Ett våldsman möter den röda ängeln

När jag skrev att det var en låt som jag speciellt fascinerads av när jag först lyssnade på Fugs It crawled inte my hand, honest tänkte jag på Johnny Pissoff meets the Red Angel.

Jag minns mycket väl första gången jag ordentligt lyssnade på den. Jag var alltså nyss fyllda 15 och det var på kvällen den 28 februari 1970. Jag satt på mitt rum på Fyrverkarbacken 30. Tidigare på eftermiddagen hade jag bara strölyssnat på texten, men sen tänkte jag att den verkade så intressant att jag borde lyssna närmare på den. Jag var uppmärksam, försökte höra alla orden. När jag hört färdigt var jag ganska så tagen.

Det är definitivt en låt där texten är viktigare än musiken. Och handlingen i den text som gjorde ett så stort intryck på mig då är ungefär denna.

Huvudpersonen "Johnny Pissoff" är en machoartad, våldsbenägen, reaktionär amerikansk man. Han är fixerad av våld, han har en särdeles egotrippad karikatyr av uppblåst självförtroende. Han är rasist, anti-kommunist - och uppenbarligen TV-beroende. Dessutom gillar han att plåga djur.

Han hatar "niggers", kommunister, homosexuella och värnpliktsvägrare. Han vill visa hela universum att hans namn är, ja just det, Johnny Pissoff.

Men till och från störs han av något. Det är mardrömmar om en kvinnlig "röd ängel" som hemsöker honom.

Så ändras melodin. Från att vara aggressiv och stökig kommer en stillsam och vemodig melodislinga:

"When The Red Angel comes and the TV is cold,
Will you pray in the dawn for the rest of your soul?"

Den röda ängeln är inte bara en mardröm, hon kan komma på riktigt.

Lägg märke till "the TV is cold". TV:n står för det mesta på, men det är när den är avstängd - som allvaret kan börja.

Den röda ängeln har kommit på allvar - och frågan ställs om Johnny verkligen tror att han kan komma till himlen - "with a violent heart".

I Bibeln är änglar alltid män. I Johnny Pissoff är ängeln alltså kvinnlig, vilket är implicit i texten och klart framgår av dess röst när man för en sekund får höra den tala (eller viska) själv: "Are you ready Johnny, I´m the red angel".

På sätt och vis inverterade sången ett vanligt mönster i det sena sextiotalets USA. Människor på vänsterkanten brukade inte spekulera om, eller hota med, straff efter döden. Men våldsbenägna reaktionära män som 1968 hade värderingar som liknade Johnny Pissoffs kunde vara hur amoraliska som helst - de talade ändå ofta om att exempelvis kommunister, bögar eller värnpliktsvägrare var gudlösa och en dag  kommer att hamna i helvetet.

Men en dag, säger alltså sången, kommer de kanske själva att möta den kvinnliga röda ängeln från sina egna värsta mardrömmar.

Då, denna mörka vinterkväll i februari 1970, lyssnade jag på detta med en blandning av rysningar och en djup inre tillfredsställelse.

Crystal Liaison

Mer Fugs. Crystal Liaison är faktiskt en anti-sektlåt. Den parodierar kultledare och gurus, och Fugs själva har sagt att udden bland annat riktade sig mot Maharishi Mahesh Yogi.

Liksom låten om Ramses II kommer den från en LP från 1968, It crawled inte my hand, honest.

Jag köpte den lördagen den 28 februari 1970. Jag hade fyllt 15 två månader tidigare. Snön hade börjat smälta lite när jag gick hem med den.

Jag tror jag hade den i en genomskinlig plastpåse. I vilket fall som helst måste det ha synts att jag hade köpt den, för på vägen hem stötte jag på några äldre killar, som sa att det var en väldigt bra skiva. Jag tänkte att de måste ha en lika udda smak som mig, då de så väl kände till Fugs skivor.

Men det var egentligen vare sig denna låt eller låten om Ramses, som mest kom att fascinera mig när jag kom hem och började lyssna på skivan. Det var en helt annan låt. Men det återkommer jag kanske till någon annan gång.

Ramses II Is Dead, My Love

Den amerikanska gruppen The Fugs gjorde en hel del udda och intressanta låtar i slutet av sextiotalet. En del var mycket bra, nästan fantastiska, några snudd på förfärliga. De kombinerade en ofta träffande kritik mot samhället i USA med en del saker som ter sig mindre sympatiska. som till exempel en ganska så ohöljd drogpropaganda.

Den här låten är inte förfärlig alls, men tillhör inte heller de bästa. Däremot är den fascinerande.  På You Tube kan man höra den i två olika versioner - en med vackra fornegyptiska bilder, en utan sådana men med kanske aningen lite bättre ljudkvalitet...

/Å andra sidan är ljudkvaliteten på min dator numera så dålig att jag nog inte bör uttala mig om hur den är på olika You Tube-versioner/.

En långsiktig kampanj för förövarnas "rätt" att begå övergrepp

Den kampanj som startats i och med Uppdrag Gransknings program bör inte ses isolerat. Det är ännu ett steg i  något mycket mer långsiktigt.

När kunskapen om omfattningen av fysisk barnmisshandel kom i tidigt 60-tal, om omfattningen av sexuella övergrepp mot barn kom  i slutet av 70- och början av 80-talet, och om existensen av organiserade och "rituella" övergrepp kom i sent 80- och tidigt 90-tal, skakades stora sektorer av samhället. Detta samhälle är i hög grad uppbyggt på en underförstådd "pakt" - vissa håll ska man inte titta åt, vissa frågor ska man inte ställa. Nu var pakten sönderbruten.

Sedan dess har backlashen verkat för att minimera "skadeverkningarna" av denna historiska vändpunkt. Ett arbete för att göra världen säker för de som ville begå övergrepp startade i hela västvärlden.

En del av aktörerna har varit omedvetna, andra har i högsta grad varit medvetna.

I Sverige har denna kampanj förts på många olika plan. Angreppen mot existensen  av bortträngda minnen är ett. Om inga trodde de som fick upp minnen senare i livet skulle omfattningen av övergreppen kunna döljas bättre.

En annan var att sprida idén om PAS. Om barn som berättar om övergrepp skulle kunna avfärdas som hjärntvättade av mamman skulle många förövare kunna få behålla kontrollen över sina barn.

Med hjälp av teorier om "satanistpanik", och "moralpanik", kunde de som berättad om organiserade och "rituella" övergrepp diskrediteras.

Ett annat plan är det juridiska. Genom en rad praxisändringar gjordes det nästan omöjligt att fälla någon i domstol för övergrepp mot barn. Sexuella övergrepp mot barn blev, som Madeleine Leijonhufvud påpekat, i praktiken legaliserat. Det är idag nästan omöjligt att få någon fälld.

Men det var inte nog. För även om många anklagade inte blev dömda var familjerätten skild från vårdnadsrätten. Så nu krävdes det en kampanj för att familjerätten skulle förlora sin självständighet. Om man blev friad i domstol, och det blev nästan alla, skulle man alltid få vårdnad . Dvs.  kontroll över de barn som man var misstänkt för att utnyttja.

Uppdrag Gransknings program och kampanjen som följer  är det senaste i en rad steg för att ta ifrån barn och utsatta för övergrepp den minimala rättssäkerhet de hade.

Den värld som vi kommer att få om backlashen inte hejdas kommer inte att vara värd att leva i. För att vi ska får en värld för människor måste den slås tillbaka.

Big Bang-ångest

Jag har beställt en bok. Närmare bestämt Eric J Lerners "The Big Bang never Happened",  på Akademibokhandeln. Jag hade lånat den från universitetsbiblioteket men efter att jag glömt att det inte var ett bibliotek som hade sommarlån krävde de in alla böcker jag hade.

Och så kom jag på att jag nog vill äga ett ex istället för att låna om den. Så att jag kan stryka över vad jag vill med överstrykningspenna.

Varför vill jag ha just äga den boken? Mest för att jag har en underlig känslomässigt grundad motvilja, ja, ångest, inför Big Bang-teorin. Å andra sidan hjälper det inte så mycket mot Big Bang-ångest att läsa Lerner för flera av hans centrala argument anses vederlagda genom senare observationer.

Dessutom kopplar han hela sitt motstånd mot Big Bang med något som kallas plasmakosmologi. Det är en aningen tvivelaktig strömning (anser många) som hävdar att elektriska fält knutna till plasma spelar en mycket större roll än vad mainstream-kosmologer vill medge. Så till exempel hävdar plasmakosmologer att man inte behöver postulera någon "mörk materia" för att förklara att galaxerna håller ihop - det räcker så bra med den elektriska kraften hos den interstellära plasman. Jag vet inte om jag kan tro på det - "vanliga" kosmologer menar att det saknas varje belägg för att elektriska plasmafält skulle kunna ha en sådan styrka på avstånd.

Nu är plasmakosmologin inte det enda alternativet till Big Bang-teorin. Det finns något som kallas "The quasi steady state theory" som bland annat har företrätts av Fred Hoyle, Geoffrey Burbridge, Margaret Burbridge, Halton Arp och J.V Narikar. Denna skola är nog inte lika känd, (i alla fall inte på nätet) för de är inte lika "missionerade" som plasmakosmologerna. Tyvärr är deras böcker inte alltid så lätta att hitta i handeln, utom Halton Arps, men hans kostar å andra sidan var och en mellan tusen och två tusen kronor.

De forskare som står bakom denna skola ses nog oftare som "tyngre" och mer "respektabla" än de idag levande plasmakosmologerna (Hannes Alfvén är ju död, liksom för övrigt också Fred Hoyle och Geoffrey Burbridge). I motsats till Anthony Perratt eller Eric J Lerner har ex.vis Halton Arp och Margaret Burbridge haft ett mycket gott rykte som ledande astronomen - innan de så att säga blev "kättare"...

Men varför i allsina dar håller jag på med att försöka hitta böcker som övertygande argumenterar mot Big Bang? Det är nog en udda typ av dödsångest. Hela tanken på att vårt universum blir glesare och glesare och tunnas ut tills inget till sist blir kvar fyller mig med fasa.

Så att läsa Big Bang-kritiska böcker är alltså egentligen en form av terapi mot dödsångest. Antar jag. Men förmodligen en ganska så ineffektiv sådan. Det finns kanske bättre terapimetoder?

Det machopopulistiska Uppdrag Granskning

Efter att ha sett Uppdrag Gransknings program om den incestmisstänkte mannen och hans vårdnadstvist kommer jag på mig själv med att konstruera ett nytt ord: machopopulism.

Janne Josefsson slår i programmet indignerat fast att man i Sverige måste ses som oskyldig till motsatsen är bevisad. Och så säger förstås an massa upprörda män som vill ha vårdnad om barn fast de har anklagats och misstänkts för övergrepp. Om de inte får det skriker de om bristande rättssäkerhet...

Men nu är det faktiskt så att en domstol i brottsmål dömer utifrån principen "bortom allt rimligt tvivel". Om socialtjänst och domstolar gör samma sak i vårdnadsfrågor kommer en rad barn att hamna hos misstänkta förövare för att domstolar inte lyckats bevisa något med låt oss säga 95-procentig säkerhet. Och så sker faktiskt mycket ofta idag.

I detta fall skedde det inte. Det talar till socialtjänstens fördel. Men UG och Janne Josefsson använder fallet för att skapa en kampanj som vänder sig till de som är mer engagerade i att försvara den "lille mannen" och dennes "rättigheter" än att se till barns skyddsbehov. Detta kallar jag machopopulism...

Jag ser snarare det här fallet som ett exempel på att systemet har fungerat som det borde. Det finns inte tillräckligt starka skäl för att fälla fadern, men det finns faktiskt tillräckligt för att han inte bör få ha vårdnad. I programmet uppmanas man att "leka" med tanke att fadern är oskyldig. Varför då inte "leka" med tanken att han är skyldig?

Om mannen ÄR skyldig kan det bli så att UG-programmet och den kampanj Janne Josefsson m.fl. driver kan leda till att ett barn kommer att utsättas för övergrepp. Jag säger inte att det är så, men det kan absolut inte uteslutas.

Har UG-redaktionen tänkt den tanken? Jag hopas att de inte har det. Det skulle visserligen tyda på en gränslös naivitet. Men om de har det är det frågan om något värre. Nämligen en ofattbar cynism.

Dessutom - att UG använder den ökände övergreppsförnekaren Bo Edvardsson (som till och med skriver texter ihop med charlatanen Max Scharnberg) som "expert" - ter ju sig märkligt. Liksom att de mot slutet intervjuar två vänner till fadern som får tota ihop en "alternativ förklaring" till varför dottern anklagade fadern. Att UG inte inser att dessa de facto är jäviga, är ... märkligt.

Om UG lyckas med sin machopopulistiska kampanj kan det innebära att pressen kraftigt ökar på både sociala och rättsväsendet att låta alla de som är anklagade men inte dömda för brott mot sina barn att få vårdnad om dessa.  Det bådar inte gott...

Vilka som än kommer att vinna på en sådan utveckling, inte är det barnen!

"Uppdrag Granskning struntar i våldsutsatta barn"

Nu har också My Vingren skrivit ett inlägg om Uppdrag Gransknings program, på bloggen Genusfolket.

Läs det gärna!

NoBoyToy om Uppdrag Gransknings program

Jag har fortfarande inte sett Uppdrag Gransknings program om den "oskyldige" pappan men NoBoyToy har det. Nu har hon skrivit ett inlägg om detta.

Det ger som så ofta hos NBT, ett genomarbetat, klokt, och logiskt intryck.

Läs det gärna.

Fadersrätten ett hot mot barns rätt till trygghet

Jag vet att många förtvivlade mammor har försökt intressera program som Uppdrag Granskning att ta upp fall där barn tvingas leva med fäder de är livrädda för. Fäder som de berättar gör dem illa. Fäder som de berättar utsätter dem för övergrepp.

Men de "undersökande journalisterna" har inte varit intresserade.

Men andra saker är de intresserade av. Att pappor säger sig vara oskyldigt anklagade - se där ett ämne som man kan ta upp. Gång på gång.

Nej, jag har inte sett onsdagens program på SVT och jag är inte säker på att jag kommer att se det. Jag litar inte på detta programs vilja att ge en saklig bild. Och även om de nu skulle göra det, vilket jag inte tror, så kvarstår det faktum att de är totalt ointresserade att ta upp fall där allt tyder på att fadern är en förövare - men ändå har vårdnaden.

I detta samhälle saknas empati för barn. Det gäller i högsta grad i domstolar, och bland macho-journalister. Det finns ingen anledning att lita på att det juridiska systemet tillvaratar barns intressen.

Däremot är de ofta mycket intresserade av att försvara fäders intressen. Och vad är då en "fader"? Jo, en fader är en person som en gång har deltagit i en sexualakt som har lett till att ett barn har fötts nio månader senare. Denna sexualakt behöver endast ha tagit några minuter.

Men dessa minuter ger sedan "fadern" ifråga den potentiella rätten att kontrollera det barn som blivit resultatet av denna akt ända till dess barnet blir myndigt. Det är perverst.

Faderskap och moderskap kan inte jämställas. Moderskap innebär alltid en form av relation. Modern har burit barnet i sig i nio månader. Det skapar för det mesta ett automatiskt och intensivt band.

En ettrig papparättsnisse skrev för ett tag sedan i en kommentar som jag raderade att jag var emot fäders rätt. Det är sant. I grunden anser jag inte att några minuters avlande i sig bör leda till några rättigheter alls. "Faderskap" bör avskaffas som juridisk kategori.

Naturligtvis bör en man som lever tillsammans med en kvinna delta i vårdnaden om de barn som hon har fött. Men det finns i sig inga anledningar till att han mot barnets och kvinnans vilja får några "rättigheter" efter att relationen har avbrutits.

I matrllinjära samhällen hade "fäder" inte någon sådan rätt. Etnografiska studier visar att sådana samhällen oftast var mer harmoniska än patrilinjära. Och att i synnerhet barnen hade en starkare ställning.

Vi bör studera barnens ställning hos exempelvis trobriander, irokeser, hopi-indianer och andra matrilinjära samhällen. Och lära oss något av detta.

Fadersrättens införande var enligt Friedrich Engels kvinnokönets världshistoriska nederlag. Jag skulle vilja tillägga att det också var ett nederlag för barnen.

Om vi ska få ett mänskligt samhälle för barn, kvinnor och män måste fadersrätten avskaffas. Och med den de perversa principer som ger åratal av makt över barns väl och ve till någon bara för att han under några sekunders sädesuttömning har "avlat" detta barn.

Bör kvinnor endast skaffa barn med okända män?

Jag vill nog säga att om jag hade varit en ung kvinna idag skulle jag mycket noga undvika att få barn med någon man som jag ev. skulle vilja leva ihop med.

Jag skulle medvetet välja att skaffa barn med någon man som inte kände mig alls. Antingen genom spermabanker etc. eller genom något tillfälligt med någon som helst bodde i en ort där jag aldrig kommer att vara mer. Och som alltså aldrig kommer att se mig mer. Och som aldrig riskerar att kräva att få vårdnad.

Så att jag med säkerhet aldrig skulle behöva lämna ut ett barn till en man som barnet är livrädd för. Eller rentav till en förövare.

Det här är inte endast en fantasi om vad jag skulle göra om jag var någon helt annan än den jag är.  Jag tycker att kvinnor idag noga borde tänka igenom situationen. Väl medveten om att rättssystemet är en del av ett kvinno- och barnfientligt samhälle. Och att i den mån det ändå någon gång dömer förnuftigt så kommer program som Uppdrag Granskning att till och från piska upp opinioner för att få alla domstolar att återgå till rent faderrättsliga principer.

Uppdrag Granskning skadar barn

Alldeles oavsett vad som är sant eller falskt i det program som Uppdrag Granskning sänder ikväll är det en sak som är säker.

Resultatet av att det sänds kommer att leda till att förövare får blodad tand, och att domstolar i högre grad än nu kommer att känna sig pressade till att ge misstänkta förövare vårdnad om barn.

Det är en sak som borde stå klar. Det är ingen mänsklig rättighet att få ha vårdnad om barn. Och sexualbrott mot barn kan nästan aldrig "bevisas". Det bör inte behöva "bevisas" att en misstänkt fader är skyldig till incest för att han inte ska få vårdnad.

Barnens säkerhet bör få väga tyngre än fädernas rättssäkerhet. Även om en domstol så gör bedömningen att det endast är, för att ta ett extremfall, 30 procents risk att anklagelserna är sanna bör den misstänkte inte få någon vårdnad.

Domstolar dömer i brottsfall utifrån principen om "bortom rimligt tvivel". Det kan inte vara kriterierna när det gäller vårdnadstvister.

Det är värre att ett barn tvingas att umgås med en förövare än att en icke-förövare förlorar vårdnaden. Varför inser så få människor detta självklara faktum?

En politisk sekt med lång livslängd

Religiösa sekter kan bestå nästan hur länge som helst. Politiska dito brukar bli mer kortlivade.

En sak som förvånar mig är hur länge den organisation som idag kallar sig "Kommunistiska Partiet" lyckats bestå.

När den bildades 1970 hette den KFML(r). Det betydde Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna). Det var en utbrytning från KFML (Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna).

Nu var det så att jag blev indragen i det hela för jag var aktiv i DFFG (De Förenade FNL-grupperna). En dag hösten 1970 när jag var på ett möte fick vi ett papper där det stod att "Motsättningarna inom DFFG är allvarliga". Det lät dramatiskt, nästan lite kusligt.

Vad hade hänt? Jo, eftersom KFML dominerade FNL-grupperna avspeglades splittringar i denna organisation nästan automatiskt i DFFG. Och nu hade de som några månader senare skulle bli KFML(r) bland annat drivit linjen att DFFG borde uttala sitt stöd för KFML i valet 1970...Det var ju rena nippran. Det skulle verkligen innebära att den kanske mäktigaste solidaritetsorganisation med en kamp i ett annat land som vi någonsin sett i Sverige på en sekund skulle ha reducerats till en ren sekt.

En annan sak som KFML(r) drev var att kampen mot den svenska imperialismen borde bli huvudprioriteringen för DFFG.

De som kom att stå kvar i KFML gick alltså emot detta. Det talar faktiskt till deras fördel.

Överhuvudtaget var (r):arna (som de kom att kallas) ganska så bisarra. När de lämnat DFFG bildade de en egen "front" - SFIF (Solidaritetsfronten för Indokinas folk). Det var endast en front till namnet. I princip var det KFML(r):s utskott för Indokinafrågor. Efter kanske ett halvår lades detta också ner.

Även utanför Indokinafrågan var (r) extremt sekteristiska. Bland annat gjorde de märken man kunde sätta på jackan med bilder på Stalin. Nu var även KFML på sitt sätt stalinister (de sa att Stalin var 70 procent bra och 30 procent dålig - en "beräkning" som de hämtat från Kinas Kommunistiska Parti /KKP/). Men de bedrev ingen direkt kult av Stalin .

(r):arna delade också ut något de kallade "Månadens ishacka" till organisationer och personer de inte gillade. Anledningen till det där med ishacka var att Trotskij dödades med en ishacka.

De ville inte jobba fackligt, de sa att facket skulle ställas åt sidan. De var emot att KFML hade kravet "Fri strejkrätt"- istället ville de föra fram parollen "Leve de vilda strejkerna - fram mot den socialistiska revolutionen".

De gjorde sig lustiga över att KFML i ett kommunalval hade parollen "Regelbundna bussturer till Valsätra". De frågade ironiskt om KFML:s arbetsutskotts slutmål verkligen var Valsätra, och tillade att för deras egen del var slutmålet inte Valsätra, utan .. det klasslösa kommunistiska samhället.

Och så vidare.

Själv var min inställning till KFML någon form av närmast skräckblandad respekt. Medan min inställning till KFML (r) väl närmast var skräckblandad icke-respekt. Jag trodde att KFML skulle överleva sin bisarra utbrytning men det blev tvärtom. KFML bytte namn till SKP, och sedan Solidaritetspartiet. Sedan lades de ner. KFML(r) blev efter ett tag KPML(r) och nu alltså "Kommunistiska Partiet". Och är idag det enda parti i Sverige som ser det härskande partiet i Nordkorea som en sorts broderorganisation.

Anledningen till att (r) klarade sig längre var nog att de efter ett tag övergav den slaviska lojaliteten med Kina och blev någon sorts allmänstalinister. Så slapp de följa med alla Kinas svängningar. KFML höll genom sina namnbyten fast vid Kina, vilket till sist blev dess undergång.

Även om KFML var maostalinister tror jag att det finns en del av deras erfarenheter man kan lära sig av. KFML (r) var nog bara ett avskräckande exempel på sektlogik. Som tyvärr blev långvarigt.

Göran Lambertz, Robert Aschberg - och Jeanette Eriksson

Styrkan i Jeanette Erikssons berättelse är så stark, att till och med personer som iskallt och medvetet arbetat för att förövare lättare ska klara sig undan uttalar sitt stöd för henne.

Det gäller Göran Lambertz , som medverkat till att skapa en juridisk praxis, som bidragit till att (för att nu tala med Madeleine Leijonhufvud)  sexualbrott mot barn i praktiken har avkriminaliserats i Sverige.

Det gäller Robert Aschberg, som både före,  och efter, bokens publicering har  tagit upp Jeanettes fall, men som tidigare i praktiken har arbetat för ett samhälle där misstänkta förövare lättare ska få kontrollen över barn.

Det är absolut inget negativt med att personer som dessa ser sig tvingade att stöda Jeanette Eriksson. I hennes situation är det en fördel att få ett brett stöd - även om det så skulle komma från Djävulen och hans mormor...

Men om detta leder till att dessa herrar kan skapa en bild av att de konsekvent står på utsatta barns sida är det negativt. För det gör de inte. För att nu uttrycka det milt.

För samtidigt som de idag (genuint eller låtsat) är upprörda över hur Jeanette Eriksson sveks på sextiotalet arbetar de objektivt sett för att fler barn ska svikas idag.

Och ja, jag ska delta ....

... i den demonstration som samlas på Medborgarplatsen klockan 17 på onsdag den 4, inför Barack Obamas besök.

Trots "freds"pristagarens mer "progressiva"  retorik finns det inga kvalitativa skillnader mellan Obamas politik och George W Bushs, Ronald Reagans eller Lyndon Johnsons....

Förenta Staterna är och förblir världsimperialismens ledande makt - och den främsta garanten för en orättvis och exploaterande världsordning.

Jeanette blev utnyttjad i elva år av sin morfar

Från TV Play.

"Jeanette Erikssons morfar började utnyttja henne sexuellt när hon var fyra år gammal. Nu har hon skrivit boken "När jag blir stor" om sin uppväxt. I studion finns också psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren."

I inslaget intervjuas Jeanette, som säger mycket förnuftigt och klokt. Men dessutom får vi se utdrag från en "undervisningsfilm" från sextiotalet om henne. Av den framgår klart att man i stort sett insåg vad som hände med Jeanette, men att man inget gjorde.

Inslaget går att se på här. Gör det!