Ett något bisarrt drama från 1972

Just den har kvällen 1972, den 20 augusti, gick två unga män till bokhandeln Röda Rummet, för att stanna där över natten. Syftet var att vakta lokalen inför en eventuell nazistisk och/eller fascistisk attack. Den ena av dem var jag.

Röda Rummet ägdes av organisationen Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Jag var aktiv sympatisör till den, även om jag vid just den tidpunkten inta var medlem.

RMF var en liten organisation. Den var en ganska så intellektuell grupp, ansluten till den "trotskistiska" Fjärde Internationalen. Den hade förmåga att producera intelligenta, ibland  lysande analyser, Men dess taktiska orientering saknade ofta förankring i verkligheten. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

Anledningen till att vi fruktade en attack från nazister och/eller fascister var att vi tillsammans med en anarkistgrupp dagen innan hade genomfört vad som kanske kan kallas en "militant aktion" mot två möten. Det ena hölls av den fascistiska organisationen Nysvenska Rörelsen, den andra  av det nazistiska minipartiet Nordiska Rikspartiet (NRP).

I själva verket var RMF:s "militanta aktion" ganska så fånig, De två mötena vi bröt upp var båda hyllningar till  - Gustav III:s statskupp 1772. . Och de organisationer som höll dem var två obetydliga sekter. Den ena hyllade Mussolini, den andra Hitler.

I själva verket var den organiserade fascismen och nazismen inte på något sätt ett hot 1972. Det var innan någon invandrarfientlig rörelse av betydelse växt fram, och den typen av högerextremism hade inga mobiliseringsfrågor.  Den bestod av mycket små kotterier som sörjde utgången av andra världskriget eller kanske möjligen - som nysvenskarna – djupt beklagade att Il Duce hade hoppat i galen tunna 1940.

Att slå sönder deras löjliga möten var med andra ord en inte helt lysande idé.

Men nu hade vi gjort det. Jag minns än idag hur jag sprang ifrån nysvenskarnas möte när polisen kom. En civil vän av ordning tog tag i min arm och sa "du stannar här". Jag sa "jag tror inte det" och slet mig loss från  hans grepp och slank ner i närmaste tunnelbana,

Men det hela var inte endast komiskt. En av nysvenskarna visade sig ha en fjäderbatong och riktade  ett hårt slag mot tinningen på en anarkist. Den som vill se just detta drama  i bild kan för övrigt läsa tidningen Mullvaden från september 1972, förslagsvis på Kungliga Biblioteket eller på Arbetarrörelsens arkiv.

Nåväl,  anarkisten klarade sig utan allvarliga skador och skrevs ut från sjukhus et redan samma dag,

Men nu var det alltså dagen efter. Och det var då någon kom på att de som vi angripit kanske ville hämnas, Så det bestämdes att två stora, starka och modiga aktivister (obs grov ironi) skulle vakta bokhandeln över natten, Slå larm  om den anfölls, och hålla ställningarna tills hjälp kom.

En av dem  var alltså jag. Som möjligen  hade en del starka sidor, men förmåga att slåss, eller fysiskt mod, tillhörde definitivt inte dessa. Anledningen till att jag överhuvudtaget gick med på det var att det fanns en massa gamla internbulletiner från RMF:s föregångare Bolsjevikgruppen i lokalen. Jag fick tydligen inte läsa dem som icke-medlem för jag formligen brann av intresse av att få tjuvläsa dem.

Det visar på en viktig sak. Innerst inne trodde jag inte alls att högerextremisterna  skulle anfalla. Om jag verkligen hade trott det hade jag knappast ställt upp.

Vem var då den andra unga mannen som ställde upp?   Vi kan  kalla  honom  Y. Han var mager som en sticka, och om förmåga att fysiskt slåss mot fascister var det knappast tal om. Det kompenserade han dock genom att likt den ovan behandlade våldsverkaren  i Nysvenska Rörelsen ha beväpnat sig med en fjäderbatong

Det gjorde inte saken på något sätt bättre. Jag vågar inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om fascister och nazister verkligen hade anfallit och Y skulle ha dragit sin fjäderbatong i ett desperat hopp om att det skulle jämna  ut styrkeförhållandena...

Dessutom var han på  många sätt förvirrad. Och för att göra det än mer bisarrt blev han faktiskt själv högerextremist ett år senare, låt vara under en kort period.. Sedan lämnade han så vitt jag vet all politik.

Nåväl, vare sig "nysvenskarna" eller NRP anföll bokhandeln. Y sov gott hela natten, och jag satt i ett hörn och fördjupade mig i Bolsjevikgruppens internbulletiner.

När klockan var fem på morgonen smög jag mig ut, och ner till närmaste tunnelbana. Och åkte till ungdomskliniken  på Långbro sjukhus, där jag faktiskt var intagen som patient...

Om fascisterna hade anfallit hade vi två förmodligen varit de absolut sämsta att ha i bokhandeln . Försiktigt uttryckt.

Jag undrar fortfarande hur ledningen  för RMF:s Stockholmsavdelning tänkte den dagen.

Om de alls tänkte.
------------------------------------
TILLÄGG
På förekommen anledning.

Det kan tyckas att den här typen av inlägg kan användas av högern idag för att diskreditera vänstern, och att den var elak mot RMF, som jag ändå en gång var medlem i.

Men. Alla vet väl att den yttersta vänstern (till vänster om VPK) under tidigt 70-tal var en kaotisk blandning av förnuft och oförnuft, realism och fantasifoster...

Här var RMF snarast bättre än det mesta andra som fanns. Och när det gäller den teoretiska grunden var RMF ,med all säkerhet den enda organisation som hade en rationell syn på världen idag, De andra gruppera i yttersta vänstern - med det rådssocialistiska Förbundet Arbetarmakt som möjligt undantag - hade en nästan totalhavererad analys av hur världen såg ut.....

RMF var ofta teoretiskt briljanta - men åtminstone under åren 1971-73 kombinerades det med en politik med starka inslag av ultravänsterism, också kombinerat med en (i och för sig ofta lite charmig) dos av amatörism.

Den dråpliga historien jag berättade om kan väl ses som nåt sorts uttryck för detta....

Om man går till just 1972 kan man ju jämföra med KFML (senare SKP). De hade just en närmast totalhavererad analys av världen - men I PRAKTIKEN stod de ofta med fötterna på jorden i högre grad än RMF.

De skulle garanterat inte kunna göra något som liknar det jag beskrev.

Det bör förstås också tilläggas att jag inte avsåg att kasta någon skugga över RMF:s sentida ättlingar i Socialistiska Partiet. De har förstås en diametralt annorlunda praktik än det då till stora delar ultravänsteristiska RMF hade 1972.

De har väl ingen större anledning att skämmas över SINA barnsjukdomar än jag har för att jag själv hade vattkoppor - just 1972...  ;-)