Knallpulver eller vatten - det är frågan

På ett forum stötte jag på frågan om de som deltog haft knallpulverpistol när de var barn.

Ja, det hade jag men det var nåt jag inte gillade med dem. Och, nej, det berodde inte på att jag var pacifist, för det var jag inte.

Redan som nioåring hoppades jag att FNL (eller Viet Cong, som det först hette i väst) skulle driva ut USA ur Vietnam. Och tidigare än så hoppades jag att den högerextrema terrorgruppen OAS skulle besegras både i Frankrike och Algeriet.

Och det krävde ju vapen... Och att leka krig var därför inte något helt och hållet omoraliskt. Tyckte jag nog..

Nej, det var det där med "pang, du är död". Det var helt hopplöst. Om jag "sköt" någon med knallpulverpistol och sa just dessa ord kunde den andra klara sig hur lätt som helst genom att säga "det är jag inte alls, du missade". Vad svarar man på nåt sånt? "Nej, jag missade inte alls"? Det kunde ju leda till oändliga dispyter.

Hur löser man nåt sånt på allvar.? Jo, genom att "kriga" med vattenpistoler istället. Det var definitivt mitt favoritleksaksvapen.

För då kunde inga såna dispyter uppstå. Antingen blev man blöt eller inte. Om man blev blöt kunde man definieras som "död" (eller åtminstone sårad) och då hjälpte det inte alls att protestera.

Och om man inte blev blöt hade den andra missat. Vad hen än själv trodde.

Så det så.