Vampyrernas idéhistoria

Den som vill veta mer om vampyrer kan med fördel läsa Katarina Harrison Lindberghs bok "Vampyrernas historia" (2011). En bok som för övrigt varmt rekommenderas. Och som lärt mig en del om ett udda ämne*.

Eller den borde förstås heta "Vampyrernas  idéhistoria" - eftersom vampyrer, som bekant, inte ser ut att finnas till i sinnevärlden...

Idag finns det heller knappast någon som verkligen tror att de finns. Och Harrison Lindbergh visar i sin bok att när människor verkligen trodde på vampyrer, trodde de på något helt annat än dagens populärkulturs-vampyrer.

Det folkloristiska materialet om vampyrer, upptecknat innan det blev ett riktigt populärt ämne på slutet av 1800-talet, beskriver snarare något som liknar dagens populära föreställning om zombier. Illaluktande, fula. oformliga. Som dessutom inte alls brukade komma från någon överklass, som Dracula. Det var ofta snarare fattiga, udda bybor, som varit illa omtyckta under livet. Det var framförallt från den gruppen som man ibland brukade peka ut personer som antogs ha blivit vampyrer efter sin död. .

Men vampyrtron försvann. Och samtidigt som den försvann förvandlades vampyrerna. De nya populärkulturella vampyrerna blev gradvis mindre fula, och ofta aristokratiska. Denna förändring började redan före Bram Stokers "Dracula", men i och med denna kom den senare tidens vampyrföreställningar att få en mycket fixerad form.

Att vampyrer bor i slott i Transsylvanien, att de har speciella hörntänder, att de inte syns i speglar, och att de sover i kistor, är några drag som inte alls fanns före Bram Stokers roman.

Och i de tidigare folkloristiska berättelserna var inte ens blodet så centralt. Vampyrerna åt av de levande - de drack inte endast blod.

En av de centrala förändringarna som kom med populärkulturens vampyrer var alltså att en del av dem började kopplas till aristokrati och överklass.

Men det var endast första steget. Vad som sedan händer i en allt större del av genren, är att vampyrerna börjar bli snygga och attraktiva. Och på senare år har de också börjat bli mänskliga, empatiska och rent av snudd på ”goda”.

Men fortfarande lever de alltså på människors blod. .

På något sätt kan man kanske kalla det för vampyrernas normaliseringsprocess. De suger vårt blod, men de är numera ändå vackra och sympatiska och skulle kunna vara en av oss....

Men samtidigt kan man ju förstås inte tro på dem... Det finns förmodligen  nästan lika få vuxna som tror på vampyrer som det finns vuxna som tror på jultomten. Dagens populära vampyrföreställning har ju också det gemensamt med föreställningen om jultomten - att den skapades av människor som själva inte trodde på den. Jultomten skapades för att lura barnen; den litterära vampyren för att skrämma och roa vuxna.

Därför finns ju faktiskt inte heller den ack så bekväma vägen till odödlighet - att bli biten av en vampyr - i verkligheten. Förr skulle väl inte så många ha beklagat detta - få skulle väl vilja få ett "evigt liv" som ens avlägset liknade folktrons ursprungliga groteska zombie-liknande vampyrer. Men att sörja att man inte kan få bli en av dagens snygga,  ack så  mänskliga och ofta också så välbärgade vampyrer - och som sådan bli odödlig – misstänker jag kan vara en ibland förekommande  reaktion hos en del fantasifulla unga läsare idag....

Men i detta har jag kanske fel?

;-)
-------------------------------------------------
* Jag lånade den som pappersbok på bibliotek. Den går inte att köpa som pappersbok länge, men finns som e-bok.


The Vampire (1897) av Philip Burne-Jones