När media grät över Michael Jackson - i flera veckor

Nu går det att se dokumentären om Michael Jackson och sexuella  övergrepp mot barn på SVT Play. Del ett kan ses här och del två här. (Jag har ännu inte sett den).

Det är bra.

Annars minns jag mycket väl den dag media rapporterade om Michael Jacksons död. Jag satt på en långfärdsbuss och när vi gick ut för att handla i en kiosk såg jag tidningarnas världskrigsrubriker.

Det var den 26 juni 2009 och när jag kom hem på kvällen skrev jag ett blogginlägg om saken. Jag saxar från detta här:

----------------------------------------------------------------------------------
"Aftonbladet hade 10 sidor om dödsfallet. Där fick vi bland annat i en tvåsidig rubrik reda på att Jackson var 'den störste'. Det hela preciserades i artikeln: 'Han var störst Ett monument'.

Expressen var lite mer blygsam. De hade endast 8 sidor. Och en av deras rubriker var den mer modesta 'En av de största'.

Nu är det dock meningen att vi bör sörja mannen som förbjöd sina barn att vara ute utan mask, och som klarade sig från anklagelser om sexualbrott not barn genom att muta en familj med över 20 miljoner.

Till och med Mona Sahlin sörjer på Newsmill. Och i Expressen på sidorna 10-11 skriker världskrigsrubrikerna ut: 'SÖRJS AV EN VÄRLD'.

Jag bor, så vitt jag fattar, också i denna värld. Jag vill stillsamt påpeka att jag inte sörjer en popstjärna som genom sitt handlande uppenbarligen bidragit till att övergrepp mot barn i vissa kretsar blivit normaliserat och nästan ses som 'poppigt'".

Men det blev värre. Dag efter dag fortsatte media att sörja, så vitt jag fattade men än de någonsin sörjt något dödsfall någonsin tidigare.

Den 7 juli samma år skrev jag så här på bloggen:

"På förstasidorna fortsätter kvällstidningarna idag att skrika (eller gråta) ut världskrigsrubriker om Michael Jacksons död. En och en halv vecka efter hans död. Så här har det varit dag efter dag efter att han dog. Varför?

Det här är den mest intensiva mediehysterin runt ett (naturligt) dödsfall jag sett i hela mitt liv.

Så här har det aldrig varit tidigare. Inte ens när John Lennon dog (trots att det dödsfallet inte var naturligt, utan ett mord). Inte när Elvis Presley dog. Inte heller när Jimi Hendrix dog. Inte när Marylin Monroe dog, eller Greta Garbo.

Winston Churchill ansågs heller inte värd en sådan mediebevakning vid sin död. Inte heller Brezjnev, Mao, eller Charles de Gaulle.

Nu är det tydligen meningen att vi ska sörja Michael Jackson mer än vi sörjt någon annan i världshistorien efter Jesus."

Nej, det var inte fel att skriva om Jacksons död, och att fansen sörjde honom. Men i de närmast bisarra sorg-orgierna undvek man nästan helt  konsekvent att nämna de mer problematiska sidorna hos den döde artisten. Trots att dessa var allmänt kända. Inget fick störa sorgen.

Idag tas dessa upp. Det är som sagt bra.

Michael Jackson  gjorde alltså musik som tilltalade många. Det var förvisso helt riktigt att skriva om detta när han dog.

Men att allt annat då glömdes i medias kollektiva gråtande var ändå lite märkligt.