Idag för femtio år sedan, tisdag den 24 september 1968. Mary Hopkins Those were the days gör en blygsam debut på Kvällstoppen på tjugonde plats. Snart ligger den etta på både Kvällstoppen och Tio i Topp.
Den är fascinerande att lyssna på idag. Det är som en tidsresa inom en tidsresa. Den beskriver nostalgiskt något som sångens jag hade upplevt för länge sen; om man lyssnar på den idag kan det bli än än mer hissnade tidsresa.
måndag 24 september 2018
Whitley Strieber och Carola Häggkvist
De senaste dagarna har jag nynnat på en melodi. När jag gör det så pass länge brukar det alltid visa sig att det finns någon underliggande mening med det. Det anknyter till aktuella händelser och funderingar.
Den melodi jag nynnat på dessa dagar är Främling med Carola Häggkvist. Den var hennes genombrottslåt och vann den svenska melodifestivalen 1983.
Jag funderade lite på varför. Och kom sedan på att jag hade börjat nynna på den omedelbart efter att jag hade läst Whitley Striebers bok Närkontakt....
Den handlade ju om att möta "aliens". Om man matar in ordet "alien" i Google Translate och översätter til svenska blir resultatet visserligen inte "främling" men det näraliggande "främmande"...
Om man funderar vidare på texten kan man ju notera den inledande raden - "Främling, vad döljer du för mig, i dina mörka ögon"...
Mörka ögon? På omtaget till Striebers bok, som man kan se här, avbildas den "främling" som var mest framträdande i hans omskakamde möten. Han kallade denna konsekvent för "henne" eftersom han fick en vag känsla av ett varelsen var kvinnlig. Men det var ganska subjektivt, så ordet "hen" är kanske mer adekvat.
Hen hade förvisso mycket mörka ögon.. Och framförallt stora.... (Klicka gärna på länken ovan: av upphovrättsskäl vill jag inte lägga ut den som bild här).
Vidare till sångtexten. "Där bortom himlen finns en evighet, om du vill upptäcka den här med mig"..
Bortom himlen? Och vill jag verkligen upptäcka denna med hen?
Det är dock uppenbart att boken gjorde ett stort intryck på mig. Jag har tänkt på den flera dagar. Och alltså samtidigt nynnat på Carolas "Främling".
Den melodi jag nynnat på dessa dagar är Främling med Carola Häggkvist. Den var hennes genombrottslåt och vann den svenska melodifestivalen 1983.
Jag funderade lite på varför. Och kom sedan på att jag hade börjat nynna på den omedelbart efter att jag hade läst Whitley Striebers bok Närkontakt....
Den handlade ju om att möta "aliens". Om man matar in ordet "alien" i Google Translate och översätter til svenska blir resultatet visserligen inte "främling" men det näraliggande "främmande"...
Om man funderar vidare på texten kan man ju notera den inledande raden - "Främling, vad döljer du för mig, i dina mörka ögon"...
Mörka ögon? På omtaget till Striebers bok, som man kan se här, avbildas den "främling" som var mest framträdande i hans omskakamde möten. Han kallade denna konsekvent för "henne" eftersom han fick en vag känsla av ett varelsen var kvinnlig. Men det var ganska subjektivt, så ordet "hen" är kanske mer adekvat.
Hen hade förvisso mycket mörka ögon.. Och framförallt stora.... (Klicka gärna på länken ovan: av upphovrättsskäl vill jag inte lägga ut den som bild här).
Vidare till sångtexten. "Där bortom himlen finns en evighet, om du vill upptäcka den här med mig"..
Bortom himlen? Och vill jag verkligen upptäcka denna med hen?
Det är dock uppenbart att boken gjorde ett stort intryck på mig. Jag har tänkt på den flera dagar. Och alltså samtidigt nynnat på Carolas "Främling".
lördag 22 september 2018
Närkontakt?
Jag har nu läst om Whitley Striebers Närkontakt (svensk översättning av Communion från 1987). Förra gången jag läste den var 1989, en solig junidag i Växjö. Jag minns inte mycket från den gången, men än att jag tyckte den var fascinerade.
Långt efter var mitt mest bestående intryck en förundran över varför en främmande civilisation i allsina dar skulle lägga ner tid på att skrämma slag på en skräckförfattare. ..
Nu när jag läst om den har jag lite andra reflektioner. Det går att se boken på två olika sätt. Det är endast att välja vilket.
Antingen är den en ren bluff. Det innebär att den i princip är en mer sofistikerad (och otäckare) motsvarighet till exempelvis George Adamskis Inside the space ships eller Daniel W Frys The White Sands incident. Böcker som beskriver händelser som med all säkerheter var produkten av medvetna lögner. (Daniel Fry var förresten oförsiktig nog att testa sig med en lögndetektor; resultatet blev att han ljög).
Till skillnad från böcker skrivna av Adamski, Fry och andra s.k. contactees från femtiotalet är Striebers bok som sagt mycket sofistikerat skriven.
Eller så är den resultatet av att Strieber verkligen utsatts för någon typ av trauma.
Den sista tolkningen stöds kanske av att Strieber också testades med en lögndetektor. Ett test som han i motsats till Fry klarade.
Någon kan förstås hävda att han hade falska minnen "inplanterade" under hypnos. Mot det talar att han sökte sig till hypnosen pga ångestfyllda minnesfragment, inte tvärtom...
Om man accepterar att han utsatts för någon typ av trauma innebär det ju inte att man också måste acceptera berättelsen i detalj, eller dra slutsatsen att han utsattes för "bortförande" (abduction) av någon form av "ufonauter". Han kan i så fall mycket väl genomlevt något mycket traumatiskt som han valt att tolka i termer av "alien abduction"...
De mest uppenbara commun sense-argument talar ju emot att väsenden från rymden eller från en annan dimension regelbundet hemsöker jorden på jakt efter människor att kidnappa.
Men om, säger om, man får tro på de reaktioner som han själv beskriver i sin bok - har han ju en lång rad av dissociativa symptom, som nästan med nödvändighet implicerar någon typ av extrema trauman. Som exempelvis långa perioden av missad tid, och plötsliga flashbacks av ångestfyllda händelser.
Men i och för sig inte entydigt ångestfulla. Liksom så många andra abductees har Strieber en i grunden ambivalent inställning till sina minnen. Och till de väsen som han upplever har kidnappat honom.
Jag tror definitivt inte på ufonautteorin, även om den i motsats till nästan alla contacteeberättelser inte är entydigt motbevisad... Den strider mot alla rimliga antaganden om universums karaktär (etc.) - men en del av mig vill ändå nog ha någon sorts credo quia absurdum-tro på den ....
Den är ju mer tilltalande än tanken att det handlar om täckminnen av barndomstrauman, eller av MK Ultra- experiment.
Möjligen beror denna känslomässiga önskan hos mig delvis på att det i jordens nuvarande fria fall mot den globala uppvärmningens inferno - trots allt - skulle vara värre om vi är ensamma - än om vi omges av utomjordingar.
I de flesta abductee-scenarior (inklusive Striebers) är "aliens" visserligen skrämmande, men ger ändå inte alls intrycket att vara.. onda.
Och trots skräckfantasierna hos en närmsst paranoid historieprofessor och abductee-teoretiker som David M Jacobs är det nog så att vår ensamhet i rymden, i kombination med den självförstörande civilisation vi lever i, är ett större hot än vad de utomjordingar som den sistnämnde i en rad olika absurda skriverier panikslaget varnat för, skulle kunna vara. Även om de existerade.
Som det nu ser ut är det stora hotet mot mänskligheten vår egen kultur. Att tro att vi är omgivna av utomjordingar som på olika sätt studerar oss ter sig för mig som närmast en - önskefantasi.
Långt efter var mitt mest bestående intryck en förundran över varför en främmande civilisation i allsina dar skulle lägga ner tid på att skrämma slag på en skräckförfattare. ..
Nu när jag läst om den har jag lite andra reflektioner. Det går att se boken på två olika sätt. Det är endast att välja vilket.
Antingen är den en ren bluff. Det innebär att den i princip är en mer sofistikerad (och otäckare) motsvarighet till exempelvis George Adamskis Inside the space ships eller Daniel W Frys The White Sands incident. Böcker som beskriver händelser som med all säkerheter var produkten av medvetna lögner. (Daniel Fry var förresten oförsiktig nog att testa sig med en lögndetektor; resultatet blev att han ljög).
Till skillnad från böcker skrivna av Adamski, Fry och andra s.k. contactees från femtiotalet är Striebers bok som sagt mycket sofistikerat skriven.
Eller så är den resultatet av att Strieber verkligen utsatts för någon typ av trauma.
Den sista tolkningen stöds kanske av att Strieber också testades med en lögndetektor. Ett test som han i motsats till Fry klarade.
Någon kan förstås hävda att han hade falska minnen "inplanterade" under hypnos. Mot det talar att han sökte sig till hypnosen pga ångestfyllda minnesfragment, inte tvärtom...
Om man accepterar att han utsatts för någon typ av trauma innebär det ju inte att man också måste acceptera berättelsen i detalj, eller dra slutsatsen att han utsattes för "bortförande" (abduction) av någon form av "ufonauter". Han kan i så fall mycket väl genomlevt något mycket traumatiskt som han valt att tolka i termer av "alien abduction"...
De mest uppenbara commun sense-argument talar ju emot att väsenden från rymden eller från en annan dimension regelbundet hemsöker jorden på jakt efter människor att kidnappa.
Men om, säger om, man får tro på de reaktioner som han själv beskriver i sin bok - har han ju en lång rad av dissociativa symptom, som nästan med nödvändighet implicerar någon typ av extrema trauman. Som exempelvis långa perioden av missad tid, och plötsliga flashbacks av ångestfyllda händelser.
Men i och för sig inte entydigt ångestfulla. Liksom så många andra abductees har Strieber en i grunden ambivalent inställning till sina minnen. Och till de väsen som han upplever har kidnappat honom.
Jag tror definitivt inte på ufonautteorin, även om den i motsats till nästan alla contacteeberättelser inte är entydigt motbevisad... Den strider mot alla rimliga antaganden om universums karaktär (etc.) - men en del av mig vill ändå nog ha någon sorts credo quia absurdum-tro på den ....
Den är ju mer tilltalande än tanken att det handlar om täckminnen av barndomstrauman, eller av MK Ultra- experiment.
Möjligen beror denna känslomässiga önskan hos mig delvis på att det i jordens nuvarande fria fall mot den globala uppvärmningens inferno - trots allt - skulle vara värre om vi är ensamma - än om vi omges av utomjordingar.
I de flesta abductee-scenarior (inklusive Striebers) är "aliens" visserligen skrämmande, men ger ändå inte alls intrycket att vara.. onda.
Och trots skräckfantasierna hos en närmsst paranoid historieprofessor och abductee-teoretiker som David M Jacobs är det nog så att vår ensamhet i rymden, i kombination med den självförstörande civilisation vi lever i, är ett större hot än vad de utomjordingar som den sistnämnde i en rad olika absurda skriverier panikslaget varnat för, skulle kunna vara. Även om de existerade.
Som det nu ser ut är det stora hotet mot mänskligheten vår egen kultur. Att tro att vi är omgivna av utomjordingar som på olika sätt studerar oss ter sig för mig som närmast en - önskefantasi.
Bra i DN om Leila Ali Elmi
Ett stort antal reaktionära och rasistiska utfall har kommit mot Leila Ali Elmi efter att hon blev inkryssad på Miljöpartiets lista. Här kan man ta del av en sympatisk DN-artikel om hennes kampanj.
Ett citat från artikeln:
"Leila Ali Elmi tycker att anklagelserna smutsar ner hennes kampanj.
– Det där med klanröstning, det håller ju inte. Jag har aldrig haft någon klankoppling eller bedrivit någon 'klankampanj'. Jag är dessutom kvinna. Kvinnor har inga rättigheter i klansamhället. Klansystemet i Somalia är ett rasistiskt system som bygger på ett osunt grupptänkande, säger Leila Ali Elmi."
Ett citat från artikeln:
"Leila Ali Elmi tycker att anklagelserna smutsar ner hennes kampanj.
– Det där med klanröstning, det håller ju inte. Jag har aldrig haft någon klankoppling eller bedrivit någon 'klankampanj'. Jag är dessutom kvinna. Kvinnor har inga rättigheter i klansamhället. Klansystemet i Somalia är ett rasistiskt system som bygger på ett osunt grupptänkande, säger Leila Ali Elmi."
Fri UFO-association
Länkar till låten Crystal Light från UFO:s LP Phenomenon från 1974.
Köpte LP:n nån gång i mitten av 70-talet, och kom plötsligt att tänka på den när jag just nu läser Whitley Striebers bok "Närkontakt", som jag senast läste 1989.
Jag läste den i Växjö någon gång i början av juni detta år, en eller två dagar innan jag skulle åka tillbaks till Stockholm. Jag saknade nyckel till lägenheten jag bodde i, och medan jag väntade på en parkbänk läste jag nästan ut Striebers bok.
Jag minns att jag blev fascinerad, men minns inga detaljer. Nu tänker jag ta reda på vad som gjorde mig så fascinerad.
Köpte LP:n nån gång i mitten av 70-talet, och kom plötsligt att tänka på den när jag just nu läser Whitley Striebers bok "Närkontakt", som jag senast läste 1989.
Jag läste den i Växjö någon gång i början av juni detta år, en eller två dagar innan jag skulle åka tillbaks till Stockholm. Jag saknade nyckel till lägenheten jag bodde i, och medan jag väntade på en parkbänk läste jag nästan ut Striebers bok.
Jag minns att jag blev fascinerad, men minns inga detaljer. Nu tänker jag ta reda på vad som gjorde mig så fascinerad.
torsdag 20 september 2018
H.P. Lovecraft, Necronomicon och "svart magi"
Howard Philips Lovecraft var en skräckförfattare. Han gjorde inte anspråk på att vara något annat. Av hans kvarlämnade anteckningar framgår klart att han var materialist, och vare sig trodde på demoner eller ett liv efter detta.
Ändå har många fått för sig att han var en praktiserande ockultist, och att hans böcker avspeglade en ockult världsåskådning. Dit kan räknas personer med de mest skilda åsikter - alltifrån en ledande satanist som Anton LaVey - till en ettrig anti-satanist som Carl Raschke.
Det är sant att magi spelar en central roll i Lovecrafts skräckberättelser. Men det var alltså en renodlad litterär fiktion.
Det hindrar inte att Lovecraft kan ha inspirerat magiker av olika slag, Hans berättelser är suggestiva, och om man anstränger sig kan man utan svårigheter konstruera "magiska system” som bygger på dessa berättelser.
Precis detta är temat för John L Steadmans bok "H.P. Lovecraft and the black magickal tradition" (Weiser Books, 2015). Steadman är själv en praktiserade "magiker" och medlem i Ordo Templi Orientis (OTO), en organisation som till stor del bygger på Aleister Crowleys läror.
Boken är en märklig kombination av riktigt sofistikerade analyser - och rena absurditeter.
Till det förstnämnda hör jämförelserna mellan Lovecrafts magiska fantasivärld och de magiska systemen hos exempelvis Voodoo, Wicca, Church of Satan, och Kenneth Grants utbrytargrupp från OTO.
Samtidigt bygger analysen på ganska säregna definitioner av såväl "vit" som "svart" magi.
För det mesta brukar dessa kategorier definieras etiskt. Vit magi är välvillig, och har "goda" syfen - som hälsa, framgång, välmående. "Svart" magi innefattar ritualer för att döda eller skada magikerns fiender, eller andra som hen av någon anledning ogillar. Liksom ritualer för att tvinga människor att lyda magikerns vilja.
Men Steadman definierar dessa kategorier på ett helt annat sätt. Vit magi är för honom en praktik där magikern tvingar andeväsen att underkasta sig hens vilja. Svart magi beskriver en praktik där magikern underkastar sig de frambesvurna väsendenas vilja.
Det leder till att han ser Aleister Crowley som en "vit" magiker, eftersom denne hela tiden betonade att det är magikern som ska kontrollera andarna, inte tvärtom.
Däremot är Wicca "svart magi", eftersom wiccaner enligt Steadman underkastar sig de andeväsen de manar fram.
Enligt de vanligaste definitionerna torde det vara tvärtom. Wicca förbjuder skademagi, och betonar att magiska ritualer endast får tjäna goda (eller på sin höjd neutrala) syften. Crowley förespråkade såväl skademagi, som magiska metoder som är mycket svåra att se som "vitmagiska".
Det är sällan jag upplevt någon form av sympati för "svart magi" men när jag tar del av definitionerna i denna bok har jag svårt att låta bli. För om det finns något som närmast äcklar mig är det bilden av den (för det mesta manlige) macho-magikern som kallar ner andeväsen, binder dem på olika sätt, och sedan tvingar dem att tjäna magikerns egoistiska vilja. Det förefaller mig mest av allt som en "magisk" version av plågsamma djurförsök....
Men, utifrån nästan alla tänkbara definitioner, är förstås Lovecrafts berättelser ofta en beskrivning av svart magi. De väsen Lovecraft beskriver har ju knappast några försonande drag, och de som frambesvärjer dem framstår ju mest av allt som rena redskap för de krafter de besvärjer fram. Ordet "nyttig idiot" ligger nära till hands.
Det är klart att det inte går att kontrollera Cthulhu, Nyarlathotep eller Yog-Sothoth. Det torde var och en som läst Lovecraft kunna inse...
Det är helt klart att magiska strömningar som låter sig inspireras av Lovecraft, inte gärna kan betona magikerns makt och kontroll.
Bokens analys av en del sådana grupper, framför allt Kenneth Grants OTO-utbrytning, är intressant.
Steadman är inte så okunnig att han tror att Lovecraft var en ”magiker”. Men han antyder att Lovecraft ändå på något intuitivt sätt kunde inspireras av kosmiskt-magiska verkligheter och att han därför utan att veta om det kunde skapa ett effektivt magiskt system på riktigt. Ja, om man nu tror att det kan finnas sådana system är ju resonemanget ganska så invändningsfritt.
Men sedan har vi detta med Necronomicon...
Necronomicon tillhör ju det mest centrala i Lovecrafts mytologier. Skriven av "den galne araben Abdul Alhazred”, och översatt till latin av Olaus Wormius, är det en bok som öppnar dörrarna till de världar där Cthulhu och de andra kan nås.
Det mest kända citatet från Necronomicon, "That is not dead which can eternal lie - and with strange aeons even death may die" är förresten riktigt vackert...
Men Lovecraft var ju helt klar med att Necronomicon inte finns. Boken var fiktion från början till slut.
Trots det har det kommit diverse böcker genom åren som hävdat att just dessa är en översättning av den "riktiga" Necronomicon.
Steadman ägnar två kapitel åt den frågan., I det första avvisar han olika kandidater till att vara den "riktiga" Necronomicon och visar - ofta riktigt skarpsinnigt - varför så inte kan vara fallet.
Men i nästa kapitel tar han upp en version som publicerades 1977, och hävdar till, antar jag, många läsares bestörtning, att den på något sätt är den äkta versionen.... Dess tillkomsthistoria är ju lika suspekt som alla de andra Necromiconversionerna - men Steadman verkar ändå på största allvar (?) tro på den. Ett av hans argument för dess äkthet är att det magiska system som finns i denna version är "effektivt". Ja, som praktiserande magiker borde han ju veta... ;-)
När man kommit så långt kvaddas nog hela bilden av ”analytikern” Steadman. Det spelar ingen roll hur sofistikerade analyser han än kan komma med, nu framstår han ju mest som en vanlig crackpot.
Hans effektivitetsargument torde för övrigt vara suspekt även för den som till äventyrs tror på magi.Varför skulle det vara ett argument för att boken är gammal, och "äkta"? Det finns väl i så fall inget som hindrar att en genuin "magiker" kan lägga fram effektiva magiska ritualer även i en nyskriven bok med en falsk tillkomsthistoria...
När man väl blivit misstänksam, kan man ju sedan titta lite mer noga på andra saker i boken. Och upptäcka Steadmans tro att Madame Blavatskys "Book of Dzyan" är en översättning från Rig Veda, och att Michael Baigent, medförfattare till "Holy Blood, Holy Grail" 'är en seriös historiker....
Howard Philips Lovecraft trodde inte på ett liv efter detta. Men om han hade fel om den saken, och nu kan ta del av Steadmans bok från någon annan dimension, torde han bli ganska road....
Howard Philips Lovecraft
Ändå har många fått för sig att han var en praktiserande ockultist, och att hans böcker avspeglade en ockult världsåskådning. Dit kan räknas personer med de mest skilda åsikter - alltifrån en ledande satanist som Anton LaVey - till en ettrig anti-satanist som Carl Raschke.
Det är sant att magi spelar en central roll i Lovecrafts skräckberättelser. Men det var alltså en renodlad litterär fiktion.
Det hindrar inte att Lovecraft kan ha inspirerat magiker av olika slag, Hans berättelser är suggestiva, och om man anstränger sig kan man utan svårigheter konstruera "magiska system” som bygger på dessa berättelser.
Precis detta är temat för John L Steadmans bok "H.P. Lovecraft and the black magickal tradition" (Weiser Books, 2015). Steadman är själv en praktiserade "magiker" och medlem i Ordo Templi Orientis (OTO), en organisation som till stor del bygger på Aleister Crowleys läror.
Boken är en märklig kombination av riktigt sofistikerade analyser - och rena absurditeter.
Till det förstnämnda hör jämförelserna mellan Lovecrafts magiska fantasivärld och de magiska systemen hos exempelvis Voodoo, Wicca, Church of Satan, och Kenneth Grants utbrytargrupp från OTO.
Samtidigt bygger analysen på ganska säregna definitioner av såväl "vit" som "svart" magi.
För det mesta brukar dessa kategorier definieras etiskt. Vit magi är välvillig, och har "goda" syfen - som hälsa, framgång, välmående. "Svart" magi innefattar ritualer för att döda eller skada magikerns fiender, eller andra som hen av någon anledning ogillar. Liksom ritualer för att tvinga människor att lyda magikerns vilja.
Men Steadman definierar dessa kategorier på ett helt annat sätt. Vit magi är för honom en praktik där magikern tvingar andeväsen att underkasta sig hens vilja. Svart magi beskriver en praktik där magikern underkastar sig de frambesvurna väsendenas vilja.
Det leder till att han ser Aleister Crowley som en "vit" magiker, eftersom denne hela tiden betonade att det är magikern som ska kontrollera andarna, inte tvärtom.
Däremot är Wicca "svart magi", eftersom wiccaner enligt Steadman underkastar sig de andeväsen de manar fram.
Enligt de vanligaste definitionerna torde det vara tvärtom. Wicca förbjuder skademagi, och betonar att magiska ritualer endast får tjäna goda (eller på sin höjd neutrala) syften. Crowley förespråkade såväl skademagi, som magiska metoder som är mycket svåra att se som "vitmagiska".
Det är sällan jag upplevt någon form av sympati för "svart magi" men när jag tar del av definitionerna i denna bok har jag svårt att låta bli. För om det finns något som närmast äcklar mig är det bilden av den (för det mesta manlige) macho-magikern som kallar ner andeväsen, binder dem på olika sätt, och sedan tvingar dem att tjäna magikerns egoistiska vilja. Det förefaller mig mest av allt som en "magisk" version av plågsamma djurförsök....
Men, utifrån nästan alla tänkbara definitioner, är förstås Lovecrafts berättelser ofta en beskrivning av svart magi. De väsen Lovecraft beskriver har ju knappast några försonande drag, och de som frambesvärjer dem framstår ju mest av allt som rena redskap för de krafter de besvärjer fram. Ordet "nyttig idiot" ligger nära till hands.
Det är klart att det inte går att kontrollera Cthulhu, Nyarlathotep eller Yog-Sothoth. Det torde var och en som läst Lovecraft kunna inse...
Det är helt klart att magiska strömningar som låter sig inspireras av Lovecraft, inte gärna kan betona magikerns makt och kontroll.
Bokens analys av en del sådana grupper, framför allt Kenneth Grants OTO-utbrytning, är intressant.
Steadman är inte så okunnig att han tror att Lovecraft var en ”magiker”. Men han antyder att Lovecraft ändå på något intuitivt sätt kunde inspireras av kosmiskt-magiska verkligheter och att han därför utan att veta om det kunde skapa ett effektivt magiskt system på riktigt. Ja, om man nu tror att det kan finnas sådana system är ju resonemanget ganska så invändningsfritt.
Men sedan har vi detta med Necronomicon...
Necronomicon tillhör ju det mest centrala i Lovecrafts mytologier. Skriven av "den galne araben Abdul Alhazred”, och översatt till latin av Olaus Wormius, är det en bok som öppnar dörrarna till de världar där Cthulhu och de andra kan nås.
Det mest kända citatet från Necronomicon, "That is not dead which can eternal lie - and with strange aeons even death may die" är förresten riktigt vackert...
Men Lovecraft var ju helt klar med att Necronomicon inte finns. Boken var fiktion från början till slut.
Trots det har det kommit diverse böcker genom åren som hävdat att just dessa är en översättning av den "riktiga" Necronomicon.
Steadman ägnar två kapitel åt den frågan., I det första avvisar han olika kandidater till att vara den "riktiga" Necronomicon och visar - ofta riktigt skarpsinnigt - varför så inte kan vara fallet.
Men i nästa kapitel tar han upp en version som publicerades 1977, och hävdar till, antar jag, många läsares bestörtning, att den på något sätt är den äkta versionen.... Dess tillkomsthistoria är ju lika suspekt som alla de andra Necromiconversionerna - men Steadman verkar ändå på största allvar (?) tro på den. Ett av hans argument för dess äkthet är att det magiska system som finns i denna version är "effektivt". Ja, som praktiserande magiker borde han ju veta... ;-)
När man kommit så långt kvaddas nog hela bilden av ”analytikern” Steadman. Det spelar ingen roll hur sofistikerade analyser han än kan komma med, nu framstår han ju mest som en vanlig crackpot.
Hans effektivitetsargument torde för övrigt vara suspekt även för den som till äventyrs tror på magi.Varför skulle det vara ett argument för att boken är gammal, och "äkta"? Det finns väl i så fall inget som hindrar att en genuin "magiker" kan lägga fram effektiva magiska ritualer även i en nyskriven bok med en falsk tillkomsthistoria...
När man väl blivit misstänksam, kan man ju sedan titta lite mer noga på andra saker i boken. Och upptäcka Steadmans tro att Madame Blavatskys "Book of Dzyan" är en översättning från Rig Veda, och att Michael Baigent, medförfattare till "Holy Blood, Holy Grail" 'är en seriös historiker....
Howard Philips Lovecraft trodde inte på ett liv efter detta. Men om han hade fel om den saken, och nu kan ta del av Steadmans bok från någon annan dimension, torde han bli ganska road....
Howard Philips Lovecraft
onsdag 19 september 2018
Förväxlingar
Idag var jag på biblioteket i Södertälje. Jag lånade och gick in i bibliotekets café. När jag kom ut från detta upptäckte jag att mitt lånekort var borta.
Jag antog att jag glömt det i låneautomaten. Jag gick fram till lånedisken och sa att jag trodde jag glömt mitt kort.
- "Ja, vi har ett kort här, men det kan inte vara ditt, för det är en herre som glömt det", svarade den kvinna som satt i disken.
Jag blev helt förbluffad. Och sa efter ett tag,. "Och vad heter herren som glömt kortet"?
- "Han heter Erik, men vad har du med det att göra?"
- "Därför att jag själv heter Erik".
Då tittade hon upp på mig, och sa lite förskräckt "förlåt, jag såg fel",
Jag sa: - "Trodde du att jag var en kvinna för att jag har långt hår"?
På nytt bad hon om ursäkt.
Jag sa: -"Det är inget att be om ursäkt för - jag blev faktiskt lite smickrad".
Men för två år sedan skedde en förväxling, som var än mer märklig, och kanske än mer smickrande.
Jag skulle köpa snus i en tobaksaffär. Även då var det en kvinna vid disken.
Hon sa lite misstroget: - "Jag får be dig att visa legitimation".
Jag såg förmodligen ganska road ut. Jag tog fram min legitimation och sa "Trodde du verkligen att jag var under 18?".
Hon tittade på mig och sa "ursäkta jag såg fel". Jag sa: -"Det är absolut inget att be om ursäkt om, jag har sällan känt mig så glad som när du sa det".
Jag antog att jag glömt det i låneautomaten. Jag gick fram till lånedisken och sa att jag trodde jag glömt mitt kort.
- "Ja, vi har ett kort här, men det kan inte vara ditt, för det är en herre som glömt det", svarade den kvinna som satt i disken.
Jag blev helt förbluffad. Och sa efter ett tag,. "Och vad heter herren som glömt kortet"?
- "Han heter Erik, men vad har du med det att göra?"
- "Därför att jag själv heter Erik".
Då tittade hon upp på mig, och sa lite förskräckt "förlåt, jag såg fel",
Jag sa: - "Trodde du att jag var en kvinna för att jag har långt hår"?
På nytt bad hon om ursäkt.
Jag sa: -"Det är inget att be om ursäkt för - jag blev faktiskt lite smickrad".
Men för två år sedan skedde en förväxling, som var än mer märklig, och kanske än mer smickrande.
Jag skulle köpa snus i en tobaksaffär. Även då var det en kvinna vid disken.
Hon sa lite misstroget: - "Jag får be dig att visa legitimation".
Jag såg förmodligen ganska road ut. Jag tog fram min legitimation och sa "Trodde du verkligen att jag var under 18?".
Hon tittade på mig och sa "ursäkta jag såg fel". Jag sa: -"Det är absolut inget att be om ursäkt om, jag har sällan känt mig så glad som när du sa det".
tisdag 18 september 2018
Katolska Kyrkan, media och övergrepp mot barn
Jag måste medge att jag är tagen över avslöjandena om omfattningen av sexuella övergrepp mot barn inom Katolska Kyrkan. Jag tror inte en sekund att de fakta som framkommit är "falska"; det är helt uppenbart att det har funnits rena pedofilnätverk inom denna. Som sträckt sig mycket högt upp i hierarkin. Hur högt kan man ju fråga sig.
Att det finns nätverk av förövare i många sektorer av samhället är inte något som förvånar mig. De flesta sådana har inte avslöjats. Och när rapporter om sådana dyker upp brukar media behandla dem med skepsis.
Rättsväsenet brukar inte heller vara så angelägna att utreda dem.
Nr det gäller media har alltså den typen av teman alltsedan mitten av 90-talet behandlats med skepsis. Begrepp som "masshysteri". "konspirationsteorier"."falska minnen", och "felaktigt dömda" har förts ut med en tröttsam regelbundenhet. Media har varit mer angelägna att leta reda på saker som tyder på att anklagelser om sexuella övergrepp mot barn varit falska, än att bedriva research om övergrepp.
Det underliga är att detta vad jag kan se i stort sett aldrig gällt övergrepp inom Katolska Kyrkan. När media i Sverige från och med 2002 började uppmärksamma frågan var utgångspunkten redan från början att det handlade om reella övergrepp. Vilket det också var.
Men skillnaden med hur media bevakade många andra anklagelser om sexuella övergrepp var betydande. Och det redan innan fällande domar mot katolska präster började komma.
Det gäller också så vitt jag kan se pressen i USA.
Jag har aldrig sett ens några spekulationer om lögner eller "falska minnen" i den stora mängd artiklar jag läst om katolska övergrepp. Spekulationer som annars brukar komma upp, helt rutinmässigt.
Om ett barn berättar om övergrepp inom familjen dyker det genast upp spekulationer om det kanske handlar om "PAS", eller dåliga förhörsmetoder. Om vuxna berättar om att de minns att de utsatts för övergrepp inom familjen kommer genast upp spekulationer om att de kan handla om falska minnen, eller kanske lögner.
Detsamma gäller i än högra grad om det handlar om övergrepp på ett eller annat sätt kopplade till någon form av "satanism". Att det kan finmas satanismrelaterade övergrepp mot barn har officiellt avfärdats som en "modern folksägen" sedan mitten av 90-talet.
Jag har alltså inte sett en enda, säger enda, artikel om anklagelser om sexuella övergrepp inom Katolska Kyrkan som mötts med den typen av "häxjakts-narrativ" som så ofta dyker upp i andra fall. Det är anmärkningsvärt.
Nej, som sagt, mitt syfte är inte på något sätt att antyda att anklagelser om övergrepp inom Katolska Kyrkan är falska. Liksom vad det gäler liknande anklagelser på andra områden tror jag att rent falska berättelser utgör en försvinnande liten minoritet.
Men media verkar ha någon form av dubbla måttstockar.
Det gäller alltså den mediarapportering jag tagit del av - framförallt från Sverige och USA. Det är ju båda i huvudsak länder där protestantism, och inte katolicism, är den dominerade formen av kristendom. Det är möjligt att bilden är en annan om man studerar pressen i katolska länder.
Kan det vara så att en förtjusning över att "papisterna" äntligen har avslöjat sin ”rätta natur” har fått slå ut den annars så vanliga tendensen att automatiskt betvivla barns och vuxna överlevaren berättelser?
När det gäller övergrepp inom Katolska Kyrkan har media, och efter ett tag också rättsväsendet, spelat en roll som man skulle kunnat hoppas att den i högre grad också skulle spelat i andra sammanhang.
Redan på 1800-talet publicerades rapporter i USA om katolska sexuella övergrepp, under en tid då det ämnet nästan aldrig annars behandlades. Det fanns en bias bakom detta. Den Katolska Kyrkan var då något främmande i USA, och det är lättare att kunna acceptera att en illa omtyckt minoritetsreligion begår skändligheter.
Men skändligheter begås överallt. Det är bara det att ibland tittar media och rättsväsendet bort, och ibland gör de det inte.
Som jag skrivit tidigare - är det också förunderligt hur många har svårare att acceptera att "satanister" - som bygger upp trossystem som bejakar den gestalt som de senaste 2000 åren fått representera den figur som ses som en representant för ondskan - kan begå övergrepp mot barn än att katoliker - som hyllar den person som sade att den som inte blir som ett barn aldrig kommer in i Guds rike - gör det.
Nu har vi fått en inblick i den ruttenhet som på många håll finns inom en religiös strömning som säger sig kämpa för godheten. Det är bra. Man kan hoppas att det inte stannar där. För sexuella och andra övergrepp mot barn är inte ett specifikt katolskt problem. Det är ett problem som finns i hela samhället.
Att det finns nätverk av förövare i många sektorer av samhället är inte något som förvånar mig. De flesta sådana har inte avslöjats. Och när rapporter om sådana dyker upp brukar media behandla dem med skepsis.
Rättsväsenet brukar inte heller vara så angelägna att utreda dem.
Nr det gäller media har alltså den typen av teman alltsedan mitten av 90-talet behandlats med skepsis. Begrepp som "masshysteri". "konspirationsteorier"."falska minnen", och "felaktigt dömda" har förts ut med en tröttsam regelbundenhet. Media har varit mer angelägna att leta reda på saker som tyder på att anklagelser om sexuella övergrepp mot barn varit falska, än att bedriva research om övergrepp.
Det underliga är att detta vad jag kan se i stort sett aldrig gällt övergrepp inom Katolska Kyrkan. När media i Sverige från och med 2002 började uppmärksamma frågan var utgångspunkten redan från början att det handlade om reella övergrepp. Vilket det också var.
Men skillnaden med hur media bevakade många andra anklagelser om sexuella övergrepp var betydande. Och det redan innan fällande domar mot katolska präster började komma.
Det gäller också så vitt jag kan se pressen i USA.
Jag har aldrig sett ens några spekulationer om lögner eller "falska minnen" i den stora mängd artiklar jag läst om katolska övergrepp. Spekulationer som annars brukar komma upp, helt rutinmässigt.
Om ett barn berättar om övergrepp inom familjen dyker det genast upp spekulationer om det kanske handlar om "PAS", eller dåliga förhörsmetoder. Om vuxna berättar om att de minns att de utsatts för övergrepp inom familjen kommer genast upp spekulationer om att de kan handla om falska minnen, eller kanske lögner.
Detsamma gäller i än högra grad om det handlar om övergrepp på ett eller annat sätt kopplade till någon form av "satanism". Att det kan finmas satanismrelaterade övergrepp mot barn har officiellt avfärdats som en "modern folksägen" sedan mitten av 90-talet.
Jag har alltså inte sett en enda, säger enda, artikel om anklagelser om sexuella övergrepp inom Katolska Kyrkan som mötts med den typen av "häxjakts-narrativ" som så ofta dyker upp i andra fall. Det är anmärkningsvärt.
Nej, som sagt, mitt syfte är inte på något sätt att antyda att anklagelser om övergrepp inom Katolska Kyrkan är falska. Liksom vad det gäler liknande anklagelser på andra områden tror jag att rent falska berättelser utgör en försvinnande liten minoritet.
Men media verkar ha någon form av dubbla måttstockar.
Det gäller alltså den mediarapportering jag tagit del av - framförallt från Sverige och USA. Det är ju båda i huvudsak länder där protestantism, och inte katolicism, är den dominerade formen av kristendom. Det är möjligt att bilden är en annan om man studerar pressen i katolska länder.
Kan det vara så att en förtjusning över att "papisterna" äntligen har avslöjat sin ”rätta natur” har fått slå ut den annars så vanliga tendensen att automatiskt betvivla barns och vuxna överlevaren berättelser?
När det gäller övergrepp inom Katolska Kyrkan har media, och efter ett tag också rättsväsendet, spelat en roll som man skulle kunnat hoppas att den i högre grad också skulle spelat i andra sammanhang.
Redan på 1800-talet publicerades rapporter i USA om katolska sexuella övergrepp, under en tid då det ämnet nästan aldrig annars behandlades. Det fanns en bias bakom detta. Den Katolska Kyrkan var då något främmande i USA, och det är lättare att kunna acceptera att en illa omtyckt minoritetsreligion begår skändligheter.
Men skändligheter begås överallt. Det är bara det att ibland tittar media och rättsväsendet bort, och ibland gör de det inte.
Som jag skrivit tidigare - är det också förunderligt hur många har svårare att acceptera att "satanister" - som bygger upp trossystem som bejakar den gestalt som de senaste 2000 åren fått representera den figur som ses som en representant för ondskan - kan begå övergrepp mot barn än att katoliker - som hyllar den person som sade att den som inte blir som ett barn aldrig kommer in i Guds rike - gör det.
Nu har vi fått en inblick i den ruttenhet som på många håll finns inom en religiös strömning som säger sig kämpa för godheten. Det är bra. Man kan hoppas att det inte stannar där. För sexuella och andra övergrepp mot barn är inte ett specifikt katolskt problem. Det är ett problem som finns i hela samhället.
måndag 17 september 2018
"Hur många pedofiler rymmer katolska kyrkan?"
Detta är rubriken på en artikel av Jenny Nordberg i Svenska Dagbladet. Den kan läsas här.
Jag tar mig friheten att klippa några citat från den.
"I mitten av augusti släpptes en grand jury-undersökning ledd av en åklagare i Pennsylvania, full av sådant som ögonen helst aldrig ville ha läst. Den innehåller detaljerade beskrivningar av hur mer än 300 präster våldtog och utnyttjade minst tusen barn under flera årtionden inom katolska församlingar. Prästerna producerade till och med barnporr i kyrkan. De gjorde barn gravida och skickade iväg dem för att genomgå illegala aborter. De sade sig utföra läkarundersökningar på barn för att tafsa på dem så mycket som möjligt."...
..."Så vad hände då när den publicerades?
Katolska kyrkan hade redan gjort sitt allra bästa för att motarbeta den och försöka få offer att inte vittna. De ville absolut inte att namn på präster skulle publiceras. Offrens namn fick gärna skrivas ut – förstås – men det var viktigt att inget skulle få kränka prästerna. De hade ju ändå gjort så mycket bra, och varför skulle de få sina liv och rykten förstörda? Sannolikheten att de skulle vara oskyldiga – att åklagaren fått precis allt om bakfoten och att alla som pekat ut dem ljugit eller var sinnesförvirrade – var ju ändå hyggligt stor, argumenterade kyrkan."
Detta handlar alltså inte endast om många, men ändå orelaterade fall, som avspeglar en vagt informell kultur. Det handlar helt uppenbart om organiserade övergrepp, där förövarna aktivt samarbetar med varandra.
Och till och med påven deltar tydligen numera i förnekandet:
"I veckan lade påve Franciskus istället fram den kreativa teorin att det kanske är djävulen själv som ligger bakom alla avslöjanden om kyrkan." Observera - han talar här inte om övergreppen utan om att de avslöjas. (SvD-artikeln länkar direkt till påvecitaten, så ni kan döma själv!)
Jenny Nordberg går så längt att hon formulerar sig så här: "Den katolska kyrkan har aldrig framstått mer som en global organiserad pedofilring än just nu." (!!!!)
Jag avstår tills vidare från kommentarer.
Jag låter det sjunka in, tills vidare...
S.t Peterskyrkan , Vatikanen
Jag tar mig friheten att klippa några citat från den.
"I mitten av augusti släpptes en grand jury-undersökning ledd av en åklagare i Pennsylvania, full av sådant som ögonen helst aldrig ville ha läst. Den innehåller detaljerade beskrivningar av hur mer än 300 präster våldtog och utnyttjade minst tusen barn under flera årtionden inom katolska församlingar. Prästerna producerade till och med barnporr i kyrkan. De gjorde barn gravida och skickade iväg dem för att genomgå illegala aborter. De sade sig utföra läkarundersökningar på barn för att tafsa på dem så mycket som möjligt."...
..."Så vad hände då när den publicerades?
Katolska kyrkan hade redan gjort sitt allra bästa för att motarbeta den och försöka få offer att inte vittna. De ville absolut inte att namn på präster skulle publiceras. Offrens namn fick gärna skrivas ut – förstås – men det var viktigt att inget skulle få kränka prästerna. De hade ju ändå gjort så mycket bra, och varför skulle de få sina liv och rykten förstörda? Sannolikheten att de skulle vara oskyldiga – att åklagaren fått precis allt om bakfoten och att alla som pekat ut dem ljugit eller var sinnesförvirrade – var ju ändå hyggligt stor, argumenterade kyrkan."
Detta handlar alltså inte endast om många, men ändå orelaterade fall, som avspeglar en vagt informell kultur. Det handlar helt uppenbart om organiserade övergrepp, där förövarna aktivt samarbetar med varandra.
Och till och med påven deltar tydligen numera i förnekandet:
"I veckan lade påve Franciskus istället fram den kreativa teorin att det kanske är djävulen själv som ligger bakom alla avslöjanden om kyrkan." Observera - han talar här inte om övergreppen utan om att de avslöjas. (SvD-artikeln länkar direkt till påvecitaten, så ni kan döma själv!)
Jenny Nordberg går så längt att hon formulerar sig så här: "Den katolska kyrkan har aldrig framstått mer som en global organiserad pedofilring än just nu." (!!!!)
Jag avstår tills vidare från kommentarer.
Jag låter det sjunka in, tills vidare...
S.t Peterskyrkan , Vatikanen
"Rädda dollarn" och FNL-grupperna
Apropå det senaste inlägget.
Knutna Nävar var som sagt en sånggrupp för KFML(r). Som i sin tur var en ultravänsterutbrytning från KFML hösten 1970. Knutna Nävar gjorde en hel del sympatiska sånger men det är å andra sidan det mest positiva man kan säga om den tidens KFML(r).
De var toksekterister av värsta slag. och förblev det HELT konsekvent ända tills de hamnade i kris i slutet av 1973. Efter den krisen modifierade de sig lite, lite grann - men bara lite.
Vad deras sentida efterföljare i "Kommunistiska Partiet" sysslar med idag har jag mycket dimmiga begrepp om.
Det ursprungliga KFML som errarna splittrade sig ifrån - gjorde dock faktiskt när det begav sig en del nytta. Framförallt i "De Förenade FNL-grupperna" (DFFG), som de de facto dominerade. Och fast KFML gjorde en del betänkliga saker i dessa, får man nog säga att det var ett ovanligt lyckat exempel på frontpolitik. Eftersom man lyckades bygga upp vad som troligen var den mest massiva solidaritetsrörelsen mot USA:s krig i Indokina, i något land utanför USA.
De såg som sin uppgift att dels kräva att USA skulle lämna Indokina, dess att arbeta för politiskt och materiellt stöd till FNL, och dels att även i andra avseenden kämpa mot USA-imperialismen.
De hade också sånggrupper. Nu tror jag att deras första sånggrupp "Freedom Sinegrs" förlorade en del av sina medlemmar till just Knutna Nävar (errarna tog över en stor del av Göteborgs FNL-grupp, med syftet att lägga ner den..) , men jag är inte helt säker på det.
Men FNL-grupperna skapade nya sånggrupper, och de gjorde sedan många sånger värda att lyssna på.
Bland annat "Rädda Dollarn" från 1971, som man kan höra här .
Den är både tänkvärd och fyndig,
Knutna Nävar var som sagt en sånggrupp för KFML(r). Som i sin tur var en ultravänsterutbrytning från KFML hösten 1970. Knutna Nävar gjorde en hel del sympatiska sånger men det är å andra sidan det mest positiva man kan säga om den tidens KFML(r).
De var toksekterister av värsta slag. och förblev det HELT konsekvent ända tills de hamnade i kris i slutet av 1973. Efter den krisen modifierade de sig lite, lite grann - men bara lite.
Vad deras sentida efterföljare i "Kommunistiska Partiet" sysslar med idag har jag mycket dimmiga begrepp om.
Det ursprungliga KFML som errarna splittrade sig ifrån - gjorde dock faktiskt när det begav sig en del nytta. Framförallt i "De Förenade FNL-grupperna" (DFFG), som de de facto dominerade. Och fast KFML gjorde en del betänkliga saker i dessa, får man nog säga att det var ett ovanligt lyckat exempel på frontpolitik. Eftersom man lyckades bygga upp vad som troligen var den mest massiva solidaritetsrörelsen mot USA:s krig i Indokina, i något land utanför USA.
De såg som sin uppgift att dels kräva att USA skulle lämna Indokina, dess att arbeta för politiskt och materiellt stöd till FNL, och dels att även i andra avseenden kämpa mot USA-imperialismen.
De hade också sånggrupper. Nu tror jag att deras första sånggrupp "Freedom Sinegrs" förlorade en del av sina medlemmar till just Knutna Nävar (errarna tog över en stor del av Göteborgs FNL-grupp, med syftet att lägga ner den..) , men jag är inte helt säker på det.
Men FNL-grupperna skapade nya sånggrupper, och de gjorde sedan många sånger värda att lyssna på.
Bland annat "Rädda Dollarn" från 1971, som man kan höra här .
Den är både tänkvärd och fyndig,
lördag 15 september 2018
Knutna Nävar från 1971
Har den senaste veckan - av någon outgrundlig anledning - gått och nynnat på en melodi. Det visar sig vara från denna sång från KFML(r):s sånggrupp Knutna Nävars LP, "Internationalen och andra revolutionära arbetarsånger" från 1971.
Jag köpte nog den i början av 1972, och har väl inte tänkt på den så mycket de senaste åren.
Just den här sången heter Warzawjanka, och finns i tidigare versioner. Jag har hört en av dem, och konstaterar glatt att errarna bytte ut orden "män av stål" till "folk av stål". Riktigt sympatiskt.
Sista versen i errarnas version går så här:
"Till kamp och till seger, fanan oss leder,
flammande röd som vårt heliga hat.
Borgarnas utsugarstat slår vi neder,
bygger kring jorden proletärernas stat".
Fast den som textat YouTube-klippet som jag länkar till gillar kanske inte ordet "heliga" - utan har bytt ut det med "eviga".
Eller så hörde hen bara fel...
Knutna Nävar
Sista versen i errarnas version går så här:
"Till kamp och till seger, fanan oss leder,
flammande röd som vårt heliga hat.
Borgarnas utsugarstat slår vi neder,
bygger kring jorden proletärernas stat".
Fast den som textat YouTube-klippet som jag länkar till gillar kanske inte ordet "heliga" - utan har bytt ut det med "eviga".
Eller så hörde hen bara fel...
Knutna Nävar
fredag 14 september 2018
Intelligent Design
/Lite funderingar utifrån en intressant bok. Väl att märka jag förnekar inte alls att det skett en utveckling. Vad jag betvivlar är att den endast beror på kombinationer av mutationer och naturligt urval./
Att anse att någon form av "Intelligent Design" ska läras ut i skolor anses på vissa håll vara en ren avgrundsåsikt. Jag håller inte med. Även om åsikten ofta förs fram av helt outhärdliga sektorer av den kristna högern i USA.
Jag har just läst "Guds dödgrävare" av matematikprofessor John Lennox. Dem gavs ut på svenska 2010 av Credoakademin. Den är en översättning från engelskan - originaltiteln var som sig bör "Gods undertaker"...
Lennox är vetenskapligt skolad, men också en kristen apologet. Han har deltagit i flera TV-sända debatter med Richard Dawkins och andra kända ateister.
För den som tror att all kristen apologetik i dessa dagar är enfaldig och naiv kan boken rekommenderas.
Den försöker bemöta åsikten att vetenskapens utveckling på något enkelt sett har gynnat ateism - och missgynnat religiösa förklaringar. Någon form av ganska så sofistikerade "Intelligent Design"- argument är centrala i boken.
Universum idag ser ju ut att vara ”designat” på något sätt. Minsta lilla förändring i naturlagarna skulle omintetgöra galaxer, solsystem, stjärnor - och alla förutsättningar för någon form av liv.
Den enda möjligheten att förklara detta utan en halsbrytande osannolik kalkyl eller en åsikt som kommer farligt nära någon form av teism är genom att anta någon form av "multiversum" - oräkneliga universum där vi råkar befinna oss på ett av de försvinnande få som möjliggör vår egen existens.
Det är ingen tillfällighet att denna helt spekulativa hjälphypotes är otroligt populär idag – trots att det inte finns ett enda belägg för existensen av ett enda universum, förutom det vi lever i.
Detta behandlas av Lennox. men han tar även upp livet på jorden mer konkret.
Steget från en organisk molekyl till den enklaste formen av liv vi känner till är svindlande. Och inga som helt darwinistiska teorier kommer ens i närheten av att kunna förklara det språnget.
"Naturligt urval" kan inte fungera här, inte ens i kombination med någon som helst form av mutationsliknande språng. Det är ju inte så att organiska molekyler får en större chans att överleva om de sluter sig samman och bildar en levande organism...
Och språnget från det ena till det andra är alltså ofattbart stort. Inte endast kvantitativt. utan i hög grad kvalitativt. En organisk molekyl kan i princip förklaras med elektriska bindningar mellan elementarpartiklar.
Hur kan dessa ”spontant” organisera sig i en oerhört komplex och delvis datorliknande organism med förmågan att reproducera sig? Det finns inte en enda materialistisk teori som ens försöker förklara hur det ena kan leda tull det andra. Att molekylerna av någon form av slumpfaktorer skulle organisera sig på detta sätt låter åtminstone för mig lätt bisarrt.
När livet väl uppstått har vi ju neo-darwinistiska teorier som försöker förklara dess vidare utveckling. Här är Lennox mycket mer försiktig, väl medveten om att han ju är matematiker och inte biolog. Men han för ändå fram bärande kritik. Han citerar andra forskare som framkastat att en utveckling som endast styrs av slumpvis mutationer kombinerat med naturligt urval helt enkelt ser ut att ha gått för snabbt. Och tar som exempel ögats utveckling.
Dessutom påpekar han att vi inte har något som helt begrepp om hur DNA-koden egentligen överförs och tolkas av kroppen när den bygger organ.
På något sätt motsvarar det mina egna commoin sense- reflektioner, vad de nu kan vara värda...
Själv har jag länge funderat över flyttfåglar. För vissa fågelarter är det livsviktigt att de kan flytta till en helt annan del av jordklotet när årstiderna växlat. Att de ofta kan göra det anses var instinkts-styrt , dvs ytterst genetiskt. Fåglarna är genetiskt programmerade till att flytta från en specifik plats till en annan specifik plats på en helt annan del av jordklotet.
Jag ha oerhört svårt att förstå att denna komplexa egenskap kan skapas genom att slumpen fått verka på mutationer, på den begränsade tid det har funnits fåglar på jorden.
Hur många skadliga eller irrelevanta mutationer måste först ske för att en som programmerar fågeln till att en viss tid på året flyga till en speciell plats på jorden som är ekologiskt lämplig vid just det tillfället - ska uppstå..
Och hur ser de "slumpvisa" DNA-förändringar i fågelägget ut som programmerar fågelns hjärna att göra just detta?
Mot slutet av boken går professor Lennox igenom de oerhört komplexa informationssystem som finns i levande organismer Och hävdar att deras karaktär inte på något tillfredsställande sätt kan förklaras som ett resultat av en slumpmässig utveckling.
Och då har han ändå så vitt jag kan se aldrig berört medvetandets existens. Det är för mig det slutligen avgörande argumentet. Även om man nu mot förmodan skulle kunna visa att atomer och molekyler genom em spontan process kan skapa ett liv som sedan på några futtiga miljarder år kan utveckla sig till det som finns idag - varifrån kommer medvetandet ifrån?
Fanns det från början? Men om så var fallet kan man ju inte utesluta att ett embryonalt medvetande hos materien kan påverka en utveckling på ett sätt som inte helt styrdes av mutationer och naturligt urval.
Och om det inte fanns ett medvetande från början hur kunde det då uppkomma från den döda materien - hur komplex den än skulle kunna vara?
Dagens fysik utgår från paradigmet att på förhand utesluta alla processer utom de som har rent materiella orsaker. Det är ett a priori-antagande som aldrig bevisats.
Och det är mycket enklare att förklara hur organiska molekyler lyckas bli till en levande cell om man antar en icke-materiell komponent i denna process. Som jag ser det : Occams rakkniv talar inte direkt för en materiell förklaring på detta...
Men snälla, berätta inte för Vetenskap och Folkbildning (VoF) att jag skrivit detta inlägg...
PS. Men två saker bör tilläggas. Att vare sig universum eller livet ser ut att ha skapats av slumpvisa materiella processer är inte ett bevis för en specifikt kristen världsbild, speciellt inte en av den mer dogmatiska typen. Även om det går att finna bra argument för en ”intelligent design” går det att finna lika goda argument för att "designaren" inte är allsmäktig...
Det finns så många luckor i systemet att det är svårt att tänka sig att det här handlar om en på samma gång god och allsmäktig gud som skapat en idealvärld...
Sedan mer perifert. Det är oerhört irriterande att den svenske översättaren inte kan finna ett ett mer könsneutralt ord för "scientists" än ”vetenskapsmän” - ett ord man stöter på till leda i bokens första del.
Vad sägs om ”forskare”?
Att anse att någon form av "Intelligent Design" ska läras ut i skolor anses på vissa håll vara en ren avgrundsåsikt. Jag håller inte med. Även om åsikten ofta förs fram av helt outhärdliga sektorer av den kristna högern i USA.
Jag har just läst "Guds dödgrävare" av matematikprofessor John Lennox. Dem gavs ut på svenska 2010 av Credoakademin. Den är en översättning från engelskan - originaltiteln var som sig bör "Gods undertaker"...
Lennox är vetenskapligt skolad, men också en kristen apologet. Han har deltagit i flera TV-sända debatter med Richard Dawkins och andra kända ateister.
För den som tror att all kristen apologetik i dessa dagar är enfaldig och naiv kan boken rekommenderas.
Den försöker bemöta åsikten att vetenskapens utveckling på något enkelt sett har gynnat ateism - och missgynnat religiösa förklaringar. Någon form av ganska så sofistikerade "Intelligent Design"- argument är centrala i boken.
Universum idag ser ju ut att vara ”designat” på något sätt. Minsta lilla förändring i naturlagarna skulle omintetgöra galaxer, solsystem, stjärnor - och alla förutsättningar för någon form av liv.
Den enda möjligheten att förklara detta utan en halsbrytande osannolik kalkyl eller en åsikt som kommer farligt nära någon form av teism är genom att anta någon form av "multiversum" - oräkneliga universum där vi råkar befinna oss på ett av de försvinnande få som möjliggör vår egen existens.
Det är ingen tillfällighet att denna helt spekulativa hjälphypotes är otroligt populär idag – trots att det inte finns ett enda belägg för existensen av ett enda universum, förutom det vi lever i.
Detta behandlas av Lennox. men han tar även upp livet på jorden mer konkret.
Steget från en organisk molekyl till den enklaste formen av liv vi känner till är svindlande. Och inga som helt darwinistiska teorier kommer ens i närheten av att kunna förklara det språnget.
"Naturligt urval" kan inte fungera här, inte ens i kombination med någon som helst form av mutationsliknande språng. Det är ju inte så att organiska molekyler får en större chans att överleva om de sluter sig samman och bildar en levande organism...
Och språnget från det ena till det andra är alltså ofattbart stort. Inte endast kvantitativt. utan i hög grad kvalitativt. En organisk molekyl kan i princip förklaras med elektriska bindningar mellan elementarpartiklar.
Hur kan dessa ”spontant” organisera sig i en oerhört komplex och delvis datorliknande organism med förmågan att reproducera sig? Det finns inte en enda materialistisk teori som ens försöker förklara hur det ena kan leda tull det andra. Att molekylerna av någon form av slumpfaktorer skulle organisera sig på detta sätt låter åtminstone för mig lätt bisarrt.
När livet väl uppstått har vi ju neo-darwinistiska teorier som försöker förklara dess vidare utveckling. Här är Lennox mycket mer försiktig, väl medveten om att han ju är matematiker och inte biolog. Men han för ändå fram bärande kritik. Han citerar andra forskare som framkastat att en utveckling som endast styrs av slumpvis mutationer kombinerat med naturligt urval helt enkelt ser ut att ha gått för snabbt. Och tar som exempel ögats utveckling.
Dessutom påpekar han att vi inte har något som helt begrepp om hur DNA-koden egentligen överförs och tolkas av kroppen när den bygger organ.
På något sätt motsvarar det mina egna commoin sense- reflektioner, vad de nu kan vara värda...
Själv har jag länge funderat över flyttfåglar. För vissa fågelarter är det livsviktigt att de kan flytta till en helt annan del av jordklotet när årstiderna växlat. Att de ofta kan göra det anses var instinkts-styrt , dvs ytterst genetiskt. Fåglarna är genetiskt programmerade till att flytta från en specifik plats till en annan specifik plats på en helt annan del av jordklotet.
Jag ha oerhört svårt att förstå att denna komplexa egenskap kan skapas genom att slumpen fått verka på mutationer, på den begränsade tid det har funnits fåglar på jorden.
Hur många skadliga eller irrelevanta mutationer måste först ske för att en som programmerar fågeln till att en viss tid på året flyga till en speciell plats på jorden som är ekologiskt lämplig vid just det tillfället - ska uppstå..
Och hur ser de "slumpvisa" DNA-förändringar i fågelägget ut som programmerar fågelns hjärna att göra just detta?
Mot slutet av boken går professor Lennox igenom de oerhört komplexa informationssystem som finns i levande organismer Och hävdar att deras karaktär inte på något tillfredsställande sätt kan förklaras som ett resultat av en slumpmässig utveckling.
Och då har han ändå så vitt jag kan se aldrig berört medvetandets existens. Det är för mig det slutligen avgörande argumentet. Även om man nu mot förmodan skulle kunna visa att atomer och molekyler genom em spontan process kan skapa ett liv som sedan på några futtiga miljarder år kan utveckla sig till det som finns idag - varifrån kommer medvetandet ifrån?
Fanns det från början? Men om så var fallet kan man ju inte utesluta att ett embryonalt medvetande hos materien kan påverka en utveckling på ett sätt som inte helt styrdes av mutationer och naturligt urval.
Och om det inte fanns ett medvetande från början hur kunde det då uppkomma från den döda materien - hur komplex den än skulle kunna vara?
Dagens fysik utgår från paradigmet att på förhand utesluta alla processer utom de som har rent materiella orsaker. Det är ett a priori-antagande som aldrig bevisats.
Och det är mycket enklare att förklara hur organiska molekyler lyckas bli till en levande cell om man antar en icke-materiell komponent i denna process. Som jag ser det : Occams rakkniv talar inte direkt för en materiell förklaring på detta...
Men snälla, berätta inte för Vetenskap och Folkbildning (VoF) att jag skrivit detta inlägg...
PS. Men två saker bör tilläggas. Att vare sig universum eller livet ser ut att ha skapats av slumpvisa materiella processer är inte ett bevis för en specifikt kristen världsbild, speciellt inte en av den mer dogmatiska typen. Även om det går att finna bra argument för en ”intelligent design” går det att finna lika goda argument för att "designaren" inte är allsmäktig...
Det finns så många luckor i systemet att det är svårt att tänka sig att det här handlar om en på samma gång god och allsmäktig gud som skapat en idealvärld...
Sedan mer perifert. Det är oerhört irriterande att den svenske översättaren inte kan finna ett ett mer könsneutralt ord för "scientists" än ”vetenskapsmän” - ett ord man stöter på till leda i bokens första del.
Vad sägs om ”forskare”?
torsdag 13 september 2018
Var hälsad Maria, full av nåd
Detta är titeln, på en ganska så from katolsk broschyr på lite över 100 sidor, utgiven 2012 av det svenska (katolska) förlaget Veritas.
Jag läste den idag, och den förstärkte onekligen min underliga religiösa paranoia,, som jag tidigare skrivit om här. ;-)
I det blogginlägget skrev jag om de underliga händelser, som kopplat ihop händelser i mitt liv med den gestalt som den ovan nämnda katolska brcochyren handlar om, alltså Jungfru Maria. Och, jag avslutade med orden "Heliga Guds moder, så full av nåd - förföljer du mig?".
Och så får jag på sidan 90-91 i denna broschyr plötsligt se att påven Pius XII den 8 september 1953 utnämnde "det följande året som Marias år". "Det följande året" är ju 1954, och det råkar ju vara det år jag är född... *ryser*
Hmm... eh... Det är bäst jag lämnar den egotrippade lått kusliga religiösa paranoia som denna läsning plötsligt skapade - och gå över till en kort diskussion om broschyren.
Den är mycket from. Den är upplagd för en likaså from studiecirkel som ska samlas ett antal dagar, och varje dag begrunda någon aspekt av Marias liv. Det är på sätt och vis en studiecirkel upplagd som en bön.
I denna bok får vi dessutom ta del av de fåtaliga bibelställen som fokuserar på Maria. Att de är fåtaliga brukar ju protestanterna alltid påpeka, men katoliker kan med en viss rätt svara att det ändå rör sig om viktiga och tunga ställen.
Jag noterar att den till dessa ställen räknar Uppenbarelsebokens berättelse om "Kvinnan och Draken". Det gläder mig lite, för jag har själv gärna velat tro att den handlar om Maria. Det tror inte protestanter på alls - i Bibelkommissionens noter till Bibel 2000 ignoreras (dvs avfärdas) denna tolkning rakt av.
Förutom olika bibelställen om Maria, finns en hel del annat intressant. Som olika påvliga uttalanden om Maria, inklusive de mest kända, från 1854 och 1950.
Och Marias roll i det katolska liturgiska året. Och en hel del annat.
Den katolska kyrkan har genom historien svängt en del fram och tillbaks om hur viktig Maria är. Efter en viss nedgång efter det andra Vatikankonciliet tycks hennes betydelse ha ökat igen.
Och det är ju svårt att komma ifrån Maria, om man är katolik. Inte nog med att hon sedan 451 e.kr. officiellt beskrivs som gudaföderska (Theotokos) och sedan 1854 likaså officiellt ses som född utan synd. Efter 1950 säger den officiella läran att hon aldrig dog, utan direkt lyftes upp till himlen.
Och den 11 oktober 1954 slog Pius XII fast att hon ska benämnas "drottning", inte endast för att hon hade fött Jesus, utan för hennes centrala roll i allas frälsning.
Det är mycket. Men jag kan ändå inte komma ifrån att broschyren/ boken på något sätt reducerar henne. Gör henne så där lagom sockersöt, och tar bort sältan, så att säga.
När de skriver ut och uppmanar läsare att reflektera över "Marias lovsång" i Lukasevangeliet, och efteråt kommer med en del egna reflektioner, bortser de ju helt från det centrala partiet i just denna.
Jag syftar på denna beskrivning av Gud. "Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort".
Det är inte direkt sockersött. Och det kan ju jämföras med liknande samhällsomstörtande uttalanden från hennes son (se ex.vis Matteus 6:2, Lukas 24:25, Matteus 19:24), och dennes bror /kusin enligt katolikerna!/ (ex.vis Jakobsbrevet 5:1-5). Eller med praktiken i de urkristna församlingarna (se ex.vis Apostlagärningarna 4:32-35).
Och när den beskriver berättelsen om bröllopet i Kana som att Maria ber till Jesus (för att på så sätt kunna motivera formeln "Maria, full av nåd, be för oss") bortser den från att berättelsen, om man läser den rakt av, knappast beskriver en situation där Maria ber till Jesus, utan en där hon befaller honom. Och Jesus, uppenbarligen motvilligt, lyder.
Under medeltiden gav detta upphov till föreställningar om att Jesus även lyder Maria i himlen, och att det därför var motiverat att be direkt till henne.
Och oavsett vad man nu tror eller inte tror om ett sådant scenario är Mariagestalten riktigt spännande. Till och med mer spännande än det ibland kan verka i de mest fromma betraktelser.
Målning av Roberto Ferruzzi, c.1897.
Jag läste den idag, och den förstärkte onekligen min underliga religiösa paranoia,, som jag tidigare skrivit om här. ;-)
I det blogginlägget skrev jag om de underliga händelser, som kopplat ihop händelser i mitt liv med den gestalt som den ovan nämnda katolska brcochyren handlar om, alltså Jungfru Maria. Och, jag avslutade med orden "Heliga Guds moder, så full av nåd - förföljer du mig?".
Och så får jag på sidan 90-91 i denna broschyr plötsligt se att påven Pius XII den 8 september 1953 utnämnde "det följande året som Marias år". "Det följande året" är ju 1954, och det råkar ju vara det år jag är född... *ryser*
Hmm... eh... Det är bäst jag lämnar den egotrippade lått kusliga religiösa paranoia som denna läsning plötsligt skapade - och gå över till en kort diskussion om broschyren.
Den är mycket from. Den är upplagd för en likaså from studiecirkel som ska samlas ett antal dagar, och varje dag begrunda någon aspekt av Marias liv. Det är på sätt och vis en studiecirkel upplagd som en bön.
I denna bok får vi dessutom ta del av de fåtaliga bibelställen som fokuserar på Maria. Att de är fåtaliga brukar ju protestanterna alltid påpeka, men katoliker kan med en viss rätt svara att det ändå rör sig om viktiga och tunga ställen.
Jag noterar att den till dessa ställen räknar Uppenbarelsebokens berättelse om "Kvinnan och Draken". Det gläder mig lite, för jag har själv gärna velat tro att den handlar om Maria. Det tror inte protestanter på alls - i Bibelkommissionens noter till Bibel 2000 ignoreras (dvs avfärdas) denna tolkning rakt av.
Förutom olika bibelställen om Maria, finns en hel del annat intressant. Som olika påvliga uttalanden om Maria, inklusive de mest kända, från 1854 och 1950.
Och Marias roll i det katolska liturgiska året. Och en hel del annat.
Den katolska kyrkan har genom historien svängt en del fram och tillbaks om hur viktig Maria är. Efter en viss nedgång efter det andra Vatikankonciliet tycks hennes betydelse ha ökat igen.
Och det är ju svårt att komma ifrån Maria, om man är katolik. Inte nog med att hon sedan 451 e.kr. officiellt beskrivs som gudaföderska (Theotokos) och sedan 1854 likaså officiellt ses som född utan synd. Efter 1950 säger den officiella läran att hon aldrig dog, utan direkt lyftes upp till himlen.
Och den 11 oktober 1954 slog Pius XII fast att hon ska benämnas "drottning", inte endast för att hon hade fött Jesus, utan för hennes centrala roll i allas frälsning.
Det är mycket. Men jag kan ändå inte komma ifrån att broschyren/ boken på något sätt reducerar henne. Gör henne så där lagom sockersöt, och tar bort sältan, så att säga.
När de skriver ut och uppmanar läsare att reflektera över "Marias lovsång" i Lukasevangeliet, och efteråt kommer med en del egna reflektioner, bortser de ju helt från det centrala partiet i just denna.
Jag syftar på denna beskrivning av Gud. "Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort".
Det är inte direkt sockersött. Och det kan ju jämföras med liknande samhällsomstörtande uttalanden från hennes son (se ex.vis Matteus 6:2, Lukas 24:25, Matteus 19:24), och dennes bror /kusin enligt katolikerna!/ (ex.vis Jakobsbrevet 5:1-5). Eller med praktiken i de urkristna församlingarna (se ex.vis Apostlagärningarna 4:32-35).
Och när den beskriver berättelsen om bröllopet i Kana som att Maria ber till Jesus (för att på så sätt kunna motivera formeln "Maria, full av nåd, be för oss") bortser den från att berättelsen, om man läser den rakt av, knappast beskriver en situation där Maria ber till Jesus, utan en där hon befaller honom. Och Jesus, uppenbarligen motvilligt, lyder.
Under medeltiden gav detta upphov till föreställningar om att Jesus även lyder Maria i himlen, och att det därför var motiverat att be direkt till henne.
Och oavsett vad man nu tror eller inte tror om ett sådant scenario är Mariagestalten riktigt spännande. Till och med mer spännande än det ibland kan verka i de mest fromma betraktelser.
Målning av Roberto Ferruzzi, c.1897.
onsdag 12 september 2018
Den tyske kaisern om den ryska ultrademokratin
I Svenska Dagbladet idag för hundra år sedan (12 september 1918) kan vi läsa ett uttalande av den tyska kaisern, Wilhelm II.
Där klandrar han bland annat ententemakterna för deras intriger mot den unga sovjettstaten. Han ordval är faktisk intressant.
Han säger:
"I haven hört vad som nyligen tilldrog sig i Moskva, den väldiga sammansvärjningen mot den nuvarande regeringen. Engelsmännens parlamentariskt styrda demokratiska folk har försökt störta den ultrademokratiska regering, som det ryska folket nu börjat bilda åt sig, emedan denna regering under iakttagande av sitt fäderneslands intressen skaffat folket den fred, som det ropat efter.
Men anglo-sachsaren vill inte ha någon fred. Så ser det ut.”
Det går knappast att beskylla kaisern för några bolsjevikiska åsikter, även om han av militärstrategiska skäl inte gärna vill att sovjetregeringen ska störtas, och ersättas ev en anti-tysk regering.
Men hans tal om "ultrademokrati" är ju intressant. Det liknar de formuleringar Svenska Dagbladets ledare hade om sovjetregeringen, omedelbart efter revolutionen. De talade då inte om att diktatur införts, utan skrev istället irriterat att detta var demokrati som gått för långt.
Att sovjeter (arbetar- bonde och soldatråd) tagit makten sågs som en absurd ytterlighetsform av den demokrati som konservativa SvD hela tiden varit skeptisk till...
Kaiser Wilhelm grundsyn på sovjetstyret verkar vara något liknande. På sätt och vis förebrår han England: om ni nu säger er vara så demokratiska, varför vill ni då störta den än mer demokratiska regeringen i Ryssland?
Ibland betyder ordval - ganska så mycket.
Där klandrar han bland annat ententemakterna för deras intriger mot den unga sovjettstaten. Han ordval är faktisk intressant.
Han säger:
"I haven hört vad som nyligen tilldrog sig i Moskva, den väldiga sammansvärjningen mot den nuvarande regeringen. Engelsmännens parlamentariskt styrda demokratiska folk har försökt störta den ultrademokratiska regering, som det ryska folket nu börjat bilda åt sig, emedan denna regering under iakttagande av sitt fäderneslands intressen skaffat folket den fred, som det ropat efter.
Men anglo-sachsaren vill inte ha någon fred. Så ser det ut.”
Det går knappast att beskylla kaisern för några bolsjevikiska åsikter, även om han av militärstrategiska skäl inte gärna vill att sovjetregeringen ska störtas, och ersättas ev en anti-tysk regering.
Men hans tal om "ultrademokrati" är ju intressant. Det liknar de formuleringar Svenska Dagbladets ledare hade om sovjetregeringen, omedelbart efter revolutionen. De talade då inte om att diktatur införts, utan skrev istället irriterat att detta var demokrati som gått för långt.
Att sovjeter (arbetar- bonde och soldatråd) tagit makten sågs som en absurd ytterlighetsform av den demokrati som konservativa SvD hela tiden varit skeptisk till...
Kaiser Wilhelm grundsyn på sovjetstyret verkar vara något liknande. På sätt och vis förebrår han England: om ni nu säger er vara så demokratiska, varför vill ni då störta den än mer demokratiska regeringen i Ryssland?
Ibland betyder ordval - ganska så mycket.
tisdag 11 september 2018
Sorg
En av mina allra närmaste vänner har gått bort.
Jag har känt honom sedan 1978, då vi träffades på Jakobsbergs Folkhögskola.
Vi hade mycket kontakt även efter att vi båda hade slutat skolan. Förmodligen är han den person som jag pratat mest i telefon med, i hela mitt liv.
Han var en mycket fin människa. Jag skulle till och med vilja säga, att han är en av de ytterst få människor jag någonsin känt som jag skulle våga använda ordet "god" om.
Vila i frid.
Jag har känt honom sedan 1978, då vi träffades på Jakobsbergs Folkhögskola.
Vi hade mycket kontakt även efter att vi båda hade slutat skolan. Förmodligen är han den person som jag pratat mest i telefon med, i hela mitt liv.
Han var en mycket fin människa. Jag skulle till och med vilja säga, att han är en av de ytterst få människor jag någonsin känt som jag skulle våga använda ordet "god" om.
Vila i frid.
Ett alternativ för 0, 28 procent
Det parti som Ingrid Carlqvist på sistone utnämnt till Sveriges stora hopp - Alternativ för Sverige - fick enligt de senaste siffrorna 0,28 procent.
Föga förvånande har en rad AFS: are hävdat att detta är resultatet av ett massivt valfusk....
Ingrid Carlqvist själv länkar på sin FB-sida till en extremnationalistisk kampsång med titeln "Kämpa på" och säger uppgivet att antingen var det valfusk eller så är svenskarna korkade.
I övrigt ligger Alexander Bards och Katerina Janouchs parti Medborgerlig Samling på 0, 17 procent - och Nordiska Motståndsrörelsen på 0, 03 procent.
Föga förvånande har en rad AFS: are hävdat att detta är resultatet av ett massivt valfusk....
Ingrid Carlqvist själv länkar på sin FB-sida till en extremnationalistisk kampsång med titeln "Kämpa på" och säger uppgivet att antingen var det valfusk eller så är svenskarna korkade.
I övrigt ligger Alexander Bards och Katerina Janouchs parti Medborgerlig Samling på 0, 17 procent - och Nordiska Motståndsrörelsen på 0, 03 procent.
måndag 10 september 2018
Per Gahrton, Miljöpartiet och FPU
Retroaktiva reflektioner från en f.d. besviken vänstergahrtonit.
I Svenska Dagbladet igår kan man läsa detta.
"Det är nu, den 19 september 2014, som före detta MP-språkröret Per Gahrton presenterar mandatperiodens viktigaste rapport. 'Erfarenheter av europeiska gröna partiers regeringsmedverkan' röner ungefär lika stor uppmärksamhet som alster från den lilla gröna tankesmedjan Cogito brukar göra. Det vill säga inte mycket alls.
Men i rapporten finns ett råd till MP-ledningen som ska komma att prägla hela det rödgröna samarbetet: Vad som än händer, lämna inte regeringen! Ska väljarna övertygas om att Miljöpartiet är ett seriöst och ansvarstagande regeringsparti måste språkrören vara beredda att stå upp för svåra politiska kompromisser.
Om Gahrton bara visste vilken prövning det skulle bli för partiet han grundade 33 år tidigare. I den ena symbolfrågan efter den andra skulle MP tvingas svika sina gröna ideal."
Det kom alltså att få förödande konsekvenser för Miljöpartiet. Det ledde bland annat till det absurda brunkolsbeslutet.. MP skulle ha tjänat på att de i det läget hade ställt ultimatum: om vi måste ta det beslutet, lämnar vi hellre regeringen.
Om de gjort det skulle de med all sannolikhet kunnat få mer än 4,3 procent i detta val.
Hur kunde Gahrton ge ett sådant självutplånande råd? Det förstås kanske bättre om man ser på hur han agerade i det politiska projekt han hade före Miljöpartiet. Dvs att reformera Folkpartiet.
Då ledde han först en fraktion inom Folkpartiets Ungdomsförbund som bitvis låg mycket långt till vänster. Han trodde då på största allvar att det gick att reformera Folkpartiet till att bli något annat än ett borgerligt parti. Den teoretiska grunden för detta hade han lagt i en lätt absurd pamflett som han gav ut 1970, med titeln Borgerligt block eller radikalt alternativ?.
På många sätt var den "idealistisk". Gahrton trodde alltså att Folkpartiet inom en relativt kort tid skulle kunna befria sig från sin klasskaraktär - och istället bli ett parti som kämpade för jämlikhet och frihet för alla.
Men förutsättningen för detta var att de som strävade mot detta skulle sitta någorlunda still i båten och anpassa sig
Han fortsatte att tro att det gick att reformera Folkpartiet ända till 1980. Detta även efter att han avsattes som FPU-ordförande och FPU i praktiken rensat ut alla gahrtoniter.
1980 insåg han äntligen att det inte gick. Då tog han initiativ till att bilda Miljöpartiet.
Men för att gå tillbaks till hans första projekt. Jag minns mycket väl ett inlägg han höll på FPU-kongressen 1971, just den som han avsattes på. Då riktade han sig till Rolf Granstrand, en ledamot i FPU:s förbundsstyrelse som hade röstat på VPK i riksdagsvalet. Han kallade honom "en prövosten, en verkligt tung prövosten"... Men mer väsentligt var att han i samma inlägg lade ut texten om att hur radikal man än är, är det nödvändigt att anpassa sig till de etablerade politiska strukturer som redan finns. Endast på det sätet kan man hoppas på att kunna förändra samhället.
Det ser faktiskt ut som om han tog ned sig denna inställning in i Miljöpartiet, Och det ser ut som om denna var ungefär lika realistisk som Gahrtons tidigare Sisyfos-arbete på att förändra Folkpartiet inifrån...
Per Gahrton är långtifrån dum (och jag tror inte heller att han är ohederlig) men hans övertro på det långsiktiga värdet av att anpassa sig till de redan existerande apparaterna var en återvändsgränd för radikaliserade FPU:are 1971, och det blev senare en återvändsgränd för de ofta ganska radikala miljöaktivister som drogs till MP.
Miljöpartiet kommer att vittra sönder om de fortsätter att använda sig av den metoden. Det kommer kanske att gå lika illa för dem, som det gjorde för gahrtoniterna i Folkpartiet....
I Svenska Dagbladet igår kan man läsa detta.
"Det är nu, den 19 september 2014, som före detta MP-språkröret Per Gahrton presenterar mandatperiodens viktigaste rapport. 'Erfarenheter av europeiska gröna partiers regeringsmedverkan' röner ungefär lika stor uppmärksamhet som alster från den lilla gröna tankesmedjan Cogito brukar göra. Det vill säga inte mycket alls.
Men i rapporten finns ett råd till MP-ledningen som ska komma att prägla hela det rödgröna samarbetet: Vad som än händer, lämna inte regeringen! Ska väljarna övertygas om att Miljöpartiet är ett seriöst och ansvarstagande regeringsparti måste språkrören vara beredda att stå upp för svåra politiska kompromisser.
Om Gahrton bara visste vilken prövning det skulle bli för partiet han grundade 33 år tidigare. I den ena symbolfrågan efter den andra skulle MP tvingas svika sina gröna ideal."
Det kom alltså att få förödande konsekvenser för Miljöpartiet. Det ledde bland annat till det absurda brunkolsbeslutet.. MP skulle ha tjänat på att de i det läget hade ställt ultimatum: om vi måste ta det beslutet, lämnar vi hellre regeringen.
Om de gjort det skulle de med all sannolikhet kunnat få mer än 4,3 procent i detta val.
Hur kunde Gahrton ge ett sådant självutplånande råd? Det förstås kanske bättre om man ser på hur han agerade i det politiska projekt han hade före Miljöpartiet. Dvs att reformera Folkpartiet.
Då ledde han först en fraktion inom Folkpartiets Ungdomsförbund som bitvis låg mycket långt till vänster. Han trodde då på största allvar att det gick att reformera Folkpartiet till att bli något annat än ett borgerligt parti. Den teoretiska grunden för detta hade han lagt i en lätt absurd pamflett som han gav ut 1970, med titeln Borgerligt block eller radikalt alternativ?.
På många sätt var den "idealistisk". Gahrton trodde alltså att Folkpartiet inom en relativt kort tid skulle kunna befria sig från sin klasskaraktär - och istället bli ett parti som kämpade för jämlikhet och frihet för alla.
Men förutsättningen för detta var att de som strävade mot detta skulle sitta någorlunda still i båten och anpassa sig
Han fortsatte att tro att det gick att reformera Folkpartiet ända till 1980. Detta även efter att han avsattes som FPU-ordförande och FPU i praktiken rensat ut alla gahrtoniter.
1980 insåg han äntligen att det inte gick. Då tog han initiativ till att bilda Miljöpartiet.
Men för att gå tillbaks till hans första projekt. Jag minns mycket väl ett inlägg han höll på FPU-kongressen 1971, just den som han avsattes på. Då riktade han sig till Rolf Granstrand, en ledamot i FPU:s förbundsstyrelse som hade röstat på VPK i riksdagsvalet. Han kallade honom "en prövosten, en verkligt tung prövosten"... Men mer väsentligt var att han i samma inlägg lade ut texten om att hur radikal man än är, är det nödvändigt att anpassa sig till de etablerade politiska strukturer som redan finns. Endast på det sätet kan man hoppas på att kunna förändra samhället.
Det ser faktiskt ut som om han tog ned sig denna inställning in i Miljöpartiet, Och det ser ut som om denna var ungefär lika realistisk som Gahrtons tidigare Sisyfos-arbete på att förändra Folkpartiet inifrån...
Per Gahrton är långtifrån dum (och jag tror inte heller att han är ohederlig) men hans övertro på det långsiktiga värdet av att anpassa sig till de redan existerande apparaterna var en återvändsgränd för radikaliserade FPU:are 1971, och det blev senare en återvändsgränd för de ofta ganska radikala miljöaktivister som drogs till MP.
Miljöpartiet kommer att vittra sönder om de fortsätter att använda sig av den metoden. Det kommer kanske att gå lika illa för dem, som det gjorde för gahrtoniterna i Folkpartiet....
söndag 9 september 2018
Funderingar om SD
Man har alltid då och då stött på människor som, med eller utan påverkan från vissa drycker, avslöjat avgrunder i fördomsfullhet. dumdrygt hat, reaktionär förvirring maskerat som common sense, och en typ av primitivt generaliserande som inte ens passade in i klassiska högerpartier.
De fanns redan i småskolan, och blev där ofta mobbare.
Men de insåg på något sätt att deras tänkande inte var "politiskt korrekt" - innan begreppet ens uppfanns.
På något sätt insåg de att det var saker man vräker ut sig privat - det var ingenting någon vågade stå för i några större sammanhang.
När SD kom kunde många av dem jubla - nu fanns äntligen ett parti där man kunde vara lika vulgärt fördomsfull offentligt som privat. Eller kanske efter några år inte alltid riktigt lika - men då uppstod ju alternativ som AFS, MBS, och - för de värsta av de värsta - NMR.
Åtminstone efter andra världskrigets slut (och i många fall även tidigare) har det funnits ett krav på att vara i alla fall lite civiliserad när det blir riktigt offentligt. När SD började växa var den tiden slut.
Nu fanns ett riktigt stort parti för de som inte var nöjda med att visa sina värsta sidor privat, utan även ville ge uttryck för åtminstone en del av dessa offentligt - och till på köpet kalla det "politik".
---------------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Var och röstade nyss. Jag röstade Miljöpartiet i riksdagsvalet (av skäl jag angett förut...) och Vänsterpartiet i kommunalvalet.
Jag hade tänkt rösta V även i landstinget men fick så ett (irrationellt?) ryck och kom på att MP där är de som hårdast försvarar Vidarkliniken - som jag alltså vill ha kvar. Så det blev MP också där.
Jag röstade i Hub-huset i Hovsjö, där det finns ett café som är öppet på vardagar. Jag hade hoppats att de skulle vara pass smarta att de hade det öppet också på valdagen (de skulle få massor av besökare) med det var de tydligen inte.
De fanns redan i småskolan, och blev där ofta mobbare.
Men de insåg på något sätt att deras tänkande inte var "politiskt korrekt" - innan begreppet ens uppfanns.
På något sätt insåg de att det var saker man vräker ut sig privat - det var ingenting någon vågade stå för i några större sammanhang.
När SD kom kunde många av dem jubla - nu fanns äntligen ett parti där man kunde vara lika vulgärt fördomsfull offentligt som privat. Eller kanske efter några år inte alltid riktigt lika - men då uppstod ju alternativ som AFS, MBS, och - för de värsta av de värsta - NMR.
Åtminstone efter andra världskrigets slut (och i många fall även tidigare) har det funnits ett krav på att vara i alla fall lite civiliserad när det blir riktigt offentligt. När SD började växa var den tiden slut.
Nu fanns ett riktigt stort parti för de som inte var nöjda med att visa sina värsta sidor privat, utan även ville ge uttryck för åtminstone en del av dessa offentligt - och till på köpet kalla det "politik".
---------------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Var och röstade nyss. Jag röstade Miljöpartiet i riksdagsvalet (av skäl jag angett förut...) och Vänsterpartiet i kommunalvalet.
Jag hade tänkt rösta V även i landstinget men fick så ett (irrationellt?) ryck och kom på att MP där är de som hårdast försvarar Vidarkliniken - som jag alltså vill ha kvar. Så det blev MP också där.
Jag röstade i Hub-huset i Hovsjö, där det finns ett café som är öppet på vardagar. Jag hade hoppats att de skulle vara pass smarta att de hade det öppet också på valdagen (de skulle få massor av besökare) med det var de tydligen inte.
lördag 8 september 2018
SvD.s kluvna inställning till bolsjevikerna
Idag för hundra år sedan - en central rubrik på SvD:s första nyhetssida, 8 september 1918.
"Ententekonspirationerna i Ryssland belysas. En officiell redogörelse har utsänts av folkkommisariernas råd" .
Under kommer en lång deklaration, undertecknad av ledande bolsjeviker, om hur den engelska och franska imperialismen intrigerar mot sovjetstaten, och kan kopplas til mord på lokalt ledande bolsjeviker och det nyligen inträffade mordförsöket på Lenin.
Deklarationen är hämtad från den bolsjeviksympatiserande Folkets Dagblad, organ för Vänstersocialdemokratiska partiet, föregångare till Sveriges Kommunistiska Parti,
Inga redaktionella kommentarer finns i SvD - endast bolsjevikregeringens proklamation.
På samma sida finns för alla tyskvänner deprimerande krigsnyheter. Tyskarna retirerar på alla fronter, och även de mest hängivna torde inse att Tyskland håller på att förlora kriget.
SvD tillhör ju dessa tyskvänner, Och det har lett till en för en högertidning ovanligt välvillig bevakning av sovjetregeringen. *
Om man tjuvkikar på vad de skev ett år senare är det något helt annat. Då har antibolsjevismen slagit rot, och sovjetregimen beskrivs med skräck.
Men då hade ju kriget slutat.
Så länge kriget pågick saknas nästan helt någon bolsjevikskräck i SvD: s kommentarer. Det enda undantaget är under den inledande fasen av det finska inbördeskriget, då Ryssland aktivt stödde den röda sidan. Men det blev en kort parentes.
För sedan kom avtalet i Brest Litovsk, och sovjeteregringen lovade att inte agera i Finland...
Och bevakningen återgick till den kombination av nyfikenhet och snudd på välvilja som funnits i SvD sedan oktoberrevolutionens första dagar.
Så medan både den högersocialdemokratiska och liberala pressen hetsar mot bolsjevismen finns i stort sett inget av detta i högerns främsta dagstidning i Sverige....
Anledningen är förstås att för SvD är huvudprioriteringen i bevakningen av världshändelserna att hoppas på en tysk seger. Och att ständigt påpeka ruttenheten hos ententemakterna.
Så vi får hela tiden nyheter om hur dessa intrigerar mot bolsjevikregeringen för att ersätta den med en ententevänlig regering.
SvD påpekar ofta själv att alla krafter som vill största bolsjevikerna - från höger till "vänster" - samtidigt vill gå i krig med Tyskland. Och det skulle säkra en ententesger.
Och för SvD är tydligen fortfarande ställningstagandet för den ena sidan i det imperialistiska kriget viktigare än kampen mot bolsjevikerna.
Det är nästan helt konsekvent. Och det hade jag faktiskt inte väntat mig.
Troligen såg SvD bolsjevikregeringen som en i och för sig olustig parentes, som inte har någon framtid. Men så länge dess existens gynnade Kaiser Wilhems Tyskland gjorde de någon sorts nytta....
Detta skulle ändras mycket snart. Eftersom jag endast sporadiskt tittat i förväg vet jag inte exakt när omsvängningen sker.
Jag misstänker at SvD såg kaiserns Tyskand som en stark och pålitlig kraft, som en definitiv garant mot bolsjevismens framtida spridning. En spridning som även SvD innerst inne var rädda för, viiket visades av exemplet Finland.
Men det är först när kejsardömet störtats som de kommer att se bolsjevikfaran som ett verkligt hot.
---------------------------------------------------------------------
* Som jämförelse kan nämnas att den tyskvänliga nazianstuckna pressen under andra världskriget inte alls blev lika vänlig mot Sovjetunionen under Molotov-Ribbentrop-pakten 1939-41!
Kaiser Wilhelm II
"Ententekonspirationerna i Ryssland belysas. En officiell redogörelse har utsänts av folkkommisariernas råd" .
Under kommer en lång deklaration, undertecknad av ledande bolsjeviker, om hur den engelska och franska imperialismen intrigerar mot sovjetstaten, och kan kopplas til mord på lokalt ledande bolsjeviker och det nyligen inträffade mordförsöket på Lenin.
Deklarationen är hämtad från den bolsjeviksympatiserande Folkets Dagblad, organ för Vänstersocialdemokratiska partiet, föregångare till Sveriges Kommunistiska Parti,
Inga redaktionella kommentarer finns i SvD - endast bolsjevikregeringens proklamation.
På samma sida finns för alla tyskvänner deprimerande krigsnyheter. Tyskarna retirerar på alla fronter, och även de mest hängivna torde inse att Tyskland håller på att förlora kriget.
SvD tillhör ju dessa tyskvänner, Och det har lett till en för en högertidning ovanligt välvillig bevakning av sovjetregeringen. *
Om man tjuvkikar på vad de skev ett år senare är det något helt annat. Då har antibolsjevismen slagit rot, och sovjetregimen beskrivs med skräck.
Men då hade ju kriget slutat.
Så länge kriget pågick saknas nästan helt någon bolsjevikskräck i SvD: s kommentarer. Det enda undantaget är under den inledande fasen av det finska inbördeskriget, då Ryssland aktivt stödde den röda sidan. Men det blev en kort parentes.
För sedan kom avtalet i Brest Litovsk, och sovjeteregringen lovade att inte agera i Finland...
Och bevakningen återgick till den kombination av nyfikenhet och snudd på välvilja som funnits i SvD sedan oktoberrevolutionens första dagar.
Så medan både den högersocialdemokratiska och liberala pressen hetsar mot bolsjevismen finns i stort sett inget av detta i högerns främsta dagstidning i Sverige....
Anledningen är förstås att för SvD är huvudprioriteringen i bevakningen av världshändelserna att hoppas på en tysk seger. Och att ständigt påpeka ruttenheten hos ententemakterna.
Så vi får hela tiden nyheter om hur dessa intrigerar mot bolsjevikregeringen för att ersätta den med en ententevänlig regering.
SvD påpekar ofta själv att alla krafter som vill största bolsjevikerna - från höger till "vänster" - samtidigt vill gå i krig med Tyskland. Och det skulle säkra en ententesger.
Och för SvD är tydligen fortfarande ställningstagandet för den ena sidan i det imperialistiska kriget viktigare än kampen mot bolsjevikerna.
Det är nästan helt konsekvent. Och det hade jag faktiskt inte väntat mig.
Troligen såg SvD bolsjevikregeringen som en i och för sig olustig parentes, som inte har någon framtid. Men så länge dess existens gynnade Kaiser Wilhems Tyskland gjorde de någon sorts nytta....
Detta skulle ändras mycket snart. Eftersom jag endast sporadiskt tittat i förväg vet jag inte exakt när omsvängningen sker.
Jag misstänker at SvD såg kaiserns Tyskand som en stark och pålitlig kraft, som en definitiv garant mot bolsjevismens framtida spridning. En spridning som även SvD innerst inne var rädda för, viiket visades av exemplet Finland.
Men det är först när kejsardömet störtats som de kommer att se bolsjevikfaran som ett verkligt hot.
---------------------------------------------------------------------
* Som jämförelse kan nämnas att den tyskvänliga nazianstuckna pressen under andra världskriget inte alls blev lika vänlig mot Sovjetunionen under Molotov-Ribbentrop-pakten 1939-41!
Kaiser Wilhelm II
En stödröst på Miljöpartiet
De senaste undersökningarna visar att Miljöpartiet riskerar att hamna under fyra procent.
Utan Miljöpartiet inte en chans till en rödgrön regering. Utan MP - en alliansregering i skuggan av ett växande SD.
Eller en olustig allians mellan S och något av de närmast nyliberala mittenpartierna.
Utan en rödgrön regering - en regering där klimatfrågan kan bli en kohandel mellan Åkesson och Kristersson.
Jag hade tidigare funderingar till stödröst på MP, funderingar som jag höll på att lämna. Men nu har jag bestämt mig för att göra det i alla fall.
Miljöpartiet behövs i riksdagen, hur vacklande, och opålitliga, de än må vara.
De behövs framförallt för att förhindra ett regeringsskifte och en alliansregering. Men också för att klimatopinionen ska få en starkare ställning i riksdagen.
Det viktigaste nu är alltså att hindra att alliansen blir större än de rödgröna i riksdagen. Därför är det nödvändigt att tillräckligt många röstar på Miljöpartiet. Inte för att de har den bästa politiken (det har V) utan för att förhindra att en segerrusig allians ska få dominera politiken de närmaste åren.
Utan Miljöpartiet inte en chans till en rödgrön regering. Utan MP - en alliansregering i skuggan av ett växande SD.
Eller en olustig allians mellan S och något av de närmast nyliberala mittenpartierna.
Utan en rödgrön regering - en regering där klimatfrågan kan bli en kohandel mellan Åkesson och Kristersson.
Jag hade tidigare funderingar till stödröst på MP, funderingar som jag höll på att lämna. Men nu har jag bestämt mig för att göra det i alla fall.
Miljöpartiet behövs i riksdagen, hur vacklande, och opålitliga, de än må vara.
De behövs framförallt för att förhindra ett regeringsskifte och en alliansregering. Men också för att klimatopinionen ska få en starkare ställning i riksdagen.
Det viktigaste nu är alltså att hindra att alliansen blir större än de rödgröna i riksdagen. Därför är det nödvändigt att tillräckligt många röstar på Miljöpartiet. Inte för att de har den bästa politiken (det har V) utan för att förhindra att en segerrusig allians ska få dominera politiken de närmaste åren.
fredag 7 september 2018
Hey Jude
Idag för femtio år sedan - den 7 september 1968. Beatles nyutkomna singel Hey Jude går upp till nionde (!) plats på Tio i Topp.
Att en ny Beatles-skiva skulle hamna så lågt var mycket ovanligt, milt sagt.
Men nästa vecka var ordningen återställd. För då gick den upp till första plats.
Hey Jude kan höras här.
Att en ny Beatles-skiva skulle hamna så lågt var mycket ovanligt, milt sagt.
Men nästa vecka var ordningen återställd. För då gick den upp till första plats.
Hey Jude kan höras här.
onsdag 5 september 2018
måndag 3 september 2018
Kremlologiska spekulationer om Tove Lifvendahl och SvD
Jag undrar hur Tove Lifvendahl har det idag. För några år sedan brukade hon alltid skriva att SD var ett anti-liberalt parti vars politik hotade den fria marknaden, och det fanns inte en tanke på samarbete med dem.
Nu förespråkar den ena ledaren efter den andra i SvD samarbete med just SD. Men dessa är aldrig skrivna av Lifvendahl.
De är för det mesta skrivna av Ivar Arpi. Och ytterst få av ledarna skrivs idag av Lifvendahl, trots att hon fortfarande (på papperet?) är politisk chefredaktör. De få gånger hon skriver ledare är de väldigt allmänna, och har närmast karaktären av filosofiska betraktelser.
Jag har inga sympatier alls för nyliberalen Lifvendahl, men just hennes nyliberalism var för några år sedan något som var ett principiellt hinder för att flirta med SD. Nu sitter hon och trycker i ett hörn, och låter de nationalistiska kollegorna på redaktionen sköta den konkretpolitiska linjen.
De är förstås också makrknadsliberaler, i den rent ekonomiska politiken, men har nu utvecklat förmågan att kombinera denna med ganska så ickeliberala åsikter om andra frågor.
Har det skett en dold palatskupp i SvD? Spelar Lifvendahl samma roll som - för att nu göra en halsbrytande jämförelse - Sukarno i Indonesien efter högerkuppen 1965, som formellt var högsta ledaren långt efter att militären tagit makten?
Idag är SvD:s ledarsida ofta någonting av SD light. Känns olustigt, eftersom jag får tidningen varje morgon. Jag har den istället för DN, för att man i SvD nästan helt slipper Lisinski- och Josefsson- inspirerade kampanjer om falska minnen, eller om att skakvåld inte existerar. eller om PAS etc.
Jag valde SvD väl medveten om att det var en nyliberal tidning, och tänkte att det får jag stå ut med. Men nu blir jag dessutom tvungen att stå ut med en nästan konsekvent flirt med SD på ledarsidan.
SvD idag liknar bisarrt nog mer och mer SvD för hundra år sedan, som också kombinerade en marknadsliberal ekonomisk politik med en nästan arkaisk nationalism.
Om moderaterna börjar samarbeta med SD, vilket SvD idag verkar tycka vara en bra idé, är det inte moderaterna som kommer att vara den starkaste parten. De kommer gradvis att förvandlas till ett stödparti till SD.
Får man då också se den nyliberala teoretikern Lifvendahl, som förut mest lät som Annie Lööf, skriva inställsamma tirader om det nyssnazistiska SD? Eller kommer hon att få en reträttpost på Timbro?
Nu förespråkar den ena ledaren efter den andra i SvD samarbete med just SD. Men dessa är aldrig skrivna av Lifvendahl.
De är för det mesta skrivna av Ivar Arpi. Och ytterst få av ledarna skrivs idag av Lifvendahl, trots att hon fortfarande (på papperet?) är politisk chefredaktör. De få gånger hon skriver ledare är de väldigt allmänna, och har närmast karaktären av filosofiska betraktelser.
Jag har inga sympatier alls för nyliberalen Lifvendahl, men just hennes nyliberalism var för några år sedan något som var ett principiellt hinder för att flirta med SD. Nu sitter hon och trycker i ett hörn, och låter de nationalistiska kollegorna på redaktionen sköta den konkretpolitiska linjen.
De är förstås också makrknadsliberaler, i den rent ekonomiska politiken, men har nu utvecklat förmågan att kombinera denna med ganska så ickeliberala åsikter om andra frågor.
Har det skett en dold palatskupp i SvD? Spelar Lifvendahl samma roll som - för att nu göra en halsbrytande jämförelse - Sukarno i Indonesien efter högerkuppen 1965, som formellt var högsta ledaren långt efter att militären tagit makten?
Idag är SvD:s ledarsida ofta någonting av SD light. Känns olustigt, eftersom jag får tidningen varje morgon. Jag har den istället för DN, för att man i SvD nästan helt slipper Lisinski- och Josefsson- inspirerade kampanjer om falska minnen, eller om att skakvåld inte existerar. eller om PAS etc.
Jag valde SvD väl medveten om att det var en nyliberal tidning, och tänkte att det får jag stå ut med. Men nu blir jag dessutom tvungen att stå ut med en nästan konsekvent flirt med SD på ledarsidan.
SvD idag liknar bisarrt nog mer och mer SvD för hundra år sedan, som också kombinerade en marknadsliberal ekonomisk politik med en nästan arkaisk nationalism.
Om moderaterna börjar samarbeta med SD, vilket SvD idag verkar tycka vara en bra idé, är det inte moderaterna som kommer att vara den starkaste parten. De kommer gradvis att förvandlas till ett stödparti till SD.
Får man då också se den nyliberala teoretikern Lifvendahl, som förut mest lät som Annie Lööf, skriva inställsamma tirader om det nyssnazistiska SD? Eller kommer hon att få en reträttpost på Timbro?
söndag 2 september 2018
Anita Lindman spred glädje till många barn
Anita Lindman är död. Hon är nog mest känd för barnprogrammen med Televinken.
Hon spelade mot en marionettdocka, som föreställde ett barn i kanske sexårsåldern, och som alltså kallades Televinken.
Televinkens röst tillhörde Ola Lundberg, men det hade jag inte en aning om då.
Jag gillade programmen. Jag vet inte riktigt har gammal jag var när jag lyssnade på det, men jag var mot slutet kanske äldre än dess målgrupp. För jag minns att jag betraktades som barnslig, när jag berättade i skolan att jag gillade det.
Däremot hade jag definitivt slutat att se på dem när jag var i trettonårsåldern. Därför minns jag inte det program man kan se på här.
Det sändes den 5 november 1968, och finns på SVTs Öppet Arkiv.
Det var ett mer avancerat program än de jag såg. Dessa utspelades i en TV-studio, där Anita satt vid ett bord och Televinken stod på det. Och de pratade med varandra, rakt av. Om jag minst rätt.
Det ovan länkande programmet utspelar sig i en lägenhet, och har en mer komplex handling. Något sådant säg jag nog aldrig.
Ja, programmen var definitivt populära hos många barn. Åren om de flesta som sagt kanske slutade att titta på det i en tidigare ålder än vad jag gjorde. Om jag får döma av mina klasskamraters reaktion när jag oförsiktigt nog berättade att jag fortfarande gillade det...
Tack, Anita, du spred glädje. Må du vila i frid.
Anita Lindman, Ola Lundberg och Televinken
Hon spelade mot en marionettdocka, som föreställde ett barn i kanske sexårsåldern, och som alltså kallades Televinken.
Televinkens röst tillhörde Ola Lundberg, men det hade jag inte en aning om då.
Jag gillade programmen. Jag vet inte riktigt har gammal jag var när jag lyssnade på det, men jag var mot slutet kanske äldre än dess målgrupp. För jag minns att jag betraktades som barnslig, när jag berättade i skolan att jag gillade det.
Däremot hade jag definitivt slutat att se på dem när jag var i trettonårsåldern. Därför minns jag inte det program man kan se på här.
Det sändes den 5 november 1968, och finns på SVTs Öppet Arkiv.
Det var ett mer avancerat program än de jag såg. Dessa utspelades i en TV-studio, där Anita satt vid ett bord och Televinken stod på det. Och de pratade med varandra, rakt av. Om jag minst rätt.
Det ovan länkande programmet utspelar sig i en lägenhet, och har en mer komplex handling. Något sådant säg jag nog aldrig.
Ja, programmen var definitivt populära hos många barn. Åren om de flesta som sagt kanske slutade att titta på det i en tidigare ålder än vad jag gjorde. Om jag får döma av mina klasskamraters reaktion när jag oförsiktigt nog berättade att jag fortfarande gillade det...
Tack, Anita, du spred glädje. Må du vila i frid.
Anita Lindman, Ola Lundberg och Televinken
lördag 1 september 2018
Alternativhögern i Sverige
Det finns ju en rörelse som kallas alt.right i USA, som bland annat hjälpte Trump i valet 2018. Nu finns den även i Sverige.
Uppdrag Granskning har gjort ett program om denna, som kan ses här. Där bland annat flera av rörelsens ledande aktivister får, ska vi kanske kalla det, utrycka sina "åsikter" ...
Se det absolut. Jag avstår från alla kommentarer; detta UG-program talar för en gångs skull definitivt för sig.själv...
Och, ja, de som tycker sig se Ingrid Carlqvist på ett antal ställen i programmets inspelningar från dessa i övrigt nästan helt manliga kretsar har - helt rätt.
Uppdrag Granskning har gjort ett program om denna, som kan ses här. Där bland annat flera av rörelsens ledande aktivister får, ska vi kanske kalla det, utrycka sina "åsikter" ...
Se det absolut. Jag avstår från alla kommentarer; detta UG-program talar för en gångs skull definitivt för sig.själv...
Och, ja, de som tycker sig se Ingrid Carlqvist på ett antal ställen i programmets inspelningar från dessa i övrigt nästan helt manliga kretsar har - helt rätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
The Happening
Den troligen första Supremes-låt jag hörde. Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "...
-
Gisèle Pélicot var gift med Dominique Pélicot . De lever båda i Frankrike. En dag 2020 kallades hon till polisstationen. Hon trodde att ...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
