Att jubla för tidigt

Idag för 100 år sedan (20 mars 1918) jublas det på Svenska Dagbladets ledarsida*. Det har slutits ett fredsavtal mellan centralmakterna (Tyskland och Österrike-Ungern) och Ryssland

Det är det första stora fredsavtalet under kriget, och bygger i praktiken på tyska dikat.

Ryssland har fått göra enorma territoriella och andra eftergifter och det tyska kejsardömet och deras allierade står starkare än någonsin

Ryssland faller sönder, både Finland och Ukraina ser tu att frigöra sig och SvD konstaterar att Ryssland också ekonomiskt kommer att vara beroende av centralmakterna. Mellan raderna skymtar fram att dessa på ett åtminstone indirekt sätt ska kunna tillgodogöra sig de enorma naturtillgångar som finns i Ryssland

Den bolsjevikskräck som skymtade fram i någon ledare bara några dagar tidigare verkar bortblåst. Och man verkar se fram emot en framtid där ett sönderfallande Ryssland ska bli något som närmast liknar en tysk halvkoloni.

Eftersom jag så pedantiskt följer SvD för 100 år sedan dag för dag frestas jag inte att gå fram några månader i tiden och se hur jublet förbyts i bestörtning.

I slutet av SvD:s ledare konstateras visserligen att det ju finns vissa nödvändiga slag som måste ske på västfronten, men man verkar nog tro att för ett land som besegrat Ryssland kommer det kanske inte att vara några större problem.

Man verkar inte riktigt inse att Rysslands ”kapitulation” mest av allt var resultatet av en av bolsjevikernas viktigaste prioriteringar under över ett år – fred- och inte är resultatet av den tyska arméns förkrossande styrka.

Nåväl, det ska bli intressant att se hur jublet tystnar i november 1918. Då kommer ju Tyskland och dess allierade att få skriva på ett fredsavtal många gånger mer förnedrande än det Ryssland skrev på i mars. Och det Ryssland – som då redan håller på att förvandla sig till det nya Sovjetunionen - kommer att bli så långt från tysk halvkoloni som man kan tänka sig.

Däremot blir Tyskland under ett antal år nästan en halvkoloni åt ententemakterna.

Som sagt - jag får vänta till i höst. Det sägs att skadeglädje är den enda sanna glädjen (ett mycket dubiöst påstående förvisso!) och SvD:s hyllningar till det segrande Tyskland och deras glädje inför perspektivet av en rysk tyskdominerad halvkoloni är så outhärdliga att man nog kommer att känna en viss skadeglädje när man får se hur SvD:s redaktion i november kommer att få äta upp sina ord - i svart och vitt.
---------------------------------------------------------------------------------------
*För att vara mer exakt vara detta inte i den "offficiella" ledaren på sidan 4 utan i en ledarliknande redaktionell kommentar på "nyhets"sidan 3. Överhuvudtaget var uppdelningen mellan "News" och "Views" mycket vagare då än nu - och det gällde både höger- och vänsterpresssen. Nyhetssidorna var ofta fyllda med redaktionella åsikter av en typ som det idag ofta skulle ses som direkt opassande om de förekom på liknande sidor.

För SvD:s del handlade de "formella" ledarna oftast om inrikesfrågor, medan utrikesartiklarna ofta innehöll redaktionella kommentarer av ledartyp. När de inte gjorde det innehöll de till stor del rena kommunikéer från den tyska krigsledningen...