fredag 30 mars 2018

Återigen till 1918

Jag fullföljer min kanske Asperger-artade fixering vid att dag för dag läsa SvD för hundra år sedan och aldrig falla för frestelsen och tjuvtitta en dag i förtid.

Just i dessa dagar är det glada dagar på SvD. Dels har ju Tyskland tvingat Ryssland till ett förnedrande fredsavtal, dels går det ju (med tysk hjälp) bra för de vita i finska inbördeskriget.

Men dessutom har tyskarna sedan en vecka tillbaks en offensiv på västfronten, där de kan rapportera den ena segern efter den andra. Inte så konstigt, då de kunnat dra tillbaka sina styrkor från östfronten. Ryssland har helt demobiliserat, och använder nu alla sina krafter till att konsolidera revolutionen.

Vi får läsa om tyska framryckningar, engelska och franska reträtter och så och så många krigsfångar tagna.

Och då inser jag en avgörande skillnad mellan de två världskrigen. I det andra var utgången i princip avgjord redan vid årsskiftet 1942/43. Efter Stalingrad och El Alamein fanns det inga rationella personer som längre kunde tro på en tysk seger.

Anledningen till att det fortsatte så länge var ju karaktären på ledarskapet i Tyskland, som hellre såg sitt eget land i ruiner än att erkänna ett nederlag. Om det suttit en rationell ledning i Tyskland i andra världskriget hade den åtminstone i mitten av 1943 börjat försöka förhandla ett så skonsamt nederlag som möjligt.

Istället fortsatte de i två år till, fast de egentligen visste att nederlaget var säkert

Men i första världskriget kunde alltså rationella personer så sent som i mars 1918 fortfarande tro på att det skulle sluta bra för Tyskland, endast lite mer än ett halvår innan kapitulationen.

Det är också intressant att borgarklasserna i de olika länderna var så upptagna att bekämpa varandra att de inte övergick till att ena sig mot det mest dödliga hotet mot deras framtida maktställning - den ryska revolutionen.

Först efter att världskriget var slut började de intensivt finansiera kontrarevolutionära arméer i Ryssland. Men då var det för sent. även om det utifrån planerade inbördeskriget tillfogade Ryssland stora lidanden, ända tills den sista utlandsfinansierade vita armén hade krossats i slutet av 1921.

Å andra sidan banade detta utdragna och förödande av imperialisterna skapade "inbördeskrig" vägen för stalinismen, så så värst bra slutade det ju ändå inte för Ryssland. Vilket ju var en tragedi, för att uttrycka det försiktigt.

Inga kommentarer: