/Tillägg. Detta inlägg är närmast av karaktären "att tänka högt". Det är ofullständigt, fragmenterat och ter sig bitvis lite naivt. Jag återkommer nån gång när jag tänkt igenom det hela./
Jag känner mig direkt generad när jag skriver detta. När jag brukar diskutera Koranen brukar jag alltid hänvisa exakt till den eller de suror jag avser. Men det jag skriver om nedan är från en sura som jag inte kan hitta nu. Min syn är mycket sämre än förut - då kunde jag skumma igenom textmassor och snabbt hitta det jag letade efter. Det kan jag inte nu.
Men jag är helt säker att jag minns rätt, och kommer att diskutera utifrån min minnesbild, Om någon som läser det vet vilken sura jag avser och kan tala om det blir jag förstås glad.
Inte någonstans i Bibeln finns så vitt jag kan se någon principiell kritik mot polyteismen. I Nya Testamentet tas den för självklar. Det gör den inte på samma sätt i GT, men där finns problemet att dess grundsyn ofta ser ut att vara henoteistisk- man uteslöt inte att det fanns andra gudar, men menade att även om de fanns var de maktlösa mot Jahve.
I Koranen finns det dock på ett ställe något som liknar en mer principiell kritik. Den ser ungefär ut så här. Om det fanns mer än en gud skulle skapelsen inte vara så perfekt som den är. Nu går ju solen och månen i sina lopp, liksom stjärnor och planeter. Årstider följer efter varandra osv. Om det hade funnits flera gudar hade de mycket snabbt hamnat i konflikter om hur världen skulle se ut och detta hade lett till kaos.
Det som slår mig är hur det dels avspeglar en pessimistisk människosyn, dels att denna projiceras på ev. gudar. På ett annat ställe i Koranen kritiseras köpmännen i Mecka för att de försöker konkurrera ihjäl varandra. På något sätt misstänker jag att detta beskriver just en social praktik som avspeglas i kritiken mot polyteismen.
Det är en variant på temat "ju fler kockar desto sämre soppa" applicerad på gudavärlden
Nu kan ju även människor samarbeta. För att ta ett exempel - den ryska rymdstation som fortfarande cirklar runt jorden är ett under av komplexitet. Den är inte skapad av en människa utan av många människor i samverkan. Om människor kan samverka och skapa komplexa system som funkar (jfr internet) varför skulle inte gudar i så fall kunna göra det?*
Om man lämnar Koranen finns det ofta en uppfattning som även kan delas av ateister eller agnostiker - att monoteism på något sätt är en mer intellektuellt sofistikerad ståndpunkt än polyteism. Många ateister verkar faktiskt åtminstone omedvetet inta ståndpunkten att mänsklighetens tänkande utvecklats gradvis. Från primitiv animism, över polyteism och monoteism till ateismen, som den slutliga "förnuftiga" ståndpunkten.
Att monoteismen på något sätt ligger närmare ateismen än vad polyteismen gör kan ju dessutom uttryckas rent matematiskt. Siffran ett ligger nu närmare siffran noll än varje annat positivt heltal....
Och man kan ju också se monoteismen som ett förstadie till sekulariseringen. I och med att det övernaturliga flyttas upp till en enda punkt - en allsmäktig gud - kan naturen i övrigt ses som sekulär. Jag tror att monoteismen mycket riktigt haft en sekulariserande funktion. Men det betyder inte att den måsta vara mer intellektuellt sofistikerad än förmonoteistiska system.
För mig (rent känslomässigt) är nog det absurt att tänka sig att det finns en enda gud som funnits i evighet - och på det sättet är så oerhört ensam. De enda hen kan umgås med är de totalt underordnade varelser hen har skapat. Det måste vara en fruktansvärd situation - det är i alla fall min spontana reaktion på det hela...
Men för att återgå till argumenteringen i Koranen så verkar ju inte heller universum vara så välplanerat som man antog när man trodde att jorden var omvälvd av ett valv där olika kroppar rörde sig med matematisk exakthet. Nu har vi en kosmologi som talar om ett universum som expanderar på ett accelererande sätt, sönderslitet av mörk energi. Det ser inte så planerat ut. Kanske är det ändå frågan om det som Koranen talar om i sitt tankeexperiment - olika gudar som råkat i luven på varandra.
Vem vet. Inte jag i alla fall. ;-)
-----------------------------------------------
*Dessutom finns det ju ofta i polyteistiska system en specifik skapargud, som står för huvudarbetet i själva skapelsen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ostalgi
Lyssna gärna på denna sång . Det är en propagandasång från det forna DDR: Tyska Demokratiska Republiken, i väst allmänt kallat Östtyskla...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
-
Sjundedagsadventisterna (SDA) är en märklig rörelse. Den måste beskrivas som fundamentalistisk, men deras hårda förkastande av helveteslära...
12 kommentarer:
Vem är gudarnas gud, eller mao, vem skapade gud/gudarna? ;)
Det kan man ju fråga sig. I många "hedniska" system har gudar skapat nya gudar så det finns flera generationer gudar. Sedan kan man ju fråga sig hur långt tillbaks en sådan kedja går.
Problemet är likartat som det är för många materialister. Om universum skapades för ca 14 miljarder är sedan hur kunde det komma sig? Det vanligaste svaret från kosmologer idag är att det skapades från ingenting, och av ingen. Det är inte mindre halsbrytande än att tänka sig gudar som skapar gudar... tycker i alla fall jag.
Fast svaret är egentligen ingenting, men vi tar det en annan gång. :)
I vilket fall så blir ju ändock behovet av en gud som skapar allt än mindre när man kommer till att allt måste börjat någonstans i alla fall, vilket gör guden helt överflödig.
"Fast svaret är egentligen ingenting"...
Det är ju lite omtumlande att stöta på någon som så självklart har svaret på tillvarons djupaste gåta... :-) Det gör man inte varje dag. Även om ingenting-teorin är den vanligaste just idag brukar inte kosmologer (med ett undantag, se nedan) presentera det som "svaret" - utan som en teori,
Hur i allsina dar kan du så självklart veta hur allt "egentligen" ligger till? Du låter ju mer självsäker än någon kosmolog jag någonsin läst eller hört talas om, med undantag av Lawrence Krauss, som dock inte är en "vanlig" kosmolog utan även aktiv militant ateist och vän med Richard Dawkins. De mer "normala" kosmologerna låter mer ödmjuka och försiktiga.
Uppfattningen hos Krauss har jag tagit upp här http://kiremaj70.blogspot.se/2013/04/kan-ingenting-skapa-universum.html och här http://kiremaj70.blogspot.se/2013/04/i-huvudet-pa-en-kosmolog.html . Jag finner nog hans logik ganska förvirrad.
Men om du har några argument som är klart bättre än de som Krauss för fram är jag förstås intresserad av att höra dem.... ;-)
Ha ha, enklet. Ordet ”inte” föll bort. :)
Nu till min fråga.
Är det inte sant att gud blir ett överflödigt steg när man tänker på att någon i sin tur måste skapat hen? Någon eller ingenting blir ju detsamma med eller utan gud. Man landar på det osäkra eller ”ingenting” i slutändan hur man än vänder sig. :)
Tillvaron är ett mysterium i sig. Själv anser jag att det komplexa universum vi har lättare förklaras med någon före av "intelligent" programmering än en slumpvis kvantfluktuation, som är kosmologernas favoritsvar idag.
Med intelligent menar jag inte allsmäktig...
Jag är trött nu så jag orkar inte svara utförligt idag. En av grunderna för mina åsikter är ändå att jag inte tror att medvetandet kan förklaras utifrån materian. Det har en ogripbar kvalitet som aldrig kan reduceras ner till enbart materiella rörelser. Det pekar - anser jag - mot någon form av "andlig" verklighet.
Men denna behöver inte ens komma i närheten av den kristna (eller muslimska, eller judiska etc. ) monoteistiska gudsbilden.
Det är lugnt. Du har inget ansvar att svara mig. Du svara som du vill och orkar.
För mig blir ju ändå att det andliga blir precis lika abstrakt och återigen ingen skillnad.
Ett förtydligade ang mig. Jag är inte ateist. Det är lika förmätet för mig som de som är 100% trinde på gud och aldrig tvivlar. Jag vet inte mer än de gör för detta är inget vi har möjlighet att bevisa och i vilket fall ändå i slutändan blir vad vi vill kalla något för, dvs subjektivt. Jag är alltså agnostiker.
Jag hatar all form av organiserad religion idag, framförallt i egenskap av att vara feminist. Men jag kan på något plan respektera dem som tror på något ”större” än oss, även om jag helt saknar den tron.
Jag tror nog inte direkt att jag hatar all form av organiserad religion. Jag betvivlar starkt att Svenska Kyrkan eller Frälsningsarmén eller kväkarna (för att nu ta några exempel) verkligen ägnar sig åt saker som hos mig förtjänar en reaktion som "hat"... ;-)
Jag är faktiskt dessutom fortfarande medlem i Svenska Kyrkan, trots att jag kraftigt ogillar försoningsläran, och röstade på ViSK i kyrkovalet. :-) Jag tror att många som är aktiva i Svenska Kyrkan är godhjärtade människor som vill hjälpa andra osv. Inte framförallt för att de är fanatiska anhängare av de mer udda dogmerna, som ex.vis försoningsläran. .
Åh jag har så mycket att säga om kyrkan och de som är med där samt deras villkorade välgärningar och mycket mycket mer, men låter det vara ifred idag.
Men hur man kan bekänna sig till en religion som bokstavligt talat skyller all smärta som finns i världen och varför människan inte längre bor i paradiset, källan till allt ont, kvinnan, är för mig helt ofattbart.
Sov gott!
Utifrån en grovt fundamentalistisk tolkning av Första Modebok (I Koranen var det INTE Eva som frestade Adam!) kan man komma till en sådan slutsats. Men mitt intryck är att det endast år en mycket liten minoritet kristna och judar som är så fundamentalistiska idag.
PS. Sov gott själv. För min del sover jag inte alls nu. jag har just skurat golven inför ett besök jag ska få imorgon/idag. ;-)
Skicka en kommentar