SJ, SJ, gamle vän... eller?

Jag har ju varit i Hassela några dagar, för att vara med om festivalen "Visor och tok". Dit åkte jag med Y-buss, men tillbaks åkte jag med SJ. Det var ett litet äventyr.

Jag åkte buss första delen av vägen - från Hassela till Hudiksvall. Bussresan gick ju bra, bortsett från att jag först inte hittade biljetten när jag skulle byta vid Bergsjö. Men det löste sig.

Men så kom jag alltså till Hudiksvall. Och trodde att man kunde köpa tågbiljett på stationen. Men det var ett misstag. En kvinna som jobbade i en kiosk sade till mig att det enda sättet att köpa biljett var genom mobilen. Jag fick ett smärre utbrott - jag har ingen smartphone och jag undrade om det alls var möjligt att få en biljett.

Så jag gick helt fräckt på första Stockholmståget i alla fall. Där träffade jag en konduktör som sa att jag kunde ha köpt biljett i pressbyrån. Men nu skulle tåget gå om en minut och han sa att jag kunde följa med och köpa biljett i pressbyrån i Gävle. Jag frågade förhoppningsfullt om det innebar att jag fick åka gratis till Gävle. Nej, menade han, i Gävle skulle jag köpa en biljett med start från Hudiksvall, Jag var inte på något bra humör, och tänkte att det kan ju inte du gärna kontrollera.

Så kom jag till Gävle. Där hittade jag en kiosk men ingen pressbyrå. Jag fick veta att det inte fanns någon pressbyrå i Gävle (!) och det enda sättet att köpa biljett var att använda automaten. Mitt tekniska självförtroende är minimalt, så jag undrade i mitt stilla sinne om jag skulle förstå har man gjorde vid automaten.

Efter att i en halvtimme letat efter en automat - den fanns inte på det ställe som hade uppgivits - hittade jag den till sist. Jag gjorde ett tappert försök att förstå den. Det visade sig att det mycket snart skulle gå ett tåg till Uppsala, och jag köpte en biljett dit med tanken att det i Uppsala kanske skulle finna ett biljettkontor. Jag lyckades klara av automaten, till min stora förvåning.

Men den hade inget alternativ som innebar att man skulle starta resan från Hudiksvall, så det tjänade jag flera hundralappar på (egentligen inte, för jag skulle nog inte berättat om resans förhistoria. om det hade funnits en biljettkassa).

Så kom jag till Uppsala. Men där fanns heller ingen biljettexpedition. Men det fanns en pressbyrå. Där frågade jag om man kunde köpa biljetter i förväg, för jag hade inte ätit och tänkte sätta mig nånstans att äta, innan jag reste vidare.
'
Men se det gick inte. Om jag köpte en biljett måste jag ta det tåg som gick inom en timme. Så jag åt först och gick sedan tillbaka till pressbyrån. Där kunde jag till sist köpa en biljett och tog nästa nästa tåg '

Jag tjänade alltså några hundralappar på SJ:s strul, men det var en irriterande resa. Milt sagt, '

Att få tag på en biljett var för ett antal år sedan den enklaste saken i världen. Men nu har SJ outsourcat,  eller vad det nu heter, denna del av sin verksamhet, så nu är det det krångligaste på hela resan.

Det är kanke så det är i en "dynamisk" ekonomi. Jag kom på mig med att inte bara nostalgiskt längta till den gamla tiden, utan till och med tänka tanken att det skulle ha varit enklare att bo i Sovjetunionen. Om det nu hade funnits kvar. '

Men att flytta till Kina skulle kanske vara ett alternativ får dem som vill kunna få tag i biljetter för tågresor?