Det var lördagen den tredje augusti 1968. Jag var 13 år.
Jag skulle lyssna på Tio i Topp. Jag var desillusionerad. Låtarna med popkaraktär hade under sommaren minskat radikalt och andelen mer eller mindre plågsamma schlagers hade ökat. Jag trodde det berodde på det nya jurysystemet.
Men så plötsligt, den dagen, tändes ett hopp. Inte ett stort hopp, men ett litet, litet, litet. I form av en ny låt med en grupp med namnet The Equals.
Det var en låt som kom in på nionde plats. Inte speciellt högt, det medges. Den var inte heller så där superbra, det medges också.
Men den var i alla fall "pop" (idag kanska man skulle säga rock) och inte svensktopp på engelska. Det hade just blivit augusti vilket gav mig en känsla av en annalkande höst. Det var absolut inte en negativ känsla, jag gillade hösten.
Och ungefär som blåsippan eller svalan kan ses som ett förebud om våren kände jag att denna låt var ett förebud till något annat - att den outhärdliga sommarstiltjen på ett av mina absoluta favoritprogram gick mot sitt slut.
Jag fick åtminstone delvis rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar