Katarina Wennstam har i SvD tagit upp det faktum att kvinnomord inom familjen i vissa lägen brukar beskrivas som "utvidgade självmord", och mer allmänt ofta som "familjetragedier". Hon har rätt i att båda dessa uttryck är en form av obehagligt mystifierande retorik.
Men hon tar inte upp att den typen av språkbruk också ofta brukar användas när det handlar om barn som dödas i familjen.
Dessa termer är mystifierande, för att de döljer att det faktiskt handlar om offer och förövare. Det är bra att det språkbruket granskas, och man kan hoppas att det försvinner någon gång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar