Katarina Wennstam har i SvD tagit upp det faktum att kvinnomord inom familjen i vissa lägen brukar beskrivas som "utvidgade självmord", och mer allmänt ofta som "familjetragedier". Hon har rätt i att båda dessa uttryck är en form av obehagligt mystifierande retorik.
Men hon tar inte upp att den typen av språkbruk också ofta brukar användas när det handlar om barn som dödas i familjen.
Dessa termer är mystifierande, för att de döljer att det faktiskt handlar om offer och förövare. Det är bra att det språkbruket granskas, och man kan hoppas att det försvinner någon gång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Jag har nu läst ut van der Kwasts bok. Jag läser numera långsammare än förut pga olika problem med synen, så det har tagit ett tag. Det fö...
-
En av de mest märkligaste drömmar jag någonsin har haft var nog nedanstående från hösten 1972. Den blandade skräck för en kosmisk katastrof ...
-
De flesta progglåtar från 70-talet kan man hitta något bra med, men det finns några undantag. Rorsmannen * är ett av dem. Det är en absur...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar