Två månader som förändrade världen

Igår, den 17, var jag på KB och tittade igenom Dagens Nyheter från mars till början av maj 1975. Det var den period då en av de viktigaste händelserna under 1900-talet ägde rum.

Jag syftar alltså på när vietnameserna slutligen slängde ut USA ur Vietnam, och USA:s marionettjunta i Saigon äntligen föll. Det var en händelse jag drömt om ända sedan jag var nio år, 1964. Och på sätt och vis ett bevis för att Murphys lag har en del undantag...

Slutfasen hade inletts redan i december 1974, när FNL hade fått oväntade framgångar. Sedan hade FNL:s position gradvis förstärkts, och i mitten av mars började sammanbrottet för Saigonjuntan.

Mellan 1965 och 1973 hade Saigonjuntan endast kunnat sitta kvar med hjälp av en massiv amerikansk militär insats. När den kraftigt reducerades efter fredsavtalet i januari 1973 hände till en början inte så mycket mer än att Saigonarmén  på egen hand försökte återerövra mark från FNL. Vad FNL började med i slutet av 1974 var inledningsvis mest en motoffensiv mot Saigonjuntans ständiga provokationer och brott mot fredsavtalet.

Det var en lämplig tidpunkt för FNL att slå tillbaka. USA var politiskt förlamat efter Watergate och Nixon hade tvingats att avgå. Befolkningen i USA var krigstrött, och det var inte läge att skicka nya förstärkningar till Vietnam.

Vad som började som en motoffensiv blev snart något helt annat. Saigonjuntans armé visade sig helt oförmögen till att slåss utan hjälp från USA. Den retirerade varhelst FNL slog till och i mars bröt den helt samman.

Alla togs på sängen, inte minst FNL och Nordvietnam själva. Deras trupper märkte till sin egen förvåning att motsidan inte längre ville slåss alls, och i mitten av mars började Sagiontrupperna att fly i panik i hela landet.

I slutet av mars befriades de två viktigaste städerna i norra Sydvietnam, Hue och Da Nang. Sedan var det i princip endast att marschera mot huvudstaden Saigon.

Så FNL, vars mål från början verkar ha begränsat sig till att tvinga Saigonjuntan till eftergifter, såg snart att ingenting kunde hindra dem att slå ut allt motstånd. Den 30 april gick de in i Saigon.

I grannlandet Kambodja tog röda khmererna Phnom Penh redan den 17 april.

President Ford i USA vädjade under hela mars och större delen av april om nya pengar för Vietnamkriget. Men kongressen vägrade.

Vad det hela visade var ju att Saigonjuntan, som nominellt sett satt på en oerhört välutrustad armé, saknade allt stöd. Det var endast USAs stöd som hade hjälpt den korrupta klicken av profitörer i Saigon att sitta kvar. Så fort USA drog sig tillbaks var Saigonregimens undergång endast en tidsfråga.

Det var två ytterligare reflektioner jag fick när jag satt och läste, under denna tidsresa. Det första var hur stor skillnaden var mellan befrielsen av Saigon och Khmer Rouges erövring av Phnom Penh. Från Saigon kunde journalisterna berätta om en entydig glädje. De kunde skildra den helt öppet, FNL lät alla journalister vara kvar, de kunde ocensurerat berätta om glädjen och hur harmoniskt den nya administrationen tog över staden.

Den man som hade utsatts som övergångspresident i Saigonjuntans  slutfas, Doung Van Minh, fängslades inte och han uttryckte närmast lättnad över FNL:s seger och lovade att stöda den nya regimen.  Det skedde inte några massarresteringar i Saigon, och även borgerlig media kunde inte låta bli att smittas av den glädje som rådde.

I Phnom Penh, däremot, hände något annat. Alla journalister utvisades, men innan dess hade de kunnat berätta om avrättningar av funktionärer från den gamla regimen. De kunde också berätta om en massevakuering där hela befolkningen deporterade från den "befriade" staden.

Sedan sattes alla journalister i bussar och transporterade till Thailand.  När de väl kommit hem kunde de berätta om den skräck befolkningen upplevde och om hur människor, gamla och unga, friska och sjuka, sändes iväg på en strapatsrik vandring till okända mål.

I det tredje landet i Indokina. Laos, hade det rått fred i april, men när regimerna i Sydvietnam och Kambodja föll, flydde de högt uppsatta från högerpartierna från Laos. Sedan var det bara en tidsfråga innan gerillan, Pathet Lao, tog över hela makten.

En annan reflektion jag fick var mer allmän. 1975 hade jag och många  med mig upplevt att detta var ett avgörande nederlag inte endast för USA-imperialismen utan för hela det världskapitalistiska systemet. Jag hade ingen skräck för att det skulle leda till att stalinistiska enpartidiktaturer skulle ta över världen. Jag såg liksom många andra inom vänstern de byråkratiska skiktens makt i Sovjet, Östeuropa och Kina som i grunden mycket instabil och trodde att en allmän nedgång för västimperialismen i slutändan skulle hota även regimerna i dessa länder.

Vi fick rätt om att dessa regimer var instabila. Men istället för att dessa störtades i politiska revolutioner som skulle bevara den socialiserade ekonomin intakt, men där byråkratisk makt skulle ersättaa av folklig kontroll över dessa länder, hände något helt annat.

Vietnams seger signalerade inte början till slutet för det imperialistiska  systemet. Imperialismen lyckade förstärka sig igen, och när de byråkratiska skikten i Sovjet och Östeuropa slutligen föll kunde istället den mest hänsynslösa typ av roffarkapitalism installera sig. I Kina föll inte regimen, men den maostiska fraktionen föll samman redan 1976. Där ledde detta till en motsägelsefull utveckling mot en statligt reglerad kapitalism, vars framtid ännu verkar vara oviss.

1975 tycktes allt vara möjligt, Idag tycks ingenting vara möjligt. Ett omänskligt ekonomiskt system råder, och i förlängningen hotar till och med klimatförändringar som skulle kunna ge oss ett klimat a la Venus.

Det hade jag aldrig kunnat ana 1975. Och nu sitter jag med tårar i ögonen och skriver, och undrar om inte Murphys lag är allsmäktig i alla fall.