När jag fick frisedel

Någon gång i slutet av 1973 eller början av 1974 blev jag inkallad till mönstring för att göra lumpen. Någon gång i början av 1974 kom jag dit. Jag minns att jag svarade nonsenssvar på olika frågor jag fick, och att jag sedan försov mig andra dagen. Så mönstringen sköts upp ett år.

Nu var det så att jag inte hade en tanke på att göra lumpen. Det berodde inte på ideologiska skäl.  Jag var inte pacifist utan revolutionär socialist, och i princip ansåg jag att man borde göra lumpen. Om alla med vänsteråsikter vägrade, skulle det bara leda till att armén blev ett pålitligt reaktionärt instrument. Och vad det kunde leda till hade man ju sett den 11 september 1973 i Chile, då Pinochet tog makten.

Nej, jag trodde helt enkelt inte att jag skulle klara av att göra lumpen. Det var nog en realistisk bedömning. Som jag mådde då klarade jag inte av de mest vardagliga rutiner, och att göra lumpen skulle ha lett till de mest pinsamma situationer.

Så inför nästa mönstring, i början av 1975, var jag förberedd. När jag fick ordern om inkallelse och skulle skicka en bekräftelse plitade jag ner den vers i Internationalen där det stod att man skulle skjuta generalerna. Dessutom ett citat av Albert Einstein där han skrev att generalerna fått sina stora hjärnor av misstag, de kunde gott klara sig med ryggmärgen. På så sätt tänkte jag mig att de skulle bli lite osäkra på om jag verkligen var lämplig.

Nu har jag för mig att jag hade ett läkarintyg som rekommenderade att jag skulle slippa. Men jag förlitade mig inte på det; jag ville bete mig så att de för allt i världen inte skulle vilja ha mig i armén.

Så jag såg till att inte tvätta mig veckan före mönstringen.Dessutom tog jag på mig otvättade kläder som luktade något förfärligt. Dessutom såg jag till att inte kamma mitt långa hår, som jag heller inte hade tvättat på en vecka.

Först fick vi svara på frågor i olika formulär. Jag svarade hela tiden rena nonsenssvar.

Sedan kom läkarundersökningar . Jag vägrade göra den, med den helt lögnaktiga motiveringen att jag var rädd för läkare.

Då fick jag komma in till en psykolog.

När jag kom in i rummet minns jag att jag tyckte att han var väldigt gammal. Jag tyckte att han såg ut som 90 år, vilket ju inte gärna kan ha varit fallet.

Han tittade mycket kritiskt, och lite nedlåtande på mig, och sa "Jaså, du vill inte göra lumpen". Han såg ut som om han nog skulle avslöja mig som den simpla simulant han utgick från att jag var. Men jag var beredd, och svarade sedan som jag hade planerat.

"Jo, jag vill visst göra lumpen" sa jag med ett inställsamt leende. "Men... jag är helt medveten om att det finns vissa ledande officerare som planerar att förgifta mig".

Här gjorde jag en, som jag hoppades, effektfull paus. Sedan tittade jag rakt in i psykologens ögon, och sa med en mycket bestämd, och, hoppades jag, aningen hotfull röst:

"Så om jag rycker in får ni finna er att jag vidtar nödvändiga motåtgärder..."

Hans arroganta ansiktsuttryck försvann helt. Han såg helt ställd ut, och sa efter en liten stund, mycket vänligt: "Hmm, ehrm, jag tror nog att du och jag är överens om att du inte bör göra lumpen". "Ja, det är vi nog", svarade jag glatt.

Han kanske fortfarande tänkte att jag simulerade. Men han kunde ju inte vara helt säker. Han tyckte nog att det var bäst att inte låta en person som mig rycka in. Han ville i alla fall inte chansa.

Nu är det så att jag aldrig skulle ha ryckt in även om jag inte fått frisedel. Jag skulle definitivt ha föredragit fängelse framför lumpen. Och det på goda grunder. Jag skulle nog mycket lättare stått ut med fängelserutinerna framför livet i luckan.

Men jag slapp att välja mellan dessa alternativ. Någon månad efter mönstringen fick jag en frisedel skickad till mig på posten.