Bild

Denna bild av mig togs ikväll på en Kinarestaurang vid Mariatorget, av en nära kompis som jag känt sedan 1988.

Tiden rinner ut

En av de nyheter som borde göra människor mer upprörda än vad de verkar bli kan vi läsa här. Liknande nyheter har kommit tätt de senaste åren.

Alltså.

Det är 30 grader varmare över Nordpolen än normalt.

De senaste åren har jorden, år för år, månad för månad, slagit det ena värmerekordet efter det andra.

Isarna smälter - nu även isen runt Antarktis.

Å andra sidan. USA har just nu - med mindre än 25 procent av de röstberättigades röster - fått en president som säger att den globala uppvärmningen är en bluff, en kinesisk konspiration.

Den mannen har sagt att han ska satsa på kol och olja. Den mannen har sagt att han ska bryta FN:s klimatsamarbete.

Den mannen har sagt att han ska skrota anslagen till NASA:s klimatforskning.

Den vetenskapliga kontroversen om global uppvärmning är i stort sett avslutad. Det råder ett nästan totalt konsensus om att denna existerar, och att den till större delen orsakas av människor.

Den som surfar på nätet kan få en annan bild. Där kan man hitta hur många sidor som helst som säger att den globala uppvärmningen är en bluff. Ofta kombineras detta med en rad andra egenartade teman - från stöd till Donald Trump -  till spekulationer om Illuminati, chemtrails, och utomjordiska reptiler.

De som surfar på sådana sidor på nätet och tror sig hitta svar på frågan, vill jag bara uppmana att gå till något välsorterat bibliotek och låna en bok av någon verklig forskare som skriver pedagogiskt om global uppvärmning. Sådana forskare existerar, liksom för övrigt ett medium som böcker, om någon nu glömt bort detta när de dag efter dag intensivt tar del av de senaste You-tube-länkarna om Illuminati eller chemtrails.

En sak till. Om det "endast" handlat om de direkta verkningarna av den av människor producerade koldioxiden hade det redan då funnits anledning till oro. Men det är ju ännu värre.

Polarisens smältning kommer att öka uppvärmningen genom att det solljus som reflekteras bort från jorden kommer att minska. Uppvärmningen av haven kommer att leda till att koldioxid som finns på havsbotten kommer att frigöras och gå ut i atmosfären. Närt permafrosten smälter frigörs metangaser, som är en mer effektiv växthusgas än koldioxid. Osv.

Astronomen Chris Impey påpekar i sin bok "The Living Cosmos: Our search for life in the universe"   att det i stort sett finns lika mycket koldioxid på jorden som på Venus, det är bara det att i jorden är den bunden- exempelvis på havsbottnarna. Om all koldioxid på jorden skulle komma ut i atmosfären skulle vi få en dynamik som påminner om Venus.

Så skräckscenariot som Stephen Hawking målar upp när när ha säger att den globala uppvärmningen i värsta fall kan leda till ett Venusliknande klimat är grundat i fakta.

Sedan är det en annan sak att riktigt lika varmt som på Venus kan det aldrig bli. Där råder ju nära 500 grader celsius vid markytan - men jorden ligger längre bort från solen så här blir det lite svalare även om det värsta inträffar. Kanske 200 grader vid markytan? 250?

Den som vill kan ju alltid trösta sig med detta....jag kan det inte.

En ny värld

Det går knappast att överskatta den betydelse The Monkees hade på mig som tolvåring.Det var som ett uppvaknande,  till en ny värld...

Och lyssna gärna på Last Train to Clarksville.  Som var deras första singel och dessutom - vet vi nu - handlade om en man som just hade inkallats till Vietnamkriget.

Jingle Bells - med originaltexten

Jag firar numera nästan aldrig jul. Däremot gillar jag en del julsånger (och ogillar en del andra).

Första gången jag minns att jag hörde den engelska versionen av "Jingle Bells" var när jag var 14 på gränsen till 15, någon gång julen 1969. Jag hade säkert hört den tidigare, men det är först från den gången som jag blev så att säga uppmärksammad på den.

Av någon outgrundlig anledning blev jag nästan barnsligt förtjust i den engelska motsvarigheten till Bjällerklang. Av någon än mer outgrundlig anledning har jag sedan dess föredragit den engelska versionen framför den svenska.

Eller förresten - kanske inte outgrundlig? Efter att nu för första gången studerat vad som ska vara originaltexten (det finns många senare mer menlösa texter!) börjar jag kanske, kanske få en aning om varför jag så spontant föll för den...

Den kan både höras och läsas här.
------------------------------------
TILLÄGG
Texten i You Tube-länken visar sig dock inte vara den fullständiga originaltexten. I denna finns nämligen en näst sista vers som handlar om att den unge mannen slängs av släden och att en rival skrattar åt honom. Se artikeln om Jingle Bells i engelska Wikipedia.

Snodderian, snoddera

1952 blev denna sång av Snoddas vad som på den tiden brukade kallas "en landsplåga". Dvs den blev omåttligt populär hos många, medan andra kanske suckade, eller smålog. Eller nåt.

Till sist lockade den fram Povel Ramels mer elaka sidor. Han gjorde då denna parodi...

Ja, Snoddas lät ha blivit riktigt sur, och Povel Ramel förklarade snabbt att han aldrig menat att vara elak, och att om han visste att Snoddas skulle ta så illa upp skulle han aldrig ha gjort den.

Det tror jag nog inte riktigt på...

On the Edge of a Cliff

Något helt annat. Se och hör gärna den suggestiva portugisiska gruppen Aenima i denna sång.

Det är en drömlik musik. Jag upptäckte Aenima 2011, och blev helt fascinerad, men det var länge sedan jag lyssnade på dem.

När jag började kolla på dem på YouTube igen, hittade jag snart denna sång.

Men för de som vill leta efter Aenima på YouTube, vill jag säga att man då ofta kommer till en (enligt mig) mindre rolig grupp vid namn  "Tool"  som gjort ett album med just namnet Aenima. Så om man ska komma rätt kan man exempelvis lägga till ordet "Portugal" efter sökordet "Aenima"..

Även då dyker de jobbiga "Tool" upp, men de flesta poster är i alla fall till just gruppen Aenima... :-)

Vårt sagoland

De senaste händelserna i det stora landet i väster har ju placerat USA i centrum för nyhetsrapporteringen.

Den här sången om detta land av FNL-gruppernas sånggrupp från 1970, står sig faktiskt riktigt bra än idag.

Elektorerna har röstat

Den 8 november gick USA till val. Endast cirka femtio procent av de röstberättigade röstade.* Med 2,8 miljoner rösters övervikt över den främste rivalen Donald Trump valde dessa Hillary Clinton till president.

Men det hjälpte inte. För elektorerna tillsätts genom ett komplicerat system, som endast indirekt påverkas av hur väljarna röstar - men som inte alls behöver avspegla vad majoriteten röstar på.

Så nu har elektorerna röstat för att den högerextreme klimatskeptikern Trump ska bli president, trots att majoriteten av de som röstade den 8 november tyckte annorlunda.

Världens största demokrati, eller?
-----------------------------------------------------
* Och till detta tillkommer att en mycket stor del av USA:s befolkning saknar rösträtt, pga delstatslagar som bland annat förbjuder personer som sitter i, och/eller någonsin har suttit i, ett fängelse att rösta...

Mannen från U.N.C.L.E

Var på Claes Ohlsons för att leta efter adventsljus.  Och upptäckte att de trevligt nog hade en liten hylla med något i dessa dagar så antikverat som DVD-filmer...

Där köpte jag en långfilm gjord 2015 som byggde på sextiotalets TV-serie "Mannen från U.N.C.L.E".

Den är lite tramsig men ändå kul - man får reda på något man aldrig fick reda på i TV-serien - hur U.N.C.L.E uppstod.

TV-serien Mannen från U.N.C.L.E var en typisk produkt av det kalla krigets avspänningsfas (från 1963 och framåt). I den jobbar ryssar och amerikaner i spionorganisationen U.N.C.L.E gemensamt mot den gemensamma fienden - det gåtfulla THRUSH.

Detta scenario har vissa likheter med flera Bondfilmer (med SPECTRE i THRUSHS roll!) och den ultraparodiska TV-serien Agent 86 Smart (där skurkorgansiationen hette KAOS, som bekämpades av... CONTROL!)

Filmen Mannen från U.N.C.L.E inleds inte med detta samarbete mellan USAs och Sovjets agenter, men efter ett tag inleds ett sådant, men med de mest fientliga och mordiska biavsikter från båda sidor. Alldeles mot slutet övervinns dock dessa  - och filmen slutar med att de grundläggande förutsättningarna som hela 60-talets TV-serie byggde på så att säga finns på plats...

Filmens plot blir lite fascinerade. I alla fall för den som som följde TV-serien när det begav sig.

Ytterligare ett bidrag...

... till analysen av trumpismens kvasireligiösa karaktär.

Kan läsas här.

Offensiv om Syrien

Syrien är en mardröm utan like. Att vara upprörd och förtvivlad över vad som händer är en självklar reaktion, att analysera vad som händer är mycket svårare.

Även stora delar av "yttersta vänstern" har här gett ett förvirrat inryck, alltifrån diverse stalinisters stöd till Assads blodsregim till andra gruppers närmast okritiska stöd till den väpnade, och i hög grad de facto islamistdominerade, oppositionen.

Denna artikel i Offensiv ger i så fall möjligen intrycket av en mer genomarbetad analys. I vilket fall som helst är den intressant.

"The Cult of Trump"

Donald Trump är inte endast en ovanligt farlig reaktionär politiker. Det finns också en annan dimension av den rörelse som uppstått runt honom.

I denna artikel visar filosofiprofessor David Dillard-Wright att det finns drag i denna rörelse som påminner om något man annars oftast ser i viss religiösa rörelser.

Läs den gärna - den är intressant.

Nyhedniskt inlägg i Luciadebatten

I Upsala Nya Tidning kan man ta del av ett inlägg av två medlemmar i Samfundet Forn Sed. Det handlar om debatten om vem som ska få vara Lucia och de påpekar helt riktigt att Luciafirandet har hedniska rötter och att nästan det enda i vårt Luciafirande som anknyter till just helgonet Lucia är själva namnet.

De inleder med att hårt ta avstånd mot den otäcka kampanj vi har sett den senaste tiden:

"I år är det särskilt otäckt hur människor har uttalat sig om ett barn, de hätska kommentarerna i olika nättrådar berör helt förståeligt många mycket djupt.

Det är osannolikt att det skulle gå att nå fram till en vettig diskussion med dem som tar på sig rätten att uttala sig på det sättet om barn, men det finns andra som kan vara öppna för resonemang."

Därefter visar de att det inte finns en "svensk" tradition runt firandet utan att det finns många traditioner, och att det är upp till var och en att välja hur hen vill fira Lucia.

Samfundet Forn Sed hette förut Sveriges Asatrosamfund, och är den största gruppen i dag som anknyter till fornnordisk religion. Den är dessutom ganska så sympatisk, man skulle kanske kunna säga "politiskt korrekt". Det finns andra grupper i Sverige som anknyter till den fornnordiska religionen som är betydligt mer tvivelaktiga, och som flirtar med rasistiska stämningar.

Det har nu aldrig Samfundet Forn Sed/Sveriges Asatrosamfund gjort, men i början av sin existens tvingades de att hårt avgränsa sig mot och ta avstånd mot just sådana grupper.

Deras artikel är klart läsvärd.

Att tro på Moskvarättegångarna

Jag hamnade för några dagar sedan på Folket i Bild/Kulturfronts Facebookgrupp (där jag varit medlem sedan något år tillbaka) och skrev några kommentarer om några frågor. Ganska snart kom jag i någon sorts underligt gräl med en man som på största allvar trodde på Moskvarättegångarna 1936-38. Han hade skrivit en artikel som behandlade dessa och sade sig snart vara färdig med en bok om saken.

Han trodde på alla, säger alla, "bekännelserna", och menade att det fanns "bevis" för dessa. När han pressades om vilka dessa bevis var blev han ganska så vag - det enda konkreta han såg ut att komma med var att en del möten med oppositionella som Trotskij förnekade ändå verkar ha ägt rum. Eftersom Trotskij därför avslöjats som "lögnare" var han inte trovärdig i något annat heller och därför måste alla "bekännelser" varit sanna.

Efter två dagar av kommentarer och kontrakommentarer gav jag upp, vilket mannen ifråga tog som ett bevis för att han vunnit debatten.

När jag hänvisade till Kenth-Åke Anderssons utmärkta genomgång från 1972 avfärdade han den, med lite svepande formuleringar, som föråldrad, och antydde att det sovjetiska material som kommit fram efter Berlinmurens fall gjorde dennes text helt inaktuell.

Varför slutade jag? Några som inte vet något om Moskvarättegångarna som läste vårt meningsutbyte kan ju ha trott att jag inte vågade bemöta "argumenten" och därför drog mig ur.

Men jag drog mig ur av samma orsaker som att jag inte skulle vilja delta i en evighetsdebatt med en vuxen person över 20 som envetet trodde på myten att det är storken som kommer med barn. Mot vissa åsikter är det helt meningslöst att debattera.

I Moskvarättegångarna hävdades - med stöd från i stort sett endast de åtalades "bekännelser" - att nästan alla som satt i Lenins centralkommitté 1917 redan i början av 1920-talet, efter att de vita just hade besegrats i inbördeskriget, blev en del av ett spionnätverk, som samtidigt (!) arbetade för de tyska, engelska, japanska, och franska underrättelsetjänsterna. Efter att Hitler kom till makten blev de framförallt agenter för Gestapo, även om de fortsatte sina nära kontakter med ex.vis Storbritannien...

Deras mål var att återupprätta kapitalismen i Sovjet och skänka bort stora delar av landet till västeuropeiska stater. Detta försökte de genomföra bland annat att genom att blanda glas och spik i smöret i Sovjetunionen, för att på det sättet riva sönder magarna och struparna på det sovjetiska folket (ett folk som de påstods innerligt hata).

Och detta trodde min antagonist på - bokstavligt.

Jag hatar eviga nätdebatter, och att ha sådana med personer som på största allvar driver en sådan linje är något jag inte ens kan tänka mig att stå ut med. - mer än just två dagar.

Nu verkade han inte alls vara okunnig. Han gav ett lärt intryck, och hänvisade till och från till källor som jag inte kände till. Vilket han tolkade som att jag inte kunde svara på hans argument, och att han alltså "vann" debatten.

Han påminner mest av allt om Montague Summers, en märklig man som på 1920- och 30-talen gav ut några mycket lärda böcker, som på största allvar hävdade att bekännelserna i häxprocesserna under 15- och 1600-talen (inklusive dess övernaturliga inslag!) var bokstavligt sanna, och som hyllade häxjägarboken Malleus Malificarum som en av de mest framsynta och finaste böcker som någonsin har skrivits.

Nåväl, den som är intresserad av Moskvarättegångarna kan ju klicka på länken ovan, som nog är den bästa sammanfattningen på svenska om detta otäcka scenario.
-------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Jag kunde ändå inte slita mig från "debatten" så jag gick tillbaks för att pressa den stalinistiske debattören på vad han menade med "bevis" för att de anklagade verkligen var agenter. Tills sist kom han med ett påstående att general Michail Tuchatjevskij, som utrensades och avrättades 1937 (inte i Moskvarättegångarna, men i en hemlig rättegång vid sidan om) hade omnämnts i ett telegram som den japanska ambassadören i Polen skickat till Japan. Där sades Tuchatjevskij ha varit i kontakt med Japan.

När jag pressade honom på vad han hade fått uppgiften från visade det sig att den var hämtad från ett brev som den sovjetiska säkerhetspolisens beryktade chef Nikolaj Jezjov, skrivit till en sovjetisk general 1937. Jezjov (som förresten själv senare avrättades 1940) var organisatören bakom två av Moskvarättegångarna - de 1937 och 1938.

Man kan kanske kalla det för ett stalinistiskt cirkelresonemang... Då gav jag upp för gott...

Fint - och underbart

Var på fest med några klasskamrater från min grundskoleklass.

Det var jättefint, och jag tycker att det är underbart att vi har en så bra kontakt, så många år efteråt....

Elaine Eksvärd skriver klokt....

... om debatten om vem som får vara Lucia.

  Här.

Ingrid Carlqvist, Lucia - och Herodes

Ingrid Carlqvist hatar invandrare och muslimer, för att bara nämna två av de grupper som hon inte tål.  Dessutom saknar hon all empati med barn.

Hur elakartade resultat den kombinationen kan ge kan man se här.

Åhléns hade en annonskampanj inför julen. Där kunde man se en bild av en svart pojke som Lucia.

Nästan med en gång startade patologiska så kallade "Sverigevänner" en hatkampanj mot bilden - och pojken. Det kom flera hundra hatkommentarer på Åhléns kommentarsfält. Till sist blev pojkens föräldrar tvungna att be Åhléns att ta bort bilden ifråga. Det gjorde Åhléns.

Efter att Dispatch International har lagts ner är Twitter Ingrid Carlqvists främsta kommunikationskanal till yttervärlden. Där visade hon genast sin glädje över att det besinningslösa hatet fått resultat.

På sitt eget konto skrev hon detta: "Det finns uppenbarligen en gräns för hur mycket spott svenskarna tar emot. Åhléns tar bort luciabilden".

Och på ett annat konto lade hon ut denna kommentar: "Rasismen mot vita förlorade och svenskarna sa nej till att bli spottade på. Det är stort" .

Ingrid Carlqvist för sin del skulle definitivt inte passa som Lucia. Lucia var ett helgon. Att säga att Ingrid Carlqvist inte är ett helgon är ju en makalös underdrift.

Däremot finns det en roll som hon kunde spela med bravur om hon skulle vilja vara en del av ett julspel. En roll där alla hennes talanger skulle kunna utvecklas till fullo.

Hon skulle passa mycket bra som Herodes.

Om intelligens och sånt - lite personliga reflektioner

Jag skäms lite över att lägga ut resultatet av ett IQ-test på bloggen - det verkar egotrippat. Mitt försvar är att en kvot nära 100 inte är något att skryta om, men inte heller så dåligt att det kan användas mot en. Om jag hade fått 60 eller 140 skulle jag aldrig lagt ut det.....

Jag har hittills inte stött på någon som reagerat med "Åh, nära 100, jag trodde du inte hade mer än 70". Möjligen beroende på att de som ev. skulle vilja säga så inte tillhör mina nära vänner, typ.

Däremot har några hört av sig och tyckt att det verkar för lågt. Faktum är att jag själv trodde att jag skulle fått LITE högre än vad jag fick.

Någon ställde frågan om den låg något UNDER 100 eller något ÖVER 100. Det vet jag faktiskt inte.

IQ-testet var endast en del av en bredare utredning, Den som gjorde testet var märkbart ovillig att ge det exakta IQ - jag fick pressa henne till det. Hon sa att i princip brukar hon inte ge det, utan hon vill ge en mer allmän bild och förklara styrkor och svagheter. När jag ändå pressade henne sa hon endast "i närheten av 100". Samtidigt sa hon att på vissa områden kom jag mycket högt men på andra mycket lågt. Där jag kom lågt var bland annat spatial förmåga, vilket jag visste på förhand. Men matematisk förmåga och förmåga att arbeta med problemlösningar under tidsstress kom också mycket lågt.

Anledningen till att de flesta nog trodde att jag skulle komma högre är att de egenskaper som man oftast kommunicerar till andra berör områden där jag ligger ganska så högt – som verbal förmåga, och minneskapacitet.

Man brukar ju inte vid telefonsamtal eller över en fika testa andras förmåga till huvudräkning, eller förmågan att utföra problemlösning under stress, eller hur man i fantasin sätter ihop geometriska figurer.

Det av mina dåliga resultat som mest märks utåt är väl att dålig spatial förmåga leder till – dåligt lokalsinne. Men det brukar i den populära bilden av ”intelligens” inte räknas in, nästan tvärtom. Där spökar bilden av den ”tankspridde professorn” - att man inte hittar i stan kan nog av somliga rentav ses som ett tecken på HÖG intelligens. Men det är det ju definitivt inte.....

Jag trodde som sagt att jag skulle få åtminstone lite högre så min första reaktion blev en lätt besvikelse, men den ersattes snart med lättnad, därefter faktiskt av en känsla av – nästan triumf...

När jag var barn fanns hela tiden oerhörda intellektuella förväntningar från vuxenvärlden på mig, på sätt och vis blev det underförstådda krav. Jag sågs av en del som nån form av blivande geni, och jag gillade det inte alls. Jag ville inte se mig på det sättet, i själva verket hatade jag det. Jag ville vara som andra barn.

Så när jag kom över den första känslan av snopenhet igår växte efter ett tag något helt annat fram. En inre mycket liten röst som kom från djupet: ”Där ser ni, jag ÄR INTE ALLS något geni, fast ni så gärna skulle vilja det. Jag är i grunden som dom andra, så det så”...
----------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Tro nu inte för allt i världen att jag ser "intelligens" som en abstrakt kvalitet, som "mäts" av IQ-test. Det gör jag inte. IQ-tester mäter nu olika utvalda intellektuella färdigheter, som i sin tur påverkas av (bland annat) uppväxtmiljö, utbildingsnivå, social status, och intressen. Det finns alltså ingen "intelligens" som flyter runt i idévärlden, utan det handlar om något helt annat.

Jag är "normal"

Alla som har fått för sig att jag är ovanligt korkad eller ovanligt smart - nu finns det papper på att ni har fel.

I samband med en psykologisk utredning gjorde jag ett intelligenstest.

Idag fick jag resultatet. Jag låg mycket nära 100 i IQ, dvs. genomsnittet. I vissa saker klarade jag mig bättre, i andra sämre. Men också det är ju normalt.

Känns lite skönt att ha papper på att vara "normal" .... i alla fall på ett område. ;-)

Redan idag

Upptäckte idag denna sång, med ovanstående titel, av Raymond & Maria som jag inte har hört förut.

Jag tycker om den. Och den har en lite underfundig, fascinerande och gåtfull text - som det brukar vara hos Raymond & Maria.

En framgångsrik vandringssägen

För ett tag råkade jag ögna igenom Ann Charlott Altstadts recension i Aftonbladet/Kultur av Sture Bergwalls senaste bok.

Jag är inte speciellt intresserad av vad Sture Bergwall, eller för den delen Ann Charlott Altstadt, skriver. Däremot är jag intresserad av att följa hur en nutida vandringssägen sprids.

Jag syftar på det ogrundade, och motbevisade, påståendet att "dagens forskning" skulle ha "bevisat" att bortträngda traumatiska minnen är en myt. Alla som har satt sig in i den akademiska debatten vet att detta inte är sant. Ändå har detta påstående spridits så framgångsrikt att det borde göra en eventuell upphovsperson bakom sägnen om råttan och pizzan grön av avund.

Nåväl, Altstadt skriver i recensionen, så där i förbigående: "idéer om förträngda trauman, något forskningen redan förkastat". Just så. Helt apropå. Hon är inte ensam. Så skrivs lite här och var i dessa dagar. Som om det vore en självklar sanning.

Nu är det förstås svårt att motbevisa en sägen som säger att det någonstans någongång kan ha hänt att det har blandats råttkött i pizzor. Det kan förstås ha hänt nån gång. Allt möjligt konstigt kan hända i vår värld.

Men sägnen om att bortträngda minnen har motbevisats av "forskningen" är lätt att motbevisa. Börja exempelvis med att läsa här, och sök sedan vidare på en del av de namn som nämns i David Muncks artikel.

Att just vandringssägnen om motbevisandet av bortträngda minnen har blivit så spridd är knappast någon tillfällighet. Lika lite som att spridningssättet skiljer sig från fallet med råttan och pizzan. När det gäller bortträngda minnen sprids sägnen av de mest ansedda människor och de mest ansedda tidningar.

Som då av Altstadt, och av Aftonbladet/Kultur. Och av dess redaktör Åsa Linderborg ... som av någon outgrundlig anledning verkar se det som någon sorts kall att gång på gång, och år efter år, sprida vidare just denna sägen.

Detta är hon dessutom inte ensam om. Tyvärr.

Drömmen om San Francisco - en mardröm för Donald Trump?

Sedan sommaren 1967 finns inom mig en dröm om San Francisco. En lite naiv dröm, skapad av vad jag då läste om flower power, och av att lyssna på Scott McKenzies sång San Francisco.

Som sagt, lite naiv, men ändå vacker.

Men nu har den på sätt och vis återuppstått. Nämligen när jag läser detta uttalande av San Franciscos kommunstyrelse. Det är närmast en krigsförklaring mot Donald Trump.

Det ser ju närmast ut som en löfte om civil olydnad.... vad än Trump vill kommer han aldrig att bli San Franciscos president...

Jag tar mig friheten att här lägga ut uttalandet i sin helhet.
-------------------------------------------------------------------------------------------

The San Francisco Board of Supervisors recently passed a resolution, introduced by Board President London Breed, in response to the election of Donald Trump. The resolution reads as follows:

 WHEREAS, On November 8, 2016, Donald Trump was elected to become the 45th President of the United States; now, therefore, be it

RESOLVED, That no matter the threats made by President-elect Trump, San Francisco will remain a Sanctuary City. We will not turn our back on the men and women from other countries who help make this city great, and who represent over one third of our population. This is the Golden Gate—we build bridges, not walls; and, be it

FURTHER RESOLVED, That we will never back down on women’s rights, whether in healthcare, the workplace, or any other area threatened by a man who treats women as obstacles to be demeaned or objects to be assaulted. And just as important, we will ensure our young girls grow up with role models who show them they can be or do anything; and, be it

FURTHER RESOLVED, That there will be no conversion therapy, no withdrawal of rights in San Francisco. We began hosting gay weddings twelve years ago, and we are not stopping now. And to all the LGBTQ people all over the country who feel scared, bullied, or alone: You matter. You are seen; you are loved; and San Francisco will never stop fighting for you; and, be it

FURTHER RESOLVED, That we still believe in this nation’s founding principle of religious freedom. We do not ban people for their faith. And the only lists we keep are on invitations to come pray together; and, be it

FURTHER RESOLVED, That Black Lives Matter in San Francisco, even if they may not in the White House. And guided by President Obama’s Task Force on 21st Century Policing, we will continue reforming our police department and rebuilding trust between police and communities of color so all citizens feel safe in their neighborhoods; and, be it

FURTHER RESOLVED, That climate change is not a hoax, or a plot by the Chinese. In this city, surrounded by water on three sides, science matters. And we will continue our work on CleanPower, Zero Waste, and everything else we are doing to protect future generations; and, be it

FURTHER RESOLVED, That we have been providing universal health care in this city for nearly a decade, and if the new administration follows through on its callous promise to revoke health insurance from 20 million people, San Franciscans will be protected; and, be it

FURTHER RESOLVED, That we are the birthplace of the United Nations, a city made stronger by the thousands of international visitors we welcome every day. We will remain committed to internationalism and to our friends and allies around the world—whether the administration in Washington is or not; and, be it

FURTHER RESOLVED, That San Francisco will remain a Transit First city and will continue building Muni and BART systems we can all rely upon, whether this administration follows through on its platform to eliminate federal transit funding or not; and, be it

FURTHER RESOLVED, That California is the sixth largest economy in the world. The Bay Area is the innovation capital of the country. We will not be bullied by threats to revoke our federal funding, nor will we sacrifice our values or members of our community for your dollar; and, be it

FURTHER RESOLVED, That we condemn all hate crimes and hate speech perpetrated in this election’s wake. That although the United States will soon have a President who has demonstrated a lack of respect for the values we hold in the highest regard in San Francisco, it cannot change who we are, and it will never change our values. We argue, we campaign, we debate vigorously within San Francisco, but on these points we are 100 percent united. We will fight discrimination and recklessness in all its forms. We are one City. And we will move forward together.

Holda och Perchta i juletider

/Uppflyttad från december 2012/

Nu närmar vi oss julen, och midvinter,

Som nästan alla vet är dessa högtider äldre än kristendomen. Vad inte lika många vet är att det i de germanska områdena i Europa långt efter kristnandet förekom en dyrkan av två kvinnliga väsen, Holda (eller Holle) och Perchta (eller Percht) som ansågs visa sig just vid denna årstid.

De angreps hårt av kyrkan och de ansågs ha en speciell relation med kvinnor och barn.

De var kopplade till textilarbete, vävning och ibland barnafödande; de ansågs också flyga över himlen i nattliga processioner i juletid.

Kvinnor, i synnerhet, hade ofta upplevelser av att de följde med dessa väsen (i synnerhet Holda) på nattliga färder. Kyrkan varnade för dessa idéer, och ansåg att det var djävulens påfund för att lura lättrogna kvinnor.

Det är en av de föreställningar som senare, under häxprocesserna, förvandlades till något helt annat - idéer om resor till Blåkulla och andra "demoniska" platser.

Men från början handlade alltså inte föreställningarna om ondska och djävulen, utan om kvinnliga väsen som bland annat hjälpte till i textilarbetet och med barnens uppfostran.

Läs gärna denna intressanta artikel av Lotte Motz om detta.

Lotte Motz var en intressant forskare som visade på sambandet mellan den "hedniska" förkristna religionen och senare folktro. Jag håller inte alltid med henne (hon tog avstånd från Gimbutasskolan, med åtminstone delvis mycket tveksamma argument), men hennes försök att ge folkloristiken en plats där den hör hemma, som en del av religionshistorien, och inte endast som en udda restkategori utan några rötter bakåt, var mycket värdefulla.

Så när midvinter och jul närmar sig kommer kanske Holda och Perchta att visa sig - för de som är mottagliga för sådana upplevelser.

Kanske, eller kanske inte...

"Holda, the good protectress" (1882) av Friedrich Wilhelm Heine.

Dan Josefsson mötte motstånd

Om det finns något som fungerar som kräkmedel på mig är det Dan Josefsson.

I denna debatt från 2014 mötte han för en gångs skull faktiskt rejält motstånd. Han blev följaktligen ganska så arg, förolämpade en av deltagarna, och närmast buades ut av publiken.

Det är riktigt intressant. Inslaget börjar ca 27.20 minuter in i avsnittet och håller på till slutet..

Mardrömmen står bakom dörren

Arktis är idag 20 grader varmare än det borde vara. Klimatexperten Johan Rockström säger att värmeutvecklingen har gått snabbare än några prognoser har förutsett och att vi redan kan ha passerat en punkt bortom vilken det inte finns något återvändo.

Se TV 4:s inslag här.
Om ni vågar.

Åsa Linderborg om Kuba

Det är inte så sällan som jag inte alls håller med Åsa Linderborg (hennes olika inlägg i debatten om Dan Josefsson var rent gräsliga) men här håller jag definitivt med henne.
---------------------
PS. I den mån jag har kritik mot hennes artikel är det snarare motsatsen till den kritik hon skulle kunna få från höger. Själv tycker jag exempelvis att hennes avslutning är vag, och det ser nästan ut som om hon tycker att Kuba halvvägs bör öppna för kapitalismen, men slippa dess värsta avarter. Det är en helt omöjlig balansgång, om det är det hon verkligen menar.

Hon använder dessutom  begreppen "demokrati" och "diktatur" på ett abstrakt sätt. Troligen är den reella demokratin de facto mycket större på Kuba än i USA...

Those were the days

Ja, det är så sant. Och dåtiden kommer aldrig tillbaka. Men det kanske finns hopp i alla fall.

Lyssna gärna på Mary Hopkin från hösten 1968.

Må Fidel vila i frid

Med tanke på det sorgliga dödsbudet från Havanna idag länkar jag gärna än en gång till denna sång av Björn Afzelius.

 
Fidel Castro 1959

Lili Marleen

Lili Marleen är en sång som alltid har fascinerat mig - sedan jag hörde den första gången som barn.

Men det är först nu som jag ordentligt tänkt på texten. Den handlar ju om en soldat som måste lämna den kvinna han är förälskad i, eftersom han just är - soldat.

Men jag får nästan lust att skiva "hen" istället för "han". För de flesta och också de mest kända versionerna har faktiskt sjungits av kvinnor. Det ger i dessa fall sången en märklig inneboende spänning- om man inte kände till bakgrunden skulle man kunna tro att den handlade om lesbisk kärlek.

Men det var nog knappast därför den spelades så ofta under andra världskriget. Den synes då  medvetet ha använts för att förstärka soldaternas krigsmoral på båda sidor.

I den kanske mest kända versionen blir för övrigt upplevelsen än mer komplex, då sångerskan ju där dessutom hette Marlene själv. Stavningen är ju inte identisk, men uttalet är det.

Sången kan i olika kontexter på många sätt upplevas som lite - gåtfull.

Goebbels lär förresten ha ogillat den. Inte så konstigt - då texten egentligen, om man ska ta den rent bokstavligt, har ett antikrigstema - kriget tar de älskande från varandra. Men han blev så illa tvungen att acceptera den, då den var oerhört populär bland de tyska soldaterna.

Apropå Thanksgiving

"Jag vill tacka livet, för att det gett mig så, hmm... mycket."
(En mer illusionslös version av inledningen till en känd sång, en version som jag hörde på Jakobsbergs Folkhögskola 1981).

Hur okunnig får man bli?

Ebba Busch Thor tror att Adam och Eva var de första människorna på jorden.

Men snälla nån, det vet ju alla att det var Ask och Embla som var de första människorna.

 

Ask och Embla..

Förövarnätverk i brittisk överklass - och hur det tystas ner

Jag rekommenderar detta program i australiska "60 minutes" om pedofilnätverk och mörkläggning i den brittiska överklassen.

Det sändes den 19 juli 2015.

Vad som framgår klart är inte endast existensen av välorganiserade nätverk av förövare på toppnivå i det brittiska samhället - utan även ett lika välorganiserat maskineri för nedtystande av de som utnyttjats av detta.

De fakta som här presenteras fördjupar för övrigt också de oroande frågor som redan från början fanns om den brittiska regeringskommision som 1994 lade fram en anmärkningsvärt tunn rapport som kategoriskt förnekade existensen av organiserade rituella övergrepp mot barn.  Mycket av det som beskrivs i den ovan länkade dokumentären motsvarar tidsmässigt ungefär när denna "rapport" lades fram.

Det klimat av nedtystande som dokumentären beskriver förklarar mer än väl hur J. S. La Fontaine kunde producera en officiellt sanktionerad rapport som på så svaga grunder påstod sig "bevisa" så mycket...
--------------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
YouTube-länken till programmet har varit inaktuell ett tag, men nu har jag bytt ut den mot en annan och fungerande YouTube-länk till samma program. Så ni som misslyckats med att komma in på den kan göra om det nu, så torde ni komma in.

Avhopp från VoF

En före detta styrelseledamot har lämnat Vetenskap och Folkbildning (VoF). Hon har skrivit ett blogginlägg om saken - som hon kallat Skeptikerrörelsen - ett tack och ett farväl.

Man får faktiskt intrycket att hon är skeptisk på riktigt. VoF är snarare pseudoskeptiker - med sin egen variant av "skepticism" som någon sorts ideologi som de försvarar mot alla avvikelser - på ett helt oskeptiskt sätt.

Lulu från 1968

Mer engelsk sextiotalspop - sångerskan Lulu med I´m a Tiger.

Finns på YouTube - här.

Bus Stop med Hollies

En ganska gullig och romantisk låt från 1966.

Lyssna gärna på den - här.

"The Armed Man"

Var på fredskonserten The Armed Man på Södertälje Stadshus idag. Enhörnakören sjöng ett program som var avsett att åskådliggöra krigets fasor. Anledningen att jag gick var väl också delvis att jag känner en av deltagarna i kören.

Den var fin och angelägen på många sätt, och jag var dessutom väldigt imponerad av den suggestiva ljussättningen under konserten.

Det är för övrigt ett nytt framträdande i morgon klockan 16.

Rosaleen Norton, skräckromantik och religion

Jag skrev 1998 en lic-uppsats som hette Lagen och dess profet: Aleister Crowley, thelema och satanismen. Den har utsatts för mycket kritik, både saklig och osaklig. Jag skulle skrivit den på ett helt annat sätt om jag hade skrivit den nu.

På sidan 116 hade jag några rader om den australiska ockultisten Rosaleen Norton (1917-79). Där skrev jag följande.

"Många personer som i dag kanske skulle definiera sig som satanister föredrog före 60-talet att karakterisera sig på andra sätt. Ett exempel är den australiska konstnären och ockultisten Rosaleen Norton, som offentligt förklarade sig vara 'Pan-dyrkare' i 50-talets Australien, men vars ockulta konst och diktning pekar mot en satanistisk begreppsvärld mer än något annat. I hennes konst kan man finna såväl inverterade pentagram med djävulsbilder insprängda som andra satanliknande bilder - några döpta till 'Pan'" .

Sedan följer en referens till Nevill Drurys bok "Pan´s Daughter: The Magical World of Rosaleen Norton" .

2006 var jag i ett tillstånd av panikångest och slängde de flesta av mina böcker. Detta var en av dem. Men just denna insåg jag efter några år att jag gärna skulle vilja titta på igen. Så nu har jag införskaffat ett nytt exemplar av den (dvs av versionen från 1988 i pocket 1993; det ser ut att ha kommit en utvidgad version senare).

Idag har jag läst ut den. Väl att märka läst ut den - inte läst om den...  För jag inser att när jag skrev lic-uppsatsen läste jag den aldrig. Jag tittade endast på bilderna och läste små stycken här och var.

Det var nu inte så jag brukade göra då. De flesta referenser i lic-uppsatsen hade jag faktiskt läst, och ganska så noga. Men just den här hade jag nästan inte läst alls. Jag skäms lite, och undrar också varför.

Den teori om Norton som jag förde fram i uppsatsen var i och för sig inte helt orimlig. Till och med Church of Satans grundare Anton LaVey har vid något tillfälle skrivit att det innan han gjorde "satanism" till något någorlunda rumsrent fanns personer som hade sympatier med "Satan" som figur som ersatte denna med Pan. De har ju båda horn, och har båda vad man brukar kalla ett satyrliknande utseende.

Och Nortons bildspråk liknar inte något snällt New Age-igt. Pan och andra entiteter målas på ett sätt som många skulle uppfatta som mörkt, mardrömslikt. Norton förklarade sig också ha kontakt med andra entiteter än Pan - förutom en grekisk gudinna som Hekate, och egenhändiga fantasifigurer som Werplon och "the Jester", även Lilith och - Lucifer. Så associationen till satanism var inte helt tagen ur luften.

Å andra sidan relaterade jag inte den till min egen (i och för sig ganska problematiska) satanismdefinition jag använde i uppsatsen. Det räckte för mig då att se bilder på pentagram och en djävulsiiknande Pan-figur för att lansera hypotesen.

Men när jag nu läst ut boken, och dessutom inte längre är lika intresserad av frågan om vilka som kan definieras som satanister eller inte - reagerar jag lita annorlunda.

Norton hade sedan ung ett väldokumenterat intresserad av Howard Philips Lovecraft. Lovecraft hade som specialitet att med en serie av förstärkande adjektiv beskriva "onämnbara", monstruösa, "förruttnade" ohyggliga väsen. Jag minns när jag först läste Lovecraft-antologin Skräckens Labyrinter i januari 1976. Vad som slog mig med den då var att man nästan fick känslan av att han gjorde just det monstruösa, det fula, det motbjudande, - till något närmast heligt. Det var något som många av karaktärerna i hans berättelser faktiskt drogs till, längtade till.

Samma intryck får man när man ser Nortons bilder. De är skräck, men ändå förföriska. De är fula, men ändå vackra. Många av dem skulle nog leda till rena ångestattacker för kanske 90 procent av alla vuxna, om de fick se dem - i drömmen, för att inte tala om i en intensiv vision (och ännu värre hallucination) i vaket tillstånd.

Vad som gäller vuxna borde än mer gälla barn. Om jag inte läst det jag nu läst om Norton skulle jag kanske säga att jag trodde att det gällde hundra procent av alla barn. Men nu skrivs det om Norton att hon redan som barn upplevde de entiteter som hon skildrar i sina målningar och att dessa fick henne - att uppleva trygghet. Om det nu är sant, och inte en vuxen efterrationalisering från hennes  sida, måste hon ha varit ett ovanligt barn.

Hon var alltså inte endast konstnär utan blev efter ett tag också "häxa" och praktiserade ockultism. Exakt vad som försiggick under ritualerna framgår inte av boken, och inte heller exakt hur hennes världbild såg ut. Men det  finns ett förunderligt brev hon skrev till CS Lewis, som är återgivet i boken. Hon hade synpunkter på hans SF-trilogi, och använde sig av en svårsmält ockult terminologi som han förmodligen (lika lite som jag) förstod ett skvatt av. Han svarade tydligen aldrig. Kanske gjorde den hängivet kristne CS Lewis korstecken efter att ha läst brevet... och innan han slängde det.

Mina korta rader i lic-uppsatsen ser jag idag nog som fyrkantiga. Om hon "egentligen" dyrkade "Pan" eller "Satan" ser jag som mindre intressant. Det väsentliga är att hon på något sätt fick en inre styrka av en nattlik skuggvärld, av att tycka sig ha kontakt med (för de flesta) lätt bisarra ”mörka” väsen.

Eller som det står på sidan 112: "The vision of Rosaleen Norton is one of Night: she dislikes any of the stereotypes of beauty and finds the 'Daylight' world in general does not make good subject matter". Det är nu inte ett uttalande från någon annan om henne. Det är Rosaleen själv som skriver om sig själv - i tredje person.

Hon föddes i en höststorm den 2 oktober 1917. Enligt henne själv kan det ha varit orsaken till att hon hela sitt liv sedan drogs till mörkret.

Hon dog den 5 december 1979. Några dagar innan hon dog lär hon ha sagt. "I came into the world bravely; I´ll go out bravely".

Liksom Lovecraft fann hon uppenbarligen en trygghet i det "mörka", det "onämnbara", det som andra uppfattar som "kusligt". Och oavsett hur man ska definiera hennes säregna "religion" finns det inget som tyder på att hon i praktiken gjorde speciellt "ondskefulla" saker (om man inte räknar in att hon då och då fuskade med skademagi, förstås, men det gör i alla fall inte jag, skeptiker som jag är).

Jag har läst boken, tittat på bilderna - både de på henne och hennes konst. Jag märker att jag får sympatier för henne. Min psykodynamiska bias gör dessutom att jag tänker mig att hon hade en traumatisk barndom. I så fall hittade hon kanske en nisch där hon kunde hantera den.

Må hon vila i frid.

Avslutningsvis. Om jag hade skrivit lic-uppsatsen idag hade jag inte skrivit det stycke om henne jag inledningsvis citerade. I alla fall inte på det sättet.

Spicks and Specks

Bee Gees slog igenom ordentligt i Sverige oktober 1967 med Massachusetts. Men redan i juni samma år hade New York Mining Disaster 1941 legat på Tio i Topp. Jag fastnade för gruppen spontant när jag hörde Massachusetts.

Den låt som gjorde störst intryck på mig var nog ändå Spicks and Specks, som slog igenom här lite senare. Den hade släppts redan i november 1966, men gick inte upp på svenska listor förrän december 1967.

Lyssna gärna på den här.

"Klimatkatastrofen Trump"

Kampen för att hejda den av människor skapade globala uppvärmningen är tveklöst den viktigaste frågan för mänskligheten idag. I och med Donald Trumps seger i USA:s presidentval (som han ju vann trots att han fick färre röster än sin främste motkandidat!) har den kampen faktiskt fått en ovanligt klart definierad fiende.

Donald Trump måsta faktiskt idag ses som den enskilda person som är det största hotet mot mänsklighetens framtid. Ja, jag skriver just så....Låter nog konstigt, kanske till och paranoiskt,  men så är det ju...

Han är faktiskt den ende statschef i världen som är en öppen "klimatskeptiker", som det så vackert heter. Och det i det land som har världens näst största ekonomi.

Det kommer att skrivas mängder om denna fråga i den närmaste framtiden. Just nu rekommenderar jag gärna denna artikel i ETC.

"A Letter to the US from John Cleese"

En av mina favoritserier på TV har tveklöst varit Fawlty Towers. Som nog de flesta känner till var huvudstjärnan i serien John Cleese, med en bakgrund från Monthy Python.

Donald Trumps valseger i USA var defintivt inte rolig, men mitt i all bedrövelse kan man ju ändå skämta om eländet.

Det har Cleese gjort - i ett öppet brev till befolkningen i Försnta Staterna, där grundidén är att den brittiska drottningen beslutat att valet i USA tyvärr gör ett upphävande av USA:s självständighet helt nödvändig.

Läs det gärna...

En fiende till mänskligheten

I Aftonbladet kan man läsa denna artikel. Den handlar om klimatet - och om Donald Trump.

I den kan man bland annat läsa detta.

"Resultaten visar att atmosfären kan vara på väg att värmas upp snabbare än man tidigare trott – och att det redan nu kan vara för sent att undvika en temperaturökning på över sju grader år 2100....

Michael Mann, professor vid Penn State University i USA, bedömer de nya studierna som trovärdiga. – 'De ger stöd för uppfattningen att Donald Trumps presidentperiod kan innebära 'game over' för klimatet", skriver han i ett e-postmeddelande till The Independent. Med 'game over' menar jag att spelet är över för att stabilisera uppvärmningen under farliga nivåer'."

Sju grader...

Jag kan inte läsa detta utan att känna en vanmäktig vrede. Det känns lite som om jag hade blivit biten av en rabiessmittad hund och sedan den ende läkare jag lyckats få tag på vägrar att låta mig få rabiesvaccin, för att det är för dyrt....

Donald Trump vet inget om klimatfrågor. Däremot vet han en hel del om att göra sig själv rik. Det är denna mentalitet som gör att han i ett avgörande ögonblick i mänsklighetens historia tycker att USA:s olje-och kolindustris vinster är viktigare än denna mänsklighets framtid.

För att nu uttrycka det så modest och försiktigt som jag bara kan. Donald Trump är inte endast en dålig politiker. Han är inte endast en reaktionär demagog och en girig kapitalist. Han är inte endast föraktfull mot kvinnor, en islamofob och äckligt fördomsfull mot mexikaner.

Han är också, objektivt sett, en fiende till mänskligheten.

Misstankar om misshandel väger fjäderlätt i vårdnadsfall

Den viktigaste principen för det juridiska systemet vad gäller vårdnadstvister är idag i stort sett alltid att barnet måste ha kontakt med både sina föräldrar. Det väger tyngre än misstankar om övergrepp och misshandel  - det väger tyngre än nästan allt annat. Den förälder som motsätter sig detta förlorar vårdnaden - hur bra skälen till denna vägran än är.

Ett aktuellt exempel kan vi finna här.

Samtidigt har det bestämts att barnkonventionen ska bli svensk lag, men det väger fjäderlätt så länge föräldrarnas (i den här typen av fall nästan alltid fädernas) "rätt" till sina barn väger tyngre än i stort sett alla andra hänsyn.

Vi har konstant sådana fall och det har lett till den ena tragedin efter den andra - i det ena domstolsbeslutet efter det andra. Det pågår hela tiden - år efter år.

Efter att ha läst om ovanstående fall för några timmar sedan somnade jag och drömde att jag desperat försökte ingripa i ett liknande fall - men misslyckades, Jag vaknade, stel som en pinne och med en djup känsla av hopplöshet.

Och detta efter en dröm... Hur djupt skulle hopplösheten ha känts om det hade varit verklighet? Och hur djup känns den för de som lever i en sådan mardröm - på riktigt.

Rituella övergrepp och "officiell" satanism

/Nedanstående inlägg skrev jag 24/9 2015, och har legat på två av mina andra bloggar. Beslöt att lägga ut den här nu efter att ha konstaterat att jag på nätet fortfarande ofta tillskrivs paranoida "anti-satanistiska" åsikter, som att övergrepp mot barn har sin yttersta grund i satanistiska konspirationer. Eller till och med kallas "SRA-mytens främste förespråkare i Sverige". SRA står för "Satanic Ritual Abuse" och är ett tvivelaktigt begrepp, som jag faktiskt aldrig har använt.

I ett annat inlägg, som jag skrev redan i maj 2004, argumenterade jag för övrigt för att även "rituella övergrepp" är en olycklig och på många sätt inadekvat term. Det kan läsas här./
------------------------------------------------------------------------
Både begreppen "rituella övergrepp" och "satanism" är ju mycket svårdefinierade, för att uttrycka sig lite försiktigt. Men jag vill (återigen) slå fast något som jag tycker är mycket väsentligt.

Det finns nästan inget samband alls mellan den offentliga satanismen och "rituella övergrepp". Det handlar i stort om två helt olika saker. Det gäller även de rituella övergrepp som sker under "satanistiska" former.

Framförallt gäller det rituella övergrepp mot barn. Dessa handlar nästan alltid om grupper av förövare som kanske, eller kanske inte, kombinerar sin pedofila sadism med en fallenhet för magiskt tänkande (alternativet är att de använder magin för att skrämma barnen, båda sakerna förekommer nog).

Anklagelser om rituella övergrepp mot barn har nästan aldrig riktats mot medlemmar i offentligt kända "satanistgrupper". Ett av de få undantagen är anklagelserna mot några personer i ledningen för Temple of Set för rituella övergrepp mot barn på det arméägda daghemmet i vid Presidio i USA. Men oavsett hur man ställer sig till dessa anklagelser handlade det där om en liten grupp i ledningen, som agerade på alldeles egen hand;  det finns inga anklagelser om förekomsten av rituella övergrepp i övrigt i organisationen Temple of Sets regi.

Det finns normalt sett ingen anledning för pedofila sadister att öka risken för upptäckt genom att starta, eller aktivt delta i, "öppna" satanistgrupper. Det torde vara något av det mest kontraproduktiva de skulle kunna göra göra.

"Satanism" förekommer i olika former, en del oerhört olustiga, andra osympatiska men ganska så harmlösa, och i några fall är de inte ens speciellt osympatiska. (Ta bara en grupp som "Satanic Reds", som kombinerar sin "satanism" med kritik mot storkapitalets makt, och förespråkar ett försvar av arbetarklassens rättigheter och en välfärdsstat!). I den värld vi lever i är omtolkningar av symboler vanliga, och det finns personer som väljer att tolka negativt laddade symboler på ett positivt sätt.*

För min del finns det ingen magi i ord.  Varje grupp av människor måste bedömas efter sin praktik  och sin ideologi, inte efter hur de känslomässigt ser på namnet "Satan".

Ett stort problem med den officiella satanistiska miljön har annars varit att många personer i den hamnade i försvarsställning när debatten om rituella övergrepp startade, och närmast automatiskt anslöt sig till förnekarlägret. Det var helt onödigt, men psykologiskt lättförståeligt. Onödigt därför att de mycket väl skulle kunna ha sagt "vi vet inte vad som är sant, men det är i alla fall inte vi".

Jag minns en intervju med Anton LaVey där han förklarade att han innan han blev "offentlig" ägnade sig att undersöka mer eller mindre "sataniska" miljöer och att han aldrig hittade något sådant som rituella övergrepp mot barn. Därför, menade han, måste det vara en myt.

Det var enbart korkat. Varför trodde han att slutna grupper av förövare, som kombinerade ockulta eller satanistiska inslag med fruktansvärda brott mot barn, skulle avslöja sina brott för honom när han "letade runt" efter ockulta grupper?
-----------------------------------------------------------------------------
*Den stora majoriteten av satanistgrupper verkar trots allt bygga på någon sorts sympatier för antingen egoism, eller destruktivitet, eller en kombination av bådadera. Det betyder inte att dess medlemmar i praktiken behöver leva upp till dessa "ideal",  men de finns där i botten.  Men det finns som sagt några undantag, som omtolkar satansfiguren till något som ter sig betydligt mer sympatiskt än detta.

Bernie Sanders...

Donald Trumps valseger är en tragedi. Det är svårt att se något positivt med den. Det skulle i så fall vara dynamiken i den framväxande proteströrelsen, och att Bernie Sanders har börjat agera som en oppositionell motpol i USA idag. 

Jag har just börjat följa hans twitterkonto. Där visar han att han inte på något sätt gett upp - och att han är en centralpunkt för vänsteroppositionen  i dagens USA.

Där kan man bland annat läsa : "If Donald Trump takes people's anger and turns it against Muslims, Hispanics, African Americans and women, we will be his worst nightmare."

Det låter faktist lite hoppfullt.  :-)

Men varför bry sig om Stephen Hawking när vi har Donald Trump?

“A more immediate danger is runaway climate change. A rise in ocean temperature would melt the ice caps, and cause the release of large amounts of carbon dioxide from the ocean floor. Both effects could make our climate like that of Venus, with a temperature of 250 degrees.”

Stephen Hawking om global uppvärmning. Läs mer här.

Men det är klart - han är ju bara världens mest kände astrofysiker. Han är ju inte storföretagare och äger inte någon hotellkedja, så varför bry sig?

Mardrömmen

Några chockade kommentarer till nattens mardröm, eller i alla fall mina mest rumsrena.

1. Den mest politiska och "rationella" är denna. Om Bernie Sanders hade varit Demokraternas kandidat hade med all säkerhet Trump inte vunnit. Det är endast en vänsterpolitik som kan stoppa reaktionära monster som Trump.

2. Om männen inte hade haft rösträtt hade inte heller Trump vunnit. Det är uppenbarligen så att suffragetterna vid förra sekelskiftet inte gick tillräckligt långt. De nöjde sig med att kräva kvinnlig rösträtt. De borde ha gått vidare och krävt ett avskaffande av den manliga rösträtten.

3. Som det ser ut nu fick Clinton flest röster men Trump vann. Det är inte första gången något sådant hänt i USA. När ska de inse att deras valsystem är fullkomligt perverst?

4. Om ett antal år när jordens temperatur inte bara stigit en eller två grader, utan mer än så, och alla inser att människan (och kanske livet) på jorden var en relativt kort parentes kommer kanske den 8 november 2016 att ses som den dag då nedräkningen mot det definitiva slutet inleddes.

Venus nästa

Enligt denna artikel i Svenska Dagbladet är temperaturen vid Arktis numera tio grader (!) över det normala. Redan det ger rysningar.

Om det vill sig illa har vi också på morgonen den 9 november en president i USA som påstår att sånt här inte är något att bry sig om, och att de som gör det är offer för en kinesisk komplott för att skada USA:s industri.

Det är inte svårt att känna sig skräckslagen inför sådana perspektiv.  Man kan ju paniskt undra om den slutliga nedräkningen för resan till Venus måhända redan har börjat. Men i motsats till i Europes mångtydiga sång (som förstås endast använder Venus som en metafor för något helt annat...) är det inte vi som kommer till Venus - utan Venus som kommer till oss.

Det känns ibland som att de enda människor som har en någorlunda adekvat verklighetsbild idag är de som lider av panikångest.

Barndomsfavorit på YouTube

Det är något visst med Enid Blyton. Hon var min absoluta favorit i elvaårsåldern, 1966.

Om detta har jag skrivit tidigare.

Nu upptäckte jag att Blytons första "fem-bok", som på svenska hette Fem söker en skatt, finns i filmversion på YouTube.

Den är uppdelad i två delar. Den första kan man se här. Del två följer här.

Har nu sett dessa två delar, det var roligt - och det finns tydligen hur mycket som helst av Blyton på You Tube. Flera filmatiseringar av femböckerna kan man se här...

Jag gillade fem-böckerna, och framförallt "pojkflickan" Georgina. Hon var väl den mest intressanta av karaktärerna. Tillammans med hennes kloka hund Timmy...

NoBoyToy om Guds karaktär

En trött och mulen dag. Känner mig håglös, vet inte vad jag ska göra idag.

Och så får jag plötsligt syn på detta aningen provocerande inlägg av NBT.

Jag blir plötsligt vaken;  det var ju riktigt uppfriskande att läsa det. Jag förstår att hon driver somliga trista personer till vansinne (på den tiden det gick att kommentera här fanns det under några år en flitig kommentator som i ungefär var tredje kommentar berättade om hur hemsk NBT är).

Själv har jag alltid tyckt att hon är en frisk fläkt, som ofta skriver intressanta (och tänkvärda)  saker på ett ibland lite hisnande provokativt sätt. Det här var ett bra exempel.

Slutet på tio år av kulturellt förtryck

Från Svenska Dagbladets nyligen öppnade webbarkiv tar jag mig friheten att citera en kort TT-artikel från den 28 oktober 1976. Den kom ungefär två veckor efter nyheten om att ultramaoisterna i de s.k. fyras gång - Jiang Qing, Zhang Chunqiao, Yao Wenyuan och Wang Hongwen - fallit i Kina. Den beskriver i sin korthet faktiskt en händelse som var historisk. Det var slutet på ett tioårig totalitär kulturpolitik i Kina.

"Den kinesiska ledningen har nu efter utrensningen av den radikala vänstergruppen gett en klar antydan om ökat intresse för kulturutbyte med utlandet och för spridning av utländsk litteratur i Kina.

Nyhetsbyrån Nya Kina publicerade på onsdagen en artikel som varmt prisade tidigare översättningar av klassiska västerländska verk och av moderna sovjetiska romaner till kinesiska. Samtidigt prisade artikeln grafisk konst som 'progressiva utländska konstnärer' producerat. Detta anses vara en klar signal om att Kina nu åter visar ett öppnare sinne för växelverkan med utländska kulturer.

Maos maka Chiang Ching, som stod i ledningen för reformen av den kinesiska kulturrevolutionära konsten under kulturrevolution för tio år sedan, företrädde en mycket chauvinistisk och isolationistisk inställning till främmande kulturer och konst.

Den revolutionära konst som skapades under Chiang Chings ledning har på scenen och i filmen helt dominerat kulturlivet under de senaste tio åren.

Det har knappast förekommit någon översättningsverksamhet i Kina efter kulturrevolutionen. De få utländska filmer som visats har kommit från Nordkorea, Nordvietnam, Albanien och Rumänien.

En del musiker- och orkesterbesök förekom men ledde för två år sedan till en häftig kampanj mot klassisk musik – främst mot Beethoven och Schubert – från den radikala kulturledningens sida.

När översättningar nu åter prisas sker det i en artikel om Lu Hsun. Kinas kanske mest betydande 1900-talsförfattare. Översättningar sägs ha utgjort hälften av hans litterära arbete.

Speciellt prisar Nya Kina östeuropeisk och nordisk litteratur och hänvisar till Tsar-Rysslands förtryck av dessa länder. Särskilt anmärkningsvärd är en hänvisning till översättningar av ryska revolutionära författare som Fadejev och Serafimotvitj, vars romaner sägs ha haft stort inflytande  i Kina.”


Bakgrunden till denna TT-nyhet var denna.

Från och med kulturrevolutions inledning 1966 fram till Maos död och "de fyras gängs" fall 1976 bedrevs i Kina en av de mest totalitära kulturpolitiska linjer som existerat i modern tid, eller kanske någonsin.

Den var faktiskt betydligt mer totalitär än den i Stalins Sovjet eller den i Enver Hodjas Albanien. Om den ska jämföras med något annat måste man nog gå till extremfall som Pol Pots Kambodja eller - Islamiska Staten idag.

Som framgår i artikeln förkastades nästan all utländsk kultur. Men det räckte inte med det. Klassisk kinesisk kultur förbjöds också. Och däri innefattades inte endast kulturen före den kinesiska revolutionen 1949 - utan det mesta av det som gjorts i Kina efter 1949 (men före 1966) förbjöds också. Och det som skapades efter 1966 hade dominerats av romaner, filmer, operor, teaterpjäser, målningar och sånger etc. som behandlade kampen mellan "de två linjerna" och hyllade ordförande Mao.

Denna politik var inte populär i Kina. När "de fyras gäng" föll gick miljoner ut på gatan och jublade. Även skeptiska västerländska journalister uppfattade glädjen som helt genuin.

En sak som knappast kunde ha styrts av regimen var i alla fall alkoholförsäljningen. De närmaste dagarna efter "de fyras" fall rapporterades att denna steg till sådana höjder att sortimentet av alkoholhaltiga drycker tog slut i Beijing. .Om detta nu stämde tydde det kanske på att det fanns många som ville fira något på allvar....

Trots att det 1976 fortfarande fanns en hel del maoister i Sverige sörjde inte heller speciellt många av dessa de fyras gäng. Den enda organisation som gjorde det var den "oortodoxa" maoistgruppen Förbundet Kommunist, vars mest kända ledande person var Anders Carlberg, känd från kårhusockupationen - och senare från Fryshuset.

Deras tidning Arbetarkamp frossade i flera nummer i rena världskrigsrubriker och begrät den sorgliga katastrof som hade inträffat i Kina. Det var logiskt. För medan många kineser nog hoppades att de bildligt talat skulle få livet åter när ”de fyra” föll, signalerade just detta - döden för Förbundet Kommunist som organisation.

För de hade under åren innan dess försökt motivera sitt existensberättigande genom att säga att de var de enda i Sverige som stödde "vänstern i det kinesiska kommunistpartiet" - dvs de som senare kom att kallas "de fyra". När denna "vänster" föll, var också Förbundet Kommunists öde beseglat. De hade till sist förlorat motiveringen för sin existens, och förde en tynande tillvaro till dess de slutligen lades ner 1981.

Drottning Victoria var politiskt korrekt

Den som prenumererar på SvD har nu fått tillgång till hela deras arkiv på nätet - dvs alla nummer av tidningen från 1884 till nu. Som typ PDF-filer,  alla tidningar är reproducerade med sitt dåvarande utseende.

Men man kan också söka på sökord i det. Sökte uttrycket "politiskt korrekt" - första gången den ordkombinationen fanns var från 1894 och syftade på drottning Victoria i England.

Men det hade inte alls dagens ironiska betydelse - det var positivt menat, och syftade på  att hon arbetade för samhällets bästa...

I samspråk med maffian

Miljöpartiets Yvonne Ruwalda har lämnat regeringskansliet för ett toppjobb på Vattenfall. Samtalen inför rekryteringen kanske gick till ungefär så här.

Mänskligt om satanism

Ett annat "klassiskt" program om satanism var detta, som sändes den 27 januari 1997 - i serien Mänskligt som gick i TV 3.

Jag var med i programmet och kom med en kort kommentar 15.14 - 16.07.

Det är intressant att se sådana inslag så här långt senare. I efterhand har det talats om den tiden som en period av "satanistpanik" men som framgår av programmet var det inte en irrationell skräck som byggde på rena fantasier. Den byggde ofta på konkreta händelser - även helt entydigt bevisade sådana.

Det absolut farligaste....

... med en Trumpseger, som jag ser det, är att vi då får en president i en av världens två största ekonomier som hävdar att den globala uppvärmningen är en bluff. 

Läget i klimatfrågan är redan så dystert som det kan bli, men lite hopp kan man kanske ändå ha, om man är en obotlig optimist. Men om Trump vinner riskerar det lilla hopp som ändå finns att brutalt slås sönder.

När jag intervjuades i Taxi om satanism

En dag i mars 1996 kontaktades jag av SVT. Det var från programmet Taxi som ville intervjua mig i ett program om satanism. Jag tackade ja, och intervjuades sedan där, av Lotta Bromé. Programmet sändes den 4 april 1996.

Det kom att bli den första gången som jag intervjuades i media om det ämnet. Det kom sammanlagt att bli kanske sex intervjuer i TV, och kanske sex i radio.

Bakgrunden var att jag höll på att skriva en lic-uppsats om det ämnet. Den lades slutligen fram, och godkändes, den 24 april 1998.

På sätt och vis var jag då under en kort period lite av en offentlig person. Det hände att folk hälsade på gatan och frågade om det var jag som de hade sett i TV.

Det ledde också till att jag blev angripen lite här och där. På nätet finns fortfarande en del av dessa angrepp kvar, bland annat en absurd tråd på Flashback, där jag tillskrivs både åsikter som jag inte har, karaktärsegenskaper som jag hoppas att jag inte har, och rent ihopfantiserade handlingar - och grovt förvrängda uttalanden.

Däremot blev jag aldrig hotad av satanister, vilket jag faktiskt hade befarat att jag skulle bli. Det närmaste detta som jag "drabbades" av var ett konstigt mail någon vecka efter att min lic-uppsats hade godkänts -  från någon som kallade sig Belial, som sade att ett antal namngivna demoner skulle attackera och döda mig. När jag googlade på namnen visade det sig att de var demoner som endast förekom i rollspel, så jag antog att jag ofrivilligt hade blivit en del av ett sådant.

Det kunde knappast ses som ett hot, och jag skrev ett skämtsamt svar till Belial,  där jag tackade för upplysningen. Hen hörde sedan aldrig av sig.

Programmet ifråga ligger numera på You Tube i två versioner. Det är värt att se - det tar upp saker som för det mesta är bortglömt idag.

Det kan ses i sin helhet här.

Nu finns det i denna You Tube-version ett störande biljud, som kan vara lite irriterande. På You Tube finns samma program utan biljud, men uppdelat i tre delar. Här kan man se första , andra och tredje delen.

Om någon till äventyrs, utan biljud, bara vill kolla in hur just jag gör bort mig (?) kan hen gå till del två i den uppdelade versionen och lyssna från 0.32 till 3.46.

Den som föredrar en version av hur jag gör bort mig med biljud kan ju se på versionen där programmet sänds i sin helhet, mellan 10.50 och 14.05.

En person som verkar tyckt att jag just gjorde bort mig skrev förresten så här i en kommentar på bloggen Jag vill vara farlig:

"Erik Rodenborg gjorde bort sig inför hela svenska folket i programmet Taxi i Sveriges television. Uppträdde där som en konspirationshysterisk mupp som inte ens kunde uttala Aleister Crowleys namn rätt."

Jag fick, som ni kan se, in ett svar på kommentaren, men brydde mig inte om att kommentera just dess korta "recension" av vad jag sa i Taxi.

Ett klarläggande

Jag har nedan lagt ut ett inlägg om skakvåld, Shaken Baby Syndrome - det beror inte på att jag är oerhört  insatt i just DEN frågan och helt säkert vet vilka argument som stämmer eller inte stämmer.. Men det är så att jag är klart irriterad över att media under flera år så ensidigt intervjuat de experter som kritiserat diagnosen, medan de experter som försvarat den nästan aldrig får komma till tals.

Så är det ofta när det är inflammerade kontroverser om frågor om övergrepp mot barn, där experter intar olika ståndpunkter. De flesta stora media brukar i dessa fall alltid ta ställning för de som säger att övergrepp INTE har ägt rum. och nästan totalt ignorera de experter som argumenterar för att det HAR skett övergrepp.

Det verkar vara så att det för just de stora media är det mycket lättare att ha empati med anklagade vuxna än att tänka sig att övergrepp mot barn kan vara verkliga...

Så istället för en objektiv redovisning driver media ofta kampanjer för förnekarsidan. Det gynnar vare sig diskussionen eller barnen.

Experter: skakvåld existerar bevisligen

I dagens SvD finns en artikel av Anja Haglund där Anna Bärtås, ordförande i Barnläkarföreningen, och barnläkaren professor Göran Elinder  intervjuas - och är oroade för att den nuvarande kampanjen runt skakvåld (och en aktuell rapport som påstås stöda denna) riskerar att leda till att barn som verkligen har utsatts för sådant våld inte ska få hjälp.

Ett citat: "'Det är det vi är oroliga för, att det skulle kunna uppstå en situation där man blir tveksam och att det därmed finns risk för underdiagnostik. Vi vill framföra behovet av att verkligen värna om barnets bästa och barnets skydd, för barnet har ju ingen egen röst i den här frågan', säger Anna Bärtås, ordförande i Barnläkarföreningen...

...Skakvåld, även kallat shaken baby syndrome, innebär att en person våldsamt skakar ett spädbarn så att huvudet kastas fram och tillbaka. Omkring tio barn i Sverige bedöms varje år utsättas för detta allvarliga våld som kan leda både till bestående skador och död."

Nu hävdas det att diagnosen ibland är osäker, att det som diagnosticerats som symptom på skakvåld ibland kan bero på andra orsaker.

– "Det får inte innebära att man utesluter att skakvåld skett. Vi konstaterar att det vetenskapliga underlaget inte är tillräckligt starkt. Bättre forskning krävs, säger Göran Elinder, professor och barnläkare och en av rapportförfattarna....

...Det vore olyckligt om för stora växlar drogs på rapportens innehåll, anser Svenska barnläkarföreningen, som står fast vid att det går att bevisa att skakvåld ligger bakom en viss typ av skador....

– Begreppet som SBU utgår från, triaden, är bara en liten del av alla de tecken man kan se hos spädbarn som misshandlats. Det kan också förekomma exempelvis blåmärken och benbrott. Som läkare bedömer vi hela barnets hälsa, pratar med familjen och bildar oss en helhetsuppfattning, säger Anna Bärtås."

Detta var en av de få gånger som experter fått uttala sig i de stora media och problematisera den ensidiga kampanj runt falskdiagnoser av skakvåld som de senaste åren har drivits av exempelvis Dagens Nyheter, och den ofta ganska så otäcka tidskriften Filter.

Det är bra att större media för en gångs skull låter sakkunniga personer ifrågasätta denna ensidiga kampanj; en kampanj som faktiskt genom sin ensidighet är ett verkligt hot mot många barns säkerhet.

Jan Myrdal och Nya Tider

Jan Myrdal har valt att medverka i den högerextrema tidningen Nya Tider. Inte genom något sorts underligt misstag, utan helt medvetet. Han hävdar att det är helt OK, att den trots allt är ”mer balanserad” än Dagens Nyheter och att den ”ger viktiga upplysningar som inte ofta förekommer i gängse media”.

Vad är då Nya Tider för tidning? I ett läsvärt uttalande från Myrdals före detta kamrater i Svenska Clartéförbundet får vi reda på lite om denna tidning karaktär.

"Enligt tidskriften Expo består Myrdals nya sängkamrater bland annat av följande gäng ... 

Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk har varit medlem i det nazistiska partiet Nationaldemokraterna. En annan medarbetare, Sanna Hill, har publicerat sig på nazistiska Svenska motståndsrörelsens sajt. Ytterligare en medarbetare i Nya Tider är Gunnel Wahlström, som – fortfarande enligt Expo – är 'känd för sitt brinnande försvar av judehataren och förintelseförnekaren Ahmed Rami'.

Även förintelseförnekaren Jüri Lina har publicerats i Nya Tider. Dessutom har tidningens redaktörer flera gånger medverkat vid möten anordnade av nazistiska Svenska motståndsrörelsen."

Jan Myrdals politiska urartning ser ut att ha tagit (ännu) ett kvalitativt språng. Hans helt okritiska stöd till maostalinismen på sjuttiotalet skulle man förstås kunna avfärda som tidstypisk naivitet, men sedan kom bland annat ställningstagandet för Pol Pot, och de inställsamma uttalandena om antisemiten Robert Faurisson och franska Front National. Och nu har han kommit till vad som ser ut som en i sanning tragisk slutpunkt.

Att frivilligt medverka i en tidning som drivs av antisemiter, homofober, invandrarfientliga nationalister, hatiska islamofober samt före detta (?) och/eller nuvarande nazister är att öppet falla ner i en bottenlös avgrund. En avgrund som han frivilligt valt att hoppa ner i med argumentet att - Nya Tider är motståndare till USA. Må så vara, men så var Joseph Goebbels.

En gång i tiden skulle Jan Myrdal själv ha insett detta. Så här skrev han i Aftonbladet den 21 januari 1968.

"Men kom ihåg historiens lärdomar. Det som börjar med ropet 'slå bögen ihjäl' det brukar fortsätta... slå utlänningen ihjäl... slå kommunisten ihjäl.... till slut låter det: slå demokratbusarna ihjäl. Då ligger röken svart över landskapet och då är det försent att ångra sig".

Idag allierar han sig de facto med just de krafter som han så klarsynt varnade för 1968. Att kalla detta tragiskt är bara förnamnet.

Elöverkänslighet

Har just läst ut en bok av Gunni Nordström, Mörkläggning: Elektronikens rättslösa offer (Hjalmarson & Högberg 2000). Jag fick den tillskickad mig av en person som mailade mig för ett tag sedan. Hon tyckte att jag borde skriva om elöverkänslighet.

Detta är ett ämne som jag i stort sett inte vetat ett dugg om. Och de ev. åsikter jag trots detta har haft kan nog beskrivas som en försiktig skepticism.

Som i sin tur förmodligen bottnar i att jag växte upp i en familj där båda mina föräldrar hade diverse alternativmedicinska åsikter, som jag mycket tidigt blev skeptisk mot...

Jag har alltså läst boken nu; det tog ett tag eftersom jag läser långsammare än förut. Den var intressant på många sätt. Det som gjorde mig mest förvånad var nog hur starkt den betonade risken med de kemikalier som frigörs i samband med användande av elektricitet. Jag hade uppfattat att teorierna bakom ett begrepp som elöverkänslighet nästan enbart handlade om faran med elektromagnetiska kraftfält. Det stämmer i alla fall inte för denna bok.

I boken finns ett myller av uppgifter som är lite svåra att utvärdera. En hel del klassiska skeptikerargument bemöts, på ett åtminstone för mig relativt övertygande sätt.

Det finns också en rad fallbeskrivningar om personer som varit drabbade. De ger ofta ett övertygande intryck; dessutom finns det en del som stämmer in på de personer jag känner som själv ser sig som elöverkänsliga.

Jag känner kanske direkt fem personer som upplever sig som elöverkänsliga, Och ett stort antal andra känner jag till så att säga indirekt (bekanta till bekanta). De har en del gemensamt, och många av de fall som beskrivs i boken stämmer ganska bra in i den bild som jag har fått av dem.

De människor jag känner/känner till som är drabbade av detta (ja, de är ju drabbade, och de är ju de facto elöverkänsliga, alldeles oavsett vilka teorier om orsakerna bakom detta man vill tro på - så jag kommer att använda dessa termer, utan citationstecken!) har haft en fas av mer vaga symptom, som ganska så snabbt förvärrats och lett till ett nästan outhärdligt tillstånd.

Detta tillstånd har de sedan efter ett tag hanterat genom att de i möjligaste mån försökt undvika elektriska spänningsfält. I många fall också starkt ljus, eftersom en bieffekt av tillståndet ofta verkar vara en ökad ljuskänslighet.

Det intressanta är nu detta. När de vistas i "elsanerade" miljöer upphör obehaget. Inte endast tillfälligt - personer som en längre tid vistats i miljöer med endast en minimal elektricitet mår konstant bättre. Och de som haft ljuskänslighet som en sorts tilläggssymptom upplever att detta efter ett tag avtar. Och dessutom brukar det efter en lång period med så lite elektricitet (och elektromagnetiska fält)  som möjligt, bli möjligt för dem att stå ut även med doser av elektricitet som de tidigare inte klarat av.

Vad beror allt detta på? Jag har ingen bestämd åsikt, men jag tycker att det vanliga scenario som jag beskrivit ovan talar emot att det endast skulle vara ett rent psykologiskt fenomen.

Om elöverkänslighet endast vore en avspegling av psykiska konflikter och problem, borde väl det sett ganska så annorlunda ut. Lättnaden när man lever med en mycket reducerad elektricitet omkring sig borde i så fall - tycker jag, utifrån någon form av allmänt psykodynamisk grundsyn – vara tillfällig, övergående, och snart ersättas med andra symptom.

Om det hela inte hade ett skvatt med elektriciteten i sig att göra, borde förbättringen inte alls bli permanent. Den underliggande orsaken skulle i så fall ligga kvar - och rimligen leda tills andra typer av obehag - exempelvis av hypokondrisk art. Men så har inte varit fallet i de fall jag känner till.

Vi har idag alltså ett visst antal människor som får både obehagliga upplevelser och (ofta) konstaterade kroppsliga symptom av att befinna sig nära (för dem) alltför starka elektriska fält. Upplevelser och symptom som försvinner eller kraftigt reduceras när de slipper vara i närheten av dessa. Ett försvinnande som alltså är permanent, så länge de befinner sig i i stort sett elfria miljöer.

Det är förstås teoretiskt möjligt att hela denna komplicerade mekanism ytterst ändå kan härledas till någonting "rent" psykologiskt, men jag betvivlar det. Och framförallt är det inte det mest väsentliga.

Om människor får symptom och problem av elektromagnetiska fält, borde det väl vara rimligt att de ska få slippa sådana, alldeles oavsett spekulationer om vad det "egentligen" handlar om. Speciellt som det inte verkar finnas några andra metoder som leder till klara förbättringar....

En sak som stör mig lite är förresten den hånfullhet som ibland riktas mot elöverkänsliga. Nyligen fanns det ett fall där en känd kvinnlig journalist visade sig skriva invandarfientliga utfall under pseudonym. Det togs upp av media, vilket jag tycker var helt legitimt. Hon skrev mycket obehagliga saker, och det var ju bra att detta belystes.

Men så kom någon på att denna kvinna dessutom var elöverkänslig. Då kom genast en uppsjö av kommentarer som ungefär sade: "Inte nog med att hon är rasist, hon är 'elöverkänslig' också, fniss fniss. Där ser man att hon verkligen måstre vara rubbad".

Det var ganska så lågt. Att en känd journalist skrev anonyma invandrarfientliga utfall var värt att ta upp. Att hon förutom det var elöverkänslig hade faktiskt noll betydelse i sammanhanget. Det finns elöverkänsliga med alla tänkbara politiska åsikter, men här försökte en del skapa en sorts poäng genom att i retoriken koppla ihop "skumma" åsikter med "skumma" symptom...

Och genom den typen av retorik skapar man ett klimat som gör att man inte diskuterar verkliga problem på ett allvarligt sätt.

Avslutningsvis, en sorts sammanfattning. Jag har ingen bestämd åsikt vad gäller orsakskedjor, mer än att jag inte tror att det endast handlar om ett rent psykologiskt fenomen. Det kan med stor sannolikhet också finnas psykologiska faktorer med i bilden, men det ser inte ut att kunna reduceras ner till endast det....

Men det väsentliga är ändå att det handlar om ett reellt problem, alldeles oavsett orsaker. Som bör behandlas som ett sådant och inte snabbt avfärdas med någon allmänt slapp VoF-retorik....
--------------------------------------------------------------------------
FOTNOT.
Någon har undrat vad "VoF" är för något. Det är en förkortning av Vetenskap och folkbildning, Sveriges kanske mest kända sammanslutning av organiserade pseudoskeptiker.

Dem, de - eller dom?

I en debattartikel i dagens Svenska Dagbladet föreslår gymnasieläraren Henrik Birkebo att orden "dem" och "de" ska avskaffas. Lustigt nog återfann jag just idag ett brev till en svensklärare som jag skrev som femtonåring någon gång 1970, där jag reagerade på att han något år tidigare hade rättat "dom" till "dem" och "de" i en uppsats jag skrivit.

Svenskläraren hade oss i svenska från hösten 1968 till och med våren 1970. Jag tror jag skrev brevet lite senare, typ sensommaren 1970, och hade tänkt skicka det till honom. Vad jag vet är att det aldrig blev av -  han fick aldrig brevet. Däremot berättade jag senare, vid något tillfälle, för honom om innehållet i det, och han svarade ungefär att han egentligen tyckte att "dom" var helt OK.

Annars är det väldigt lite som jag har skrivit före 1971 som jag har kvar; det här är ett av de ytterst få undantagen.

Vad gäller sakfrågan är jag inte säker på att jag idag tycker som jag gjorde då. Jag har nog blivit lite mer konservativ i språkfrågor (jag tycker exempelvis definitivt inte att skolan bör acceptera särskrivning)....
-------------------------------------------------------------------------------
Om ett ord

Jag har just nu framför mig en artikel av Åsa Moberg i Aftonbladet. Det är inget speciellt med den - det är en bra artikel. Men det är något med den som - om det "bara" vore en elev som skrivit den - skulle få en svensklärare att se rött: hon skriver alltid "dom". Inte "dem" alltså, utan "dom"!

- Torsdagen den 27 mars 1969 (detta för att vara pedantisk) skrev jag en - ganska dålig - uppsats i svenskan. På sida 1, rad 4 skrev jag "dom". Likaså på sida 1, rad 16. Dessa båda ställen blev rättade till i ena fallet "de", i det andra "dem".

- Alltså: vad som är tillåtet för journalister (och även en del författare) är inte tillåtet för elever.

Det här är i och för sig en struntsak - men det belyser en - enligt min mening - beklaglig tendens i skolans planering. Skolan lär ut gamla förlegade värderingar, som var aktuella när lärarna var unga - ibland inte ens det! Istället borde skolan naturligtvis anpassa eleverna till framtidens samhälle och i värsta fall nutidens (det är ju i framtiden som eleverna ska växa upp), men i vilket fall som helst inte dåtidens.

- Det är ingen tvekan om att "dom" sakta men säkert håller på att tränga ut "dem" och "de" och då borde skolan naturligtvis om inte uppmuntra så i alla fall inte förbjuda "dom".

Vad tycker du? Skriv gärna och tala om det. (Annars kan du väl ringa),

Med vänlig hälsning Erik

Sexuella övergrepp och valkampanjen i USA

Sexuella övergrepp/ sexuellt ofredande mot kvinnor har på ett ovanligt sätt kommit i centrum för valdebatten i USA. Där kan man se att Donald Trump å ena sidan kategoriskt säger att de kvinnor som anklagar honom ljuger, å andra sidan lika kategoriskt säger att de kvinnor som anklagar Bill Clinton är modiga som säger sanningen.

På samma sätt använder sig Hillary Clinton av anklagelserna mot Trump, men undviker konsekvent att svara på direkta frågor om liknande anklagelser mot Bill Clinton.

Båda använder sig av de anklagelser om övergrepp som gynnar dem i kampanjen, men avvisar/ignorerar de anklagelser som missgynnar dem. Det är en olustig situation. Det är att inte ta sexuella övergrepp på allvar, utan att endast använda dem när det kan leda till poänger i valkampanjen.

Annars var det mest anmärkningsvärda i debatten i natt förstås att Donald Trump inte vill berätta om han kommer att acceptera ett valnederlag. Ett uttalande som troligen ökar chansen att han verkligen kommer att lida ett sådant (välförtjänt) nederlag.

Några skäl till varför "the Donald" måste förlora

Det finns röster inom vänstern som på allvar hävdar att en seger för Hillary Clinton vore värre än en seger för Donald Trump.

Jag kan förstå argumenten, men håller definitivt inte med om dem.

Några argument för att en seger för "the Donald" vore värre:

Donald Trump är en öppen förnekare av existensen av global uppvärmning, och det vore en katastrof om en sådan person blir president i en av världens två största industriländer.

Donald Trump vill mycket drastiskt sänka skatterna för de rika, vilket kommer att slå hårt mycket hårt mot de ansatser till välfärdssystem som ändå finns i USA, och mot de fattiga i USA.

Donald Trump har direkt bonapartistiska tendenser, som bland annat har tagit sig uttryck i hans hot att sätta Clinton i fängelse om han får makten.

Det är för mig tre viktiga skäl för att innerligt hoppas att han inte blir president.

Och förutom dessa finns det ju en sak till. Nämligen det faktum att Donald Trump är mer eller mindre spritt språngande galen.

Någon skulle förstås kunna hävda att det sistnämnda är bra (!), eftersom det försvagar USA-imperialismen... Men då bortser hen (bland annat) från det som Chrusjtjov sade i sin kommentar till Maos uttalande att imperialismen är en "papperstiger": må så vara, men "papperstigern" är faktiskt utrustad med kärnvapentänder....

Det är tyst om terrorbombningarna i Jemen

Medan media, med all rätt, har uppmärksammat terrorbombningarna mot Aleppo i Syrien har liknande krigsbrott i Jemen inte fått mer än några små notiser.

I fallet Aleppo är det den syriska regimen, i allians med Ryssland, som står bombningarna. I Jemen är det Saudi-Arabien, med ett de facto stöd från USA.

Man kan läsa om detta här.

Det är en bra artikel, men jag är tveksam till det som står mot slutet, när artikelförfattaren verkar tro att USA egentligen är emot kriget, men åtminstone passivt tvingas stöda det för att inte stöta sig med sina allierade. Det är jag långtifrån säker på.