1952 blev denna sång av Snoddas vad som på den tiden brukade kallas "en landsplåga". Dvs den blev omåttligt populär hos många, medan andra kanske suckade, eller smålog. Eller nåt.
Till sist lockade den fram Povel Ramels mer elaka sidor. Han gjorde då denna parodi...
Ja, Snoddas lät ha blivit riktigt sur, och Povel Ramel förklarade snabbt att han aldrig menat att vara elak, och att om han visste att Snoddas skulle ta så illa upp skulle han aldrig ha gjort den.
Det tror jag nog inte riktigt på...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man kalla det moralpanik? - Enid Blyton och SvD genom åren
Jag har roat mig, eller plågat mig, igenom vad Svenska Dagbladet skrivit om Enid Blyton från 1920-talet till nu. Det är en märklig läsning....
-
I dessa dagar läggs namnen på häktade personer snabbt ut på nätet. Först ut brukar vara rännstenssajten Flashback. Sedan följer andra efte...
-
Den nästan helt monolitiska debatten om styckmordet på Catrine da Costa har nu fått en motvikt. I två debattartiklar i tidningen Parabol. De...
-
Jag kan inte låta bli att kommentera de märkliga skriverierna om mig som nyss lagts ut på Monica Antonssons blogg. Inlägget är ganska så sn...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar