Om intelligens och sånt - lite personliga reflektioner

Jag skäms lite över att lägga ut resultatet av ett IQ-test på bloggen - det verkar egotrippat. Mitt försvar är att en kvot nära 100 inte är något att skryta om, men inte heller så dåligt att det kan användas mot en. Om jag hade fått 60 eller 140 skulle jag aldrig lagt ut det.....

Jag har hittills inte stött på någon som reagerat med "Åh, nära 100, jag trodde du inte hade mer än 70". Möjligen beroende på att de som ev. skulle vilja säga så inte tillhör mina nära vänner, typ.

Däremot har några hört av sig och tyckt att det verkar för lågt. Faktum är att jag själv trodde att jag skulle fått LITE högre än vad jag fick.

Någon ställde frågan om den låg något UNDER 100 eller något ÖVER 100. Det vet jag faktiskt inte.

IQ-testet var endast en del av en bredare utredning, Den som gjorde testet var märkbart ovillig att ge det exakta IQ - jag fick pressa henne till det. Hon sa att i princip brukar hon inte ge det, utan hon vill ge en mer allmän bild och förklara styrkor och svagheter. När jag ändå pressade henne sa hon endast "i närheten av 100". Samtidigt sa hon att på vissa områden kom jag mycket högt men på andra mycket lågt. Där jag kom lågt var bland annat spatial förmåga, vilket jag visste på förhand. Men matematisk förmåga och förmåga att arbeta med problemlösningar under tidsstress kom också mycket lågt.

Anledningen till att de flesta nog trodde att jag skulle komma högre är att de egenskaper som man oftast kommunicerar till andra berör områden där jag ligger ganska så högt – som verbal förmåga, och minneskapacitet.

Man brukar ju inte vid telefonsamtal eller över en fika testa andras förmåga till huvudräkning, eller förmågan att utföra problemlösning under stress, eller hur man i fantasin sätter ihop geometriska figurer.

Det av mina dåliga resultat som mest märks utåt är väl att dålig spatial förmåga leder till – dåligt lokalsinne. Men det brukar i den populära bilden av ”intelligens” inte räknas in, nästan tvärtom. Där spökar bilden av den ”tankspridde professorn” - att man inte hittar i stan kan nog av somliga rentav ses som ett tecken på HÖG intelligens. Men det är det ju definitivt inte.....

Jag trodde som sagt att jag skulle få åtminstone lite högre så min första reaktion blev en lätt besvikelse, men den ersattes snart med lättnad, därefter faktiskt av en känsla av – nästan triumf...

När jag var barn fanns hela tiden oerhörda intellektuella förväntningar från vuxenvärlden på mig, på sätt och vis blev det underförstådda krav. Jag sågs av en del som nån form av blivande geni, och jag gillade det inte alls. Jag ville inte se mig på det sättet, i själva verket hatade jag det. Jag ville vara som andra barn.

Så när jag kom över den första känslan av snopenhet igår växte efter ett tag något helt annat fram. En inre mycket liten röst som kom från djupet: ”Där ser ni, jag ÄR INTE ALLS något geni, fast ni så gärna skulle vilja det. Jag är i grunden som dom andra, så det så”...
----------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Tro nu inte för allt i världen att jag ser "intelligens" som en abstrakt kvalitet, som "mäts" av IQ-test. Det gör jag inte. IQ-tester mäter nu olika utvalda intellektuella färdigheter, som i sin tur påverkas av (bland annat) uppväxtmiljö, utbildingsnivå, social status, och intressen. Det finns alltså ingen "intelligens" som flyter runt i idévärlden, utan det handlar om något helt annat.