What goes around comes around

Idag har den reaktionära islamistiska terror som under årtionden hemsökt många muslimska länder slagit till i Frankrike. Människor är - med all rätt- upprörda. Man kräver hårdare tag. Man kräver resoluta åtgärder. Det är förståeligt och rimligt.

Men innan man tänker på vilka åtgärder som skulle vara effektiva mot terrorn bör man kanske också tänka lite på hur den uppkommit. Hur ser den dynamik ut som skapat Islamiska Staten, Al Qaida, och talibanerna?

Det började egentligen 1978. Då tog en vänsterregering makten i Afghanistan. Den började nationalisera företag, inleda en jordreform , förbättra kvinnors situation. Den fick stöd frän Sovjet.

Då började USA och CIA satsa på att stöda islamistiska gerillor som kämpade mot den "gudlösa" staten. Dessa växte snabbt, och till sist såg sig Sovjet tvunget att invadera i december 1979. Motiven var komplexa; men det viktigaste torde ha varit att man inte ville ha en militant islamistisk stat alldeles vid gränsen.

Då förstärktes USA:s stöd till islamisterna. Man valde dessutom medvetet att satsa på de mest extremistiska grupperna, då dessa sågs som de mest effektiva. Även USA:s allierade i Saudi-Arabien blandade sig i. En av de som koordinerade detta stöd gick under namnet Usama bin Ladin. Han grundade Al Qaida, vars huvuduppgift först var kampen mot "gudlös" kommunism.

Resultatet känner ju många till. Sovjet lämnade 1989, men vänsterregeringen satt ändå kvar, ända tills det sovjetiska ekonomiska stödet upphörde när Sovjetunionen kollapsade 1991. Ett år senare tog en allians av islamister över, och 1996 kom talibanerna. En av de sistnämndas första åtgärder var att massakrera de som var kända för att ha varit funktionärer i den tidigare vänsterregeringen.

Al Qaida levde också kvar och i och med västinvasionen av Irak 1991 fick de nya uppgifter. Nu flyttades kampens fokus från den "gudlösa" kommunismen till "korsfararna" i väst. En terrorkampanj inleddes av det före detta USA-allierade Al Qaida. Klimax kom den 11 september 2001.

Ett av USA:s "svar" på detta var synbarligen ologiskt. Det var att invadera Irak en andra gång. Irak leddes av en auktoritär, men sekularistisk regim. Den var brutal, men den hade använt oljepengarna från den nationaliserade oljan till att bygga up en ambitiös välfärdsstat. Kvinnornas ställning var relativt stark, och religionsfrihet rådde.

USA och Storbritannien invaderade, påhejad av ledande opinionsbildare i väst. Irak slogs sönder, välfärden gick upp i rök, kaos rådde. USA hade fått ett fotfäste i en rik oljestat. "Friheten" hade segrat och samhället exploderade i orgier av religiös fanatism och kvinnohat. Sedan kom IS.

Att IS kunde sprida sig till Syrien var nog huvudsakligen Assadregimens skuld. Men att IS kunde sprida sig till Libyen berodde mest på att väst massivt grep in i inbördeskriget 2011 och såg till att Khadaffiregimen krossades. Denna var förvisso brutal, men liknade i viss mån Saddam Husseins - med hjälp av oljan hade en relativ välfärd utvecklats. Kvinnornas ställning var dessutom relativt stark. Det ändrades efter 2011.

Idag kontrolleras Libyen av konkurrerande maktcentrum med olika  varianter av extrema islamistideologier som ledstjärna. Det råder permanenta strider mellan lokala krigsherrar, kvinnornas ställning har sjunkit som en sten, liksom levnadsstandarden.

Och, som ett brev på posten, har IS fått ett fotfäste också där.

Kommer någon att tänka på Frankensteins monster?

Nu står västvärlden inför detta monster. Men de som drabbas är inte de Frankenstein-liknande politiska  ledningarna, det är vanliga människor. Och nu säger man att man ska bekämpa detta monster genom  bombningar,  invasioner, militär hämnd. Det sa George Bush också 2003.

Jag har inga ”recept” på hur extremislamismen ska bekämpas. Ett sätt vore dock att ge militärt stöd till kurdiska vänstergerillor, som PKK och dess avläggare. De är de enda som på ett någorlunda effektivt sätt fört kampen mot IS på marken.

Men fler västinvasioner ser ju inte ut att vara lösningen.... Inte om man tittar på vad de tidigare lett till. För att nu uttrycka det lite försiktigt.