Den 1 juli 1967 gick Hollies låt Carrie Anne direkt upp till förstaplatsen på Tio i Topp. Där låg den kvar i tre veckor, tills den den 22 juli ersattes av Beatles All You Need Is Love.
Carrie Anne måste gjort ett stort intryck på Tio i Topp-juryn, som då ännu inte var en tråkigt statistiskt utvald jury, utan bestod av entusiaster i tre städer som själva valde att gå till samlingsplatser för Tio i topp för att rösta. Med sin glädjefulla sång gjorde den också ett stort intryck på mig. Den slog faktiskt närmar knock-out på mig, utan att jag riktigt visste varför.
Den skulle säkert ha hållit sig kvar flera veckor till, om det inte vore för att konkurrensen blev överväldigande. För nu kom en annan typ av kärlekssånger. De som inspirerades av flower power och hippies. All You Need Is Love kunde ju inte gärna besegras den sommar som senare kom att kallas för "the summer of love"...
Och när Beatles ändå till sist fick ge upp förstaplatsen den 19 augusti var det till en annan hippie-låt - Scott McKenzies San Francisco .
Hur väsensskilda dessa två flower power-sånger än var från Hollies Tio i Topp-etta hade faktiskt alla tre något gemensamt för mig. De gav mig glädje.
Men när San Francisco i sin tur ersattes av Tom & Mick & Maniacs Somebody's Taken Maria Away var det redan höst och september. Och den kärlek den handlade om var av den tröstlöst olyckliga typen. Det var väl som det skulle vara. "The summer of love" var över.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
The Happening
Den troligen första Supremes-låt jag hörde. Jag hade börjat lyssna på popmusik i april 1967 och i juni 1967 hörde jag då plötsligt "...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
-
Sjundedagsadventisterna (SDA) är en märklig rörelse. Den måste beskrivas som fundamentalistisk, men deras hårda förkastande av helveteslära...
5 kommentarer:
Hollies stod alltid för pop av god kvalitet. Men enligt historiebeskrivningen lämnade ju Nash gruppen för att bli lite mera politisk tillsammans med bl a Neil Young. Fast en jämförelse dem emellan skall man kanske undvika av hänsyn till Nash.
"Dear Eloise" är f ö riktigt originell för att komma från Hollies.
Den första låten med Hollies jag minns att jag hörde var "Very Last Day". Den kanske inte direkt inbjöd till glädjeyttringar med den tämligen nedslående refrängen:
"Everybody's gonna pray
On the very last day
When they hear that bell
Ring the world away".
Fast jag minns att jag tyckte den var rätt häftig. Det gick uppenbarligen att göra domedagspop med viss framgång då, det var väl i ungefär samma veva som Barry McGuire tog sig upp på listorna med "Eve of Destruction".
Förmodligen var det efterdyningarna av Kubakrisen och det framväxande motståndet mot kärnvapen som gav också Hollieslåten en viss appeal, även om själva texten är en religiös predikan och inte inte innehåller några direkta politiska teman.
Ver
Hollies höll god kvalitet, det är sant. Trots att Sveriges då kanske mest excentriske popskribent, Ludvig Rasmusson, ständigt höll utläggningar om hur usla de var. Hans milt sagt udda favoritgrepp var att jämföra dem med the Who - som enligt honom var mycket bra, i motsats till de usla Hollies.
Dear Eloise var inte ensam om att vara originell. Hollies hade ett brett register, som sträckte sig över den näsmast skräcklaget pessimistiska "King Midas in Reverse" till den psykedeliska "Try It".
Gunnar
Ja, Very Last Day var effektiv och suggestiv. Vår kristendomslärare i femman spelade den för oss på en lektion. Han verkade förtjust över att en poplåt kunds ha en sådan text.
Den kan jämföras med Carrie Anne på det sätt att de båda (åtminstone för mig) på ett effektivt sätt gjorde ett omedelbart starkt intryck och gick in direkt. Med teman som förvisso låg mil från varandra.
Jag såg Hollies live i Eskilstuna folkets park när det begav sig och på ett plan var de helt överlägsna andra grupper jag såg då; Hollies lät precis som på skivorna medan Beatles, The Who, The Kinks etc lät betydligt beskedligare.
Visst var de glada, jag kan lyssna på Here I go again än idag...
Låtarna och sommaren du pratar om var för tidiga för min del. Trots det har sextiotalet och dess musik påverkat mig enormt. En tid då musiken var okonstlad och äkta. Jag älskar flower power musik även om just droggrejen kunde lämnats utanför. Det övriga sextiotalet för mig är Beatles och just The Hollies. Har alltid älskat rösten som bär The Hollies. Man vet alltid vilken grupp det är :-) Very last day, Stop stop stop, Carrie Ann, Bus stop, The games we play och I´m alive är de jag främst tänker på.
Men i synnerhet Flower Power är det som är 60-talet för mig. Skulle kunna rabbla låtar i veckor som betytt något för mig. Men bäst av allt är ändå de största - The Beatles :-)
Skicka en kommentar