Panikångest - och S:t Görans psyk-akut

Jag har panikångest, och har haft det i flera veckor. . Jag har skrivit om det tidigare på denna blogg.

Faktum är att det blir värre och värre. Ja, ibland blir det bättre förstås, men sedan efter någon dag (eller rättare sagt natt) kommer att anfall som slår alla tidigare.

Inatt var en sådan natt. Jag kände på mig att jag skulle få ångest så jag tog sista nattpendeln för att natten skulle bli så kort som möjlig.

Det hjälpte inte. Så ett tag efter tre blev skräckkänslorna  så stora att jag började skrika. Jag var ensam hemma, och det var natt. Det är de två största förutsättningarna för att få en panikångestattack- för mig. Det händer  sällan på dagen och nästan aldrig när jag inte är ensam.

Så jag  började skrika. För att inte störa grannarna gick jag ut, men det blev bara värre och värre. En del var ute sent på natten och hörde mig och gick snabbt förbi.

Till sist gjorde jag det jag antog att jag måste. Jag ringde sjukvårdsupplysningen och fick reda på att närmaste akut var - S:t Görans sjukhus i Stockholm. Och jag bor alltså i Hovsjö utanför Södertälje. Jag ringde Taxi Södertälje och efter mycket om och men fick jag tag på en taxi.

Taxichauffören var mycket trevlig och empatisk. Jag berättade om vad det handlade om och hon ställde frågor, och tyckte att jag skulle kräva att de på akuten tog mig på allvar.

Det gjorde de också - till en början. En sjukvårdare var ganska så emptatisk och lovade att jag skulle få hjälp. Sedan fick jag gå ut i ett väntrum.

Efter ett tag kom en läkare. Han tog mig in i ett rum och iakttog mig med en likgiltig , ja nästan fientlig blick. Det kan ju ses som paranoia, men - nej det var det inte. Det var ett objektivt konstaterande. Han ställde en del frågor med en avvisande, likgiltig röst. Sedan sa han att de inte kunde skriva någon remiss till någon enhet i Södertälje, det måste jag sköta via vårdcentralen.

Sedan kom vi in på medicinen. Jag har den allra svagast tänkbara ångestreducerande medicin som finns, Atarax. Förra gången jag var på S.t Göran - september 2006 - hade läkaren först föreslagit något mer verkningsfullt men eftersom jag är lite rädd för psykofarmaka skrev han ut den svagaste tablett som fanns, Atarax. Detta under någon sorts protest.

Men nu förklarade läkaren med en iskallt likgiltig röst att det var mitt eget fel om inte Atarax hjälpte. För antagligen hade jag väl inte tagit den ordentligt. eller hur? Han skulle minsann inte skriva ut något annat.  Men jag borde ta mig i kragen och och ta Atarax mycket oftare  under en lång tid.

När jag sa att man blir så trött av den (har mest använt den som sömntablett när jag använt den) och att man går halvsovande genom tillvaron om man tar den regelbundet menade han att det inte var deras problem.

Hans fientliga oempatiska  attityd utlöste ett nytt panikångestanfall hos mig. Jag skrek rätt ut i luften flera gånger.. Han tittade på mig med en kliniskt likgiltig min. Han kunde varit en medicinstuderande som dissekerade en groda.

Han upprepade att någon mer hjälp kunde jag inte väntat mig. Då sa jag "då går jag". "Ja, gör det" sa han.

Först då kom jag på att han i motsats till vad läkare ska göra aldrig hade nämnt sitt namn!

Jag kom ut i ren chock. Mitt i natten,  eller i all fall mycket tidigt på söndagsmorgonen. på det labyrintliknade sjukhusområdet  vid S.t Göran. Ingen människa syntes till och jag visste inte vad utgången fanns. Nu förlorade jag besinningen, fick panik på nytt  - och skrek än mer. . Jag skrek som en stungen gris.  Inget hände.

Till sist såg jag utgången ungefär samtidigt som jag skrek ett nytt ångestskrik. Det hade noterats av några säkerhetsvakter som pekade på mig. Men när de såg att jag lämnade  sjukhuset, och alltså inte längre var deras problem, slutade de att titta  på mig och vände sig bort.

På vägen genom ett morgonglest  söndagsstockholm  hamande  jag i panik flera gånger. Och skrek.  Människor  noterade  det och tittade bort,  och gick vidare.

Det uppretades till och med då jag satt på pendeln till Södertälje. Där skrek jag mitt sista skrik, så att säga, och några  tonårskillar frågade vänligt om de kunde hjälpa mig med något. Jag sa att de  nog inte kunde  göra något, och att jag hade panikångest. De log vänligt, önskade mig att jag skulle må bättre och  gick av vid den station som vi just åkte in på.

Jag sa ju till dem att de inte kunde hjälpa mig., men det gjorde de ändå. Bara genom deras vänliga fråga blev jag alldeles lugn. Det var som att träffa människor för första gången efter det att jag steg in i läkarens mottagningsrum.

Min ångest har väl flera orsaker, dels från barndomen, men dels mer konkret att jag de senaste åren haft ganska så lite IRL-kontakt med människors, bor ensam, och inte har mer än formell kontakt med mina grannar (vilket väl till stor del kan vara mitt fel) . Det har förvärrat saker som tidigare var lättare att hantera.

Just  vet jag inte vad jag ska göra. Just nu vågar jag kanppast vara hemma på natten. Jag kanske kan  åka nattbussar i Stockholm, för att sedan ta första pendeln till Södertälje på morgonen?

Vilka orsaker som finns till den så anonyme läkarens otroliga likgiltighet och arrogans är en annan fråga., Jag sitter alltså och skriker i panik rätt ut i hans mottagningsrum och han tittar kliniskt likgiltigt på mig och säger att jag kan gå. Och vi talar  alltså om en PSYK-AKUT.

TILLÄGG
------------------------
För att undvika alla missförstånd. Jag gick inte dit i syfte att kräva tillgång till någon typ av psykofarmaka, utan för att jag var desperat och inte visste var jag skulle ta vägen, mitt i natten. Och få prata ned någon sympatiskt inställd person.  Och då fick jag alltså  en "behandling" i from av en psykisk misshandel som extremt förvärrade ångesten.