Jag har tidigare skrivit om hur jag hatade sommaren när jag var barn. Jag uppfattade tillvaron på lantstället som ensam, tråkig, hopplös.
Jag bara hoppades att den skulle gå över snart, så jag skulle få komma tillbaks till stan, skolan, klasskamraterna.
Men sommaren 1967 var lite bättre än de som varit tidigare. För nu hade jag upptäckt popmusik. Jag satt klistrad vid radion så mycket som jag bara kunde. Jag missade inte ett popprogram.
Det var verkligen en händelse som såg ut som en tanke att just denna sommar låg The Hounds version av Sealed With a Kiss på topplistorna.
Handlingen passade mig utmärkt. Mannen som hade tagit farväl av sin flickvän för en "kall, ensam sommar". Men hans hopp stod till att de skulle träffas igen - i september.
Jag behövde ju inte ens vänta till september. 1967 började skolan den 28 augusti, men redan lördagen den 26 åkte vi tillbaks till stan. Och dagen för resan tillbaks till stan efter sommarlovet var alltid en av de lyckligaste dagarna på året. Mycket bättre än julafton...
4 kommentarer:
Vilket otroligt minne du har. Kommer ihåg när skolan började igen efter sommarlovet 1967. :-)
Annika
Jag spekulerar fritt men jag kan tänka mig att du var en väldigt klok och tänkande liten pojke när du var liten. Min sons kusin föddes till en liten professor. Han ser också ut som en professor. Och han resonerar som en professor. Haha! Men det gör ont i hjärtat när man hör om barn som känner sig ensamma...
Ann-Charlotte
Tänkte gjorde jag förvisso, men jag är inte så säker på att det alltid var så klokt. . Det var nog lite av både-och. Väldigt motsägelsefullt, och präglat av en bekymmersam tillvaro.
Annika
Ja, nu har jag i och för sig dagböcker från sommaren och den tidigaste hösten 1967. Så det krävdes inget fantastiskt minne för det.
Sedan är det en annan sak att jag ofta minns barndomen ovanligt bra även från de perioder jag inte har dagböcker. Och datum har jag ofta räknat ut i efterhand. Men just här behövdes det alltså inte.
Skicka en kommentar