Jag har vid flera tillfällen tagit upp Per Faxneld och hans definitioner av satanism. Sedan han från början definierade "satanism" ganska restriktivt - satanister var de som hyllade "Satan" och gav denne en framträdande position i sin lära - har han i sin "Satanic Feminism" skapat ett nytt begrepp med vars hjälp även de som inte har en tanke på något sådant kan definieras som satanister.
Detta nya begrepp är alltså vad han kallar "satanism sensu lato". Det beskrivs på detta sätt: "Satanism sensu lato... entails celebrations of the Devil used as a discursive strategy in a fairly demarcated and restricted manner. Examples include socialists employing Lucifer as a symbol of revolution, feminists eulogizing him as an anti-patriarchal figure, and different varities of purely literary veneration of Satan". (s. 48).
På så sätt får vi en vid skara av "satanister", som sträcker sig från socialdemokrater och anarkister på 1800-talet, till feminister som leker med tanken att ormen (och därmed Satan) är en feministisk motpol till en patriarkal Gud.
Den rymmer även teosofins grundare Madame Blavatsky.
På sidan 161 skriver Faxneld att Blavatskys huvudarbete "The Secet Doctrine" innehåller "passages of unembarassed and explicit Satanism". Det visar sig bestå av några enstaka formuleringar med positiva värderingar av Satan som symbol. Satan och ormen bryter mot stillaståendet, och blir en förutsättning för utveckling. Och denna utveckling höjer människan över det djuriska. Ungefär.
Detta återfinns ganska perifert i Blavatskys mycket omfattande produktion, där Satan annars inte har någon märkbar funktion över huvudtaget.
Definitioner kan aldrig vara felaktiga, bara mer eller mindre lämpliga. Jag tänker här inte diskutera om Faxnelds syn på Blavatskys lära som en typ av "satanism " är lämplig eller inte. Jag vill bara påpeka att Blavatsky själv inte skulle ha hållit med honom.
Ordet "satanism" förekommer på två ställen i "The Secret Doctrine". Dels rent neutralt på ett ställe, där det konstateras att kristna försökt förklara dyrkan av "hedniska" gudar som "satanism". Det andra stället är mer intressant. Det återfinns på band 2, sidan 704 i den svenska utgåvan från 1966. Där kan man läsa ett för mig aningen kryptiskt parti om "de sju besvärjelsekonsterna" inom gnosticismen.
Blavatsky skriver sedan att en av dessa "är nu allmänt känd och innebär en fara för både vår egen tid och för framtiden. Dess moderna namn är HYPNOTISM. Använd och utövad som den är, av både vetenskapligt bildade och obildade materialister, skall den, med den nu allmänt rådande okunnigheten om de sju principerna, snart bliva SATANISM i detta ords fulla bemärkelse." (Detta från den svenska upplaga som jag har tillgänglig, Den som vill jämföra med originaltexten kan ju läsa det sista stycket på denna webbsida).
Av detta kan man nog åtminstone dra slutsatsen att Blavatsky såg ordet "satanism" som ett negativt laddat ord och nog inte skulle vilja bli definierad som en sådan, av någon som helst typ. Det betyder ju inte automatiskt att Faxnelds ;definition är fel. Definitioner kan som sagt i sig inte vara fel.
Själv definierade jag ju Aleister Crowley som satanist i min lic-uppsats, trots att många hade invändningar, och trots han själv inte ville använda den definitionen. (Även om han förvisso kallade sig The Beast 666, och komponerade en hymn till Satan!)
Om man utgår från mina definitioner i lic-uppsatsen var Crowley satanist, bland annat eftersom han öppet hyllade de (o)etiska principer som kopplas till Satan i Nya Testamentet. Det gjorde absolut inte Blavatsky. I Faxnelds definitioner har etiska principer och dikotomin gott-ont ingen som helst betydelse, så för honom blir faktiskt Blavatsky MER "satanistisk" än Crowley!
Men jag vill här alltså dessutom påpeka att även bortsett från etiska ställningstaganden har just Blavatsky som sagt använt termen "satanism" som en pejorativ metafor för en av de värsta praktiker hon kunde tänka sig...
Helena Petrovna Blavatsky
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"The curse of the crimson altar"
Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck. Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
2 kommentarer:
Från en blogg jag ibland följer:
Back in the day, to an extent that very few people are willing to talk about, authors of fantasy knew their way around magic, even if they didn’t practice it—and a great many of them did. How many people these days know, for example, that L. Frank Baum, the author of The Wizard of Oz, was an occultist—a full member of the Theosophical Society at a time when that required serious study and commitment—who wove quite a bit of occult philosophy into The Wizard and its sequels? (Here’s a hint: consider how the members of the party that followed the Yellow Brick Road to the Emerald City relate to the five elements of occult theory, and you may just catch Baum’s far from subtle wink.)
Killen som skrev Trollkarlen från Oz skulle alltså ha varit teosof! Hade jag ingen aning om...
Fast det förvånar mig inte...
Skicka en kommentar