Panikångest

2006 hade jag en lång period av panikångest, som ledde till att jag flyttade från studentrummet och till Södertälje. Jag kunde inte sova på nätterna, hade framförallt  en form av rädsla för att få kramp i fötterna. Det är en av mina vanligaste typer av ångestattacker, det äldsta medvetna minnet jag har av den typen är så tidigt som julen 1965.

Jag får egentligen inte kramp på allvar (i alla fall har det inte hänt så länge jag kan minnas) , det är en antydan till kramp, kombinerat med en förlamande  panisk skräck för att det ska förvärras och att jag ska få ett generaliserat krampanfall i hela kroppen. Det kan te sig konstigt, men det är en panik som inte går att beskriva, och en rädsla för att hamna i ett helvetiskt tillstånd. En känsla av att stå helt ensam inför ett fasansfullt hot.

2006 försökte jag hålla paniken stången genom att gå, gå och åter gå. Jag fick också utskrivet ett milt ångestdämpande medel, Atarax, som mildrade skräcken något. Men bara något.

Varför skriva detta nu? Jo, för att det verkar ha kommit tillbaka. De två senaste nätterna har jag varit  paralyserad av skräck hela natten. Jag har skrikit en hel del, och en del av grannarna måste han blivit störda och också trott att jag blivit galen. Det här är på sätt och vis en ännu extremare ångest än 2006.

Egentligen hade jag velat bo på ett bostadshotell när jag flyttade från studentrummet 2007.  Jag tror inte att ångesten skulle blivit så extrem om jag hade bott mer kollektivt. Jag skulle nog inte skrika rakt ut i luften på natten i alla fall.

Jag hoppas det går över snart.... annars vet jag inte vad jag ska göra.

TILLÄGG
Tog bort det här ett tag för att jag var lite fånigt rädd för ad hominem-argument (ni vet, vem kan ta vad den mannen säger om övergreppsfrågor, politik. astronomi, religion, musik,  eller något annat på allvar när han uppenbarligen är spritt språngande... ) Men å andra sidan - för alla förnuftiga människor slår sådana ad hominen-argument tillbaks på dem som kommer med dem.  Så jag sätter tillbaks det igen.