Att fördöma de vidriga våldsdåden i Paris - vilket alla utom rena galningar torde göra - innebär inte att man behöver IDENTIFIERA sig med de som gjort vulgärt rasistiska och avhumaniserande teckningar. De värsta har faktiskt inte publicerats i de större svenska media - men en av dessa har faktiskt publicerats i Dispatch International. Man kan med all rätt vara oerhört upprörd över att personer dödas pga teckningar. Men det innebär inte att man behöver säga att man "är" dessa personer, lika lite som man 2002 behövde säga att man "är" Pim Fortuyn för att man hårt fördlömde mordet på honom.
TILLÄGG
De allra flesta som ansluter sig "Jag är Charlie"-temat gör det för att de vill visa empati med offren. De har inte studerat bilder och texter och/eller tagit ställning för dessa. Jag är helt medveten om det. Det är bara det att detta bakvägen används för att legitimera teman och bilder som får ex.vis Dispatch att hoppa jämfota av glädje..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man kalla det moralpanik? - Enid Blyton och SvD genom åren
Jag har roat mig, eller plågat mig, igenom vad Svenska Dagbladet skrivit om Enid Blyton från 1920-talet till nu. Det är en märklig läsning....
-
I dessa dagar läggs namnen på häktade personer snabbt ut på nätet. Först ut brukar vara rännstenssajten Flashback. Sedan följer andra efte...
-
Den nästan helt monolitiska debatten om styckmordet på Catrine da Costa har nu fått en motvikt. I två debattartiklar i tidningen Parabol. De...
-
Jag kan inte låta bli att kommentera de märkliga skriverierna om mig som nyss lagts ut på Monica Antonssons blogg. Inlägget är ganska så sn...
1 kommentar:
Skönt som motvikt mot allt annat vi matas med
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20138952.ab
Skicka en kommentar