Med Stalin som Gud

Har just läst ut Magnus Utviks bok Med Stalin som Gud. Den handlar om författarens tre år som aktivist i den Albanientrogna organisationen SKF (m-l), som efter ett tag bytte namn till KPS. Den första beteckningen står för Sveriges Kommunistiaka Förbund (marxist-leninisterna). Den andra för det namn organisationen tog 1981, Kommunistiska Partiet i Sverige.

Jag började läsningen med en del fördomar, eftersom jag känner en f.d. medlem i KPS som inte anser att boken ger en rättvisande bild av organisationen.

Men efter att ha läst den är mitt intryck av boken ändå ganska positivt. Av vad jag vet om KPS (och det är ändå en del) tycker jag att boken verkar hederlig, och ger en någorlunda rättvisande bild av organisationen - eller sekten. Den demoniserar inte, den ger en ganska rimlig bild av en (som jag tyckte redan när jag stötte på dem i tidigt 80-tal) alldeles ovanligt träig stalinistsekt.

Det var på något sätt så att jag redan då upplevde KPS, inte bara som träiga, utan som alldeles ovanligt verklighetsfrämmande. Jag menar, så här i efterhand kan jag förstå varför människor i tidigt 70-tal kunde bli maoister och gå med i KFML. Då kunde jag inte förstå det, men så här i efterhand kan jag det.

Men att gå med i en Enver Hoxha-sekt i tidigt åttiotal (eller ens i sent sjuttiotal) var faktiskt något helt annat. Det var endast möjligt med hjälp av extrema skygglappar, och en medveten strävan att undvika att ta del av information som ändå var väldigt lätt att få tag i.

Det gjorde ändå Utvik till sist - 1984 vågade han gå in i en trotskistisk bokhandel och köpa Kenth-Åke Anderssons Lögnens renässans. Sedan tog det inte lång tid innan han blev utkastad - utan att ens ha varit fullvärdig medlem.

Jag kan alltså förstå dem som i sent sextiotal och tidigt sjuttiotal blev entusiastiska över kulturrevolutionen i Kina. Jag blev det aldrig, men idag kan jag som sagt förstå de som blev det. Det var för många lätt att bortse från mer obehagliga fakta om Kina. Dessutom gjorde KFML stor nytta i olika typer av frontarbete, i en för en så pass liten vänstergrupp ganska så bred skala.

Det gjorde inte KPS. Deras stalinism var inte en biprodukt man måste svälja ned med det andra. Den var för KPS central, doktrinär, och man fick läsa sig till den. Bara man samtidigt konsekvent undvek att läsa en del annat, var det uppenbarligen en möjlighet, för en del.

Även om jag personligen har ungefär lika svårt att förstå att någon kunde anamma det svårsmälta Hoxha-Stalin-paketet som jag idag riktigt kan svälja att någon kan gå med i Jehovas Vittnen.