Sanningen kan inte trängas bort för alltid

I Aftonbladet idag kan vi läsa den skakande berättelsen om Jeanette.

Hon utsattes för sexuella övergrepp av sin morfar under hela barndomen och tonåren. Trots att alla tecken fanns där fick hon aldrig någon hjälp.

Hon skickades hem från Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus trots att de ansvariga  där faktiskt verkade inse vad som hände.

Det är så skakande, så sorgligt.

Men det finns en annan sak med berättelsen som bör uppmärksammas.

I artikeln kan vi läsa detta:

"1986 när Jeanette var 25 år och mamma till två små barn kom krampen i benen tillbaka med full kraft.

– Jag bestämde mig för att pröva hypnos, jag hade alltid velat göra det men jag fick höra att det skulle vara livsfarligt för mig.

Efter bara några gånger kom de förträngda minnesbilderna tillbaka. Hon mindes mor­faderns våldsamma övergrepp, kopplade dem till minnena av hur mormor tvättade hennes blödande underliv och smörjde med Idominsalva. Hon kunde i detalj återge hur det såg ut och vad som hade hänt."

Liknande saker kunde man läsa i svensk dagspress under åttiotal och tidigt nittiotal. Sedan startades en väl organiserad kampanj som talade om för oss att återkallade minnen (med eller utan hypnos, med eller utan terapi) var en myt, och att man aldrig borde tro på sådana.

I den pågående Quick-debatten har vi fått höra detta till leda.

Nu startades denna kampanj från början av en liten klick förövarförsvarare - men den fick ett enormt gemomslag. Media hakade på direkt - det var så bekvämt att kunna avfärda bortträngda minnen. Så skönt för alla som slapp oroa sig - och så bra för många förövare.

Men sanningen kan inte trängas bort för alltid - inte ens från media. Inte i den epok vi lever i.

Så nu kan man på nytt läsa om bekräftade och dokumenterade fall av återkallade minnen av övergrepp.

Till och med i Jan Guillous husorgan.