June April, Edwin Roman - och Alpha Centauri

När jag läser om att att en jordliknande planet har upptäckts vid Alpha Centauri tycker jag att det är lite kul.

Alpha Centauri är det närmaste stjärnsystemet  och ligger "bara" lite mer än 4 ljusår bort.. Det är naturligtvis i sig  roligt att jordliknande planeter upptäcks så pass nära.

Men för mig är det kul också av en annan anledning. För i åttonde klass - närmare bestämt i april 1970 - skrev jag en liten romantisk novell i svenskan som just handlade om att en planet upptäcks runt Alpha Centauri.

Någon gång mellan 1984 och 1990 hade jag bort pärmen med svenskuppsatser som den satt i, men jag minns den mycket väl. Dessutom har den nog nog inte försvunnit helt, jag är nästan säker på att den finns någonstans i Gräddö. Och att jag förr eller senare kommer att läsa den igen.

Den är som sagt romantisk, men samtidigt aningen misantropisk.. För att uttrycka det försiktigt.

Så här kom den till. Vi skulle skriva uppsats i svenska för vår svensklärare, Stig Starrsjö.  Han gav oss några alternativa ämnen. Ett var "Vi missade jorden". Det lät ju lite kryptiskt, och jag var nog den ende som valde detta.

Handlingen i uppsatsen var att två astronauter -som jag döpte till June April och Edwin Roman - skulle åka på den första färden till vår närmaste stjärna. Det kan tyckas vara en lång resa, men jag antog väl att einsteinska relativitetseffekter - eller möjligen nedfrysning - skulle göra att de inte hann dö innan de kom fram.

Själva grundtemat i uppsatsen var alltså dels romantiskt, dels misantropiskt. I den fanns inbyggd  en stark kontrast mellan den positiva idealiserade beskrivningen av de två astronauterna och de syrliga beskrivningarna av hur dumma alla andra var. Ungefär. Jorden beskrevs som en plats präglad  av inskränkthet, dumhet, elakhet och hyckleri. I kontrast med detta framställdes de två astronauterna närmast som ett romantiskt idealpar.

Nåväl, vare sig de nu hade fått vara med om tvillingparadoxen eller om de hade frysts ner så kom de fram till Alpha Centauri nästan lika unga som när de for. Där upptäckte de en jordliknande planet.

Jag tror att jag hade inspirerats av Fred Hoyles sf-roman "Den femte planeten" när jag beskrev den. Där fanns en atmosfär av vår typ, samt gräs,  frukter, och grönsaker. Däremot är jag inte säker på att de stötte på några djur.

När de väl hamnar på denna planet börjar de reflektera över hur fint och vackert det är där - och hur hopplöst och eländigt det är på jorden.  Och framförallt hur jobbiga (för att inte säga obehagliga) människorna var.

Men det är ju inte meningen att de ska stanna där. Så en dag ska de sätta sig i rymdskeppet för att ta sig tillbaka. Men det kan de inte. Det är nämligen något fel på det. Det startar inte.

Och jag tillade (citerat ur minnet, med siffrorna utbytta mot bokstäver): "Och det var nog lika bra det. För exakt X år, Y månader, X dagar. Å timmar, Ä minuter och Ö sekunder tidigare hade det vi kallar jorden förvandlats till ett ljusknippe i universum".

Jorden hade alltså förintats i någon katastrof. Och Edwin och June skulle alltså bli de nya Adam och Eva på en idealplanet med idealisk temperatur, och enorma fält av växande gräs, skogar, hav, och sjöar.

Den underförstådda  poängen var förstås att det skulle bli mycket bättre. Sämre kunde det ju inte bli...

Jag hoppas faktiskt att  uppsatsen  ligger någonstans där jag tror att den ligger och att jag får tag i den nån gång.