Att läsa Bibeln och forntida historia

Jag skrev förut om hur jag lånade "Folkens öden och äventyr" i första klass första gången jag var på Gubbängens bibliotek, i hösten 1962.

Exakt vad jag mer lånade på det biblioteket minns jag inte, mer än "Robinson Crusoe" och "Den schweiziske  Robinson". Däremot minns jag två böcker jag fick  av läraren i Gubbängsskolan. Den ena var Lois Lenskis "Indianernas fånge", den andra Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgersson. 

"Indianernas fånge" vågade jag inte läsa ut, av anledningar jag inte tänker gå in på här. Nils Holgersson läste jag mycket noggrant, och hade stor behållning av.

När jag kom till Klastorpsskolan våren 1963 började jag läsa mycket mer. Det fanns inget skolbibliotek på Klastorpsskolan men man kunde gå till den näraliggande Lärarhögskolans Övningsskola - där fanns ett.

Där fick jag snart reda på att man också kunde beställa böcker från vuxenbibliotek. Det öppnade en helt ny värld.

Ganska snart efter att vi flyttade till Fredhäll började jag också läsa Bibeln. Jag hade nog en form av längtan efter att läsa om något som handlade om Gud. Nu är Bibeln en problematisk bok för en åttaåring, men jag tvingade mig igenom den. Jag började från början och läste ut det mesta.

Dvs. allt med handling i. Jag bläddrade snabbt förbi sånt som Psaltaren eller de paulinska breven.

Mycket i Bibeln var otäckt. Vad jag hade av tillkämpad barnatro försvann till stor del. De två otäckaste sakerna var nog dels syndafloden, dels beskrivningen i Josuas bok om hur "Israels barn" på uppmaning av Gud förintade alla kananéer. Men å andra sidan upptäckte jag lite förtjust att när man kom till Domarboken verkade de utrotade kananéerna finnas kvar i alla fall. Det var något som inte stämde.

Syndafloden hade jag nog slutat tro på redan före åttaårsåldern men folkmordet i Josua var oroande.

När min farmor julen 1963 gav mig något som hette "Bibel för barn" var det en märklig upplevelse. Den var ganska kortfattad och tillrättalagd för barn och jag kunde bistert konstatera vad som var censurerat i den.

Men ändå ville jag nog tro att det mesta i Bibeln var sant, trots otäckheterna Anledningen var nog att om Bibeln inte var sann kunde man heller inte tro på livet efter detta. Och det ville jag tro på.

Så jag började läsa mer forntida historia, med ett fokus på Mellanöstern. Jag ville se hur mycket i Bibeln som hade visat sig vara sant.

Och jag beställde tjocka böcker från vuxenbibliotek, och lusläste dem. Jag kunde namnen på alla viktiga assyriska kungar och bekymrade mig för att jag inte kunde hitta någon Tiglat Pileser II. Det fanns en Tiglat Pileser I och en Tiglat Pileser III - så varför hittade jag aldrig något om Tiglat Pileser II? Långt senare fick jag reda på att han hade funnits - men att så lite var känt om honom att han oftast inte ansågs värd att ta upp.

Men jag minns hur jag luftade mina bekymmer om den frånvarande Tiglat Pileser II för två äldre kvinnor som bodde nära vårt landställe. Jag minns att de var väldigt roade över hur engagerad jag var i frågan.

I princip ägnade jag nästan hela 1963 och första häften av 1964 åt att läsa forntida historia. Sommaren 1964 hade jag som sommarlån lånat en uppslagsbok. Där stod det en massa om andra världskriget så när jag kom tillbaka till skolan hösten 1964 hade jag bytt intresse. Nu började jag läsa om nutidshistoria, istället.

Men dagarna innan jag åkte tillbaks till stan denna augusti, var jag väldigt orolig. Jag hade förstört ryggen på en tjock bok om historia jag hade lånat som sommarlån. Jag låg på kvällarna och oroade mig över det skäll jag skulle få när jag lämnade tillbaks den. Men jag har inget minne av när jag så till sist lämnade tillbaks den. Förmodligen för att jag inte fick något skäll överhuvudtaget...

När det gäller folkmordet i Kanaan, som så oroade mig som barn, inser jag nu att nästan alla arkeologiska fakta talar för att det inte funnits något sådant. Nästan alla städer som Josuaboken påstod hade blivit förstörda och "tillspillogivna", som det så vackert (eller snarare brutalt) hette, hade inte blivit förstörda under en och samma tidsperiond. Några hade varit ruiner i hundratals år innan den förmodade invasionen, och andra grundades inte förrän hundratals år senare.

Det tror jag inte att jag fick reda på förrän på 80-talet. Det var ju långt senare, men jag minns hur lättad jag blev när jag upptäckte hur arkeologin kunde dementera ett av de otäckaste partierna i Bibeln.