För ganska så länge sedan slutade jag att prenumerera på DN. Anledningen var att den tidningen i nyhetsrapporteringen systematiskt anslöt sig till förnekarsidan i debatten om sexuella övergrepp mot barn. Man lät journalister som Lilian Öhrström och senare Stefan Lisinski skriva vinklade "nyhetsartiklar" som var rena partsinlagor.
SvD var bättre i just den frågan. Detta trots att de under en period lät Maria Abrahamsson skriva de mest förfärliga saker om frågan på ledarsidan. Men det var i alla fall ledarsidan. Den vet ju alla är subjektiv.
Men nu har SvD blivit en alltmer påfrestande läsning. Den har förvandlat *nyhetsrapporteringen* om Quickfallet (inte endast ledarsidan, vilket vore mer acceptabelt!) till rena partsinlagor för den ena sidan i en polariserad debatt. Och bland annat publicerat en ensidig "faktakontroll" som polemiserade mot Göran Lambertz artikel i DN. Nominellt en "nyhetsartikel", de facto ett debattinlägg.
Den byggde till stor del på omstridda påståenden från den ena sidan i en polariserad debatt. Som till exempel från resningsansökningarna, som ju är partsinlagor. Men även resningsbesluten bör behandlas med en viss skepsis, eftersom de inte är resultatet av nya rättegångar, utan är formulerade av ett fåtal personer. Som mycket väl kan ha påverkats av mediehysterin kring frågan.
Idag lovar SvD dessutom att de ska göra samma typ av tvivelaktig "faktakontroll" av Lambertz senaste artikel.
Detta är inget undantag. SvD driver liksom Aftonbladet en ganska så ensidig kampanj i Quickfallet.
SvD backar på detta sätt indirekt upp grupper som (ofta helt medvetet!) använder sig av Quickfallet som en förevändning för att slå mot alla som har fått upp bortträngda minnen av övergrepp i barndomen
Så idag ringde jag till SvD och sade upp prenumerationen. Den ensidiga bevakningen blev lite för magstark...
Men man kan kanske i värsta fall klara sig utan morgontidning, trots allt.
/Vill återigen påpeka att jag inte tar ställning i skuldfrågan. Jag har ingen åsikt om den, i alla fall ingen välgrundad sådan. Men jag anser som sagt definitivt att det finns dolda agendor hos de flesta som aktivt drivit frågan om Quick./
fredag 31 augusti 2012
Mitt första bibliotekslån
För nästan exakt 50 år sedan, hösten 1962, började jag grundskolan. Det var i Gubbängsskolan, vi hade en sympatisk lärare som hette Tyra Tjernberg. Första skoldagen måste ha varit måndagen den 27 augusti.
Efter ett tag fick jag reda på att det fanns ett skolbibliotek. Där det fanns en massa böcker, och man kunde få låna vad man ville. Det var ju helt fantastiskt.
Så en kväll gick jag dit. Jag fick ett lånekort. Och jag kunde börja låna.
Redan innan jag gått dit hade jag av någon anledning bestämt att jag skulle låna Robinson Kruse (som den hette då, idag heter oftast även svenska översättningar Robinson Crusoe). Varför vet jag inte. Att jag som den första bok jag ville låna valde en som handlade om en man som ensam kom till en öde ö var kanske märkligt.
Men då sa de att den inte fanns inne. Jag minns att jag blev misstänksam. Jag tänkte att de kanske ansåg att den den inte var lämplig läsning för mig, och att de därför påstod att den var utlånad...
Men istället fanns en annan bok på samma tema, "Den schweiziske Robinson". Den handlade om en hel familj som kom till en öde ö. Jag lånade den istället.,
Men så tänkte jag att jag skulle passa på att låna något mer. Och uppenbarligen var min bror med mig vid tillfället, vilket jag annars inte minns. Men att han var med när jag valde den andra boken är uppenbart, för jag minns hur han kommenterade det efteråt.
Där fanns en bok som hette "Folkens öden och äventyr". Det var en kortfattad världshistoria för barn och ungdomar. Jag lånade den. Efteråt sa min bror att han när vi skulle låna den först hade tänkt att "folkens öden" lät tråkigt, men när han såg (eller hörde - jag minns inte om han kunde läsa själv då!) ordet "äventyr" tyckte han att det verkade mer spännande.
Han kunde inte låna själv, för han började skolan först ett år senare.
Båda böckerna gjorde intryck på mig. "Den schweiziske Robinson" minns jag faktiskt mest för ett ställe, där de kom till en grotta. Det som fascinerade mig mest med grottan, som avbildades i boken, var stalagmiterna och stalaktiterna. Alltså de avlånga droppstenar som dels stack upp från marken, dels hängde ner från grottans tak.
Men den bok som verkligen påverkade mig var "Folkens öden och äventyr". Den grundlade ett intresse för forntida historia som sen aldrig försvann.
Förresten, min lilla konspirationsteori om "Robinson Kruse" stämde nog inte, för några veckor senare hade den kommit in. Då lånade jag den också. Men det var nog ändå bra att jag inte fick låna den först, för den skrämde mig. Vilket av någon anledning "Den schweiziske Robinson" inte gjorde.
Efter ett tag fick jag reda på att det fanns ett skolbibliotek. Där det fanns en massa böcker, och man kunde få låna vad man ville. Det var ju helt fantastiskt.
Så en kväll gick jag dit. Jag fick ett lånekort. Och jag kunde börja låna.
Redan innan jag gått dit hade jag av någon anledning bestämt att jag skulle låna Robinson Kruse (som den hette då, idag heter oftast även svenska översättningar Robinson Crusoe). Varför vet jag inte. Att jag som den första bok jag ville låna valde en som handlade om en man som ensam kom till en öde ö var kanske märkligt.
Men då sa de att den inte fanns inne. Jag minns att jag blev misstänksam. Jag tänkte att de kanske ansåg att den den inte var lämplig läsning för mig, och att de därför påstod att den var utlånad...
Men istället fanns en annan bok på samma tema, "Den schweiziske Robinson". Den handlade om en hel familj som kom till en öde ö. Jag lånade den istället.,
Men så tänkte jag att jag skulle passa på att låna något mer. Och uppenbarligen var min bror med mig vid tillfället, vilket jag annars inte minns. Men att han var med när jag valde den andra boken är uppenbart, för jag minns hur han kommenterade det efteråt.
Där fanns en bok som hette "Folkens öden och äventyr". Det var en kortfattad världshistoria för barn och ungdomar. Jag lånade den. Efteråt sa min bror att han när vi skulle låna den först hade tänkt att "folkens öden" lät tråkigt, men när han såg (eller hörde - jag minns inte om han kunde läsa själv då!) ordet "äventyr" tyckte han att det verkade mer spännande.
Han kunde inte låna själv, för han började skolan först ett år senare.
Båda böckerna gjorde intryck på mig. "Den schweiziske Robinson" minns jag faktiskt mest för ett ställe, där de kom till en grotta. Det som fascinerade mig mest med grottan, som avbildades i boken, var stalagmiterna och stalaktiterna. Alltså de avlånga droppstenar som dels stack upp från marken, dels hängde ner från grottans tak.
Men den bok som verkligen påverkade mig var "Folkens öden och äventyr". Den grundlade ett intresse för forntida historia som sen aldrig försvann.
Förresten, min lilla konspirationsteori om "Robinson Kruse" stämde nog inte, för några veckor senare hade den kommit in. Då lånade jag den också. Men det var nog ändå bra att jag inte fick låna den först, för den skrämde mig. Vilket av någon anledning "Den schweiziske Robinson" inte gjorde.
torsdag 30 augusti 2012
Annie Besant om Krishnamurti
Jag har tidigare berättat historien om Krishnamurti. Om den unge indiern som togs om hand av teosofernas Adyarsamfund och presenterades som den nye Messias som skulle frälsa världen.
Så hoppade han alltså av. 1929 förklarade han inför ett möte med tusentals människor att han inte var en världsfrälsare och att människor borde börja tänka själva. Ungefär. Samtidigt upplöste han den organisation som bildats för att sprida kulten av honom.
Det kan vara intressant att se hur de ledande teosoferna reagerade. Jag har haft intrycket att en del efter hand verkade mena att det faktum att han tog avstånd från kulten av honom själv på sätt och vis visade att den, på något sätt, var riktig i alla fall. Det finns en poäng i detta, även om jag sannerligen inte ens en sekund tror att Krishnamurti var en reinkarnation av Jesus, eller ens något som avlägset liknar detta.
Men något hade han i alla fall. Att åka på massmöte efter massmöte och presenteras som världens frälsare och så plötsligt en dag säga "det är jag inte alls - tänk själv istället" visade att han hade en integritet som inte alla skulle ha i det läget.
En av de som framförallt engagerade sig i att backa upp kulten av Krishnamurti var Annie Besant. Det kan vara intressant att ta del av hur hon reagerade inför dennes avhopp.
I en historik från 1987, 100 Years of Theosophy: A History of The Theosophical Society in America (s. 95) citerar Joy Mills ett uttalande av Besant från 1929.
Så här sade Annie Besant:
"During the last year He whom many of us regard as the vehicle of the World Teacher, has been working in the outer world, carrying far and wide His Message of Freedom to all who are in bondage of any kind. He has dissolved His Order of the Star, since He looked on it as an attempt to organize spirituality, which cannot be organized... Personally I acknowledge Him as the vehicle of the World Teacher in our world, but I cannot, of course, in any way bind the Society, which has no creed, leaving absolute Freedom to every member."
På sätt och vis är det sympatiskt, om än på ett lite absurt sätt. Det finns de som menar att Besant vid det laget var senil, men uttalandet tyder inte på senilitet, utan på en förmåga att balansera i ett milt sagt mycket prekärt läge.
Det är också intressant att, i likhet med Tidlösa, denna bloggs mest frekventa kommentator, notera att TS Adyar sedan dess har utvecklats till en ganska så odogmatisk "nyandlig" organisation. Detta i motsats till andra grupper som kallat sig teosofiska. Det är nog till en del Krishnamurtis förtjänst. Hans avhopp räddade nog TS Adyar från ett ganska så sorgligt öde...
Och vad gäller Besant, är det svårt att inte få sympatier för henne. Hon hade verkligen trott på Krishnamurti som världsfrälsare, och hon fortsatte att göra det efter hans avhopp. Och tolkade avhoppet på ett sätt som stärkte, och inte raserade, denna innerliga tro...
Så hoppade han alltså av. 1929 förklarade han inför ett möte med tusentals människor att han inte var en världsfrälsare och att människor borde börja tänka själva. Ungefär. Samtidigt upplöste han den organisation som bildats för att sprida kulten av honom.
Det kan vara intressant att se hur de ledande teosoferna reagerade. Jag har haft intrycket att en del efter hand verkade mena att det faktum att han tog avstånd från kulten av honom själv på sätt och vis visade att den, på något sätt, var riktig i alla fall. Det finns en poäng i detta, även om jag sannerligen inte ens en sekund tror att Krishnamurti var en reinkarnation av Jesus, eller ens något som avlägset liknar detta.
Men något hade han i alla fall. Att åka på massmöte efter massmöte och presenteras som världens frälsare och så plötsligt en dag säga "det är jag inte alls - tänk själv istället" visade att han hade en integritet som inte alla skulle ha i det läget.
En av de som framförallt engagerade sig i att backa upp kulten av Krishnamurti var Annie Besant. Det kan vara intressant att ta del av hur hon reagerade inför dennes avhopp.
I en historik från 1987, 100 Years of Theosophy: A History of The Theosophical Society in America (s. 95) citerar Joy Mills ett uttalande av Besant från 1929.
Så här sade Annie Besant:
"During the last year He whom many of us regard as the vehicle of the World Teacher, has been working in the outer world, carrying far and wide His Message of Freedom to all who are in bondage of any kind. He has dissolved His Order of the Star, since He looked on it as an attempt to organize spirituality, which cannot be organized... Personally I acknowledge Him as the vehicle of the World Teacher in our world, but I cannot, of course, in any way bind the Society, which has no creed, leaving absolute Freedom to every member."
På sätt och vis är det sympatiskt, om än på ett lite absurt sätt. Det finns de som menar att Besant vid det laget var senil, men uttalandet tyder inte på senilitet, utan på en förmåga att balansera i ett milt sagt mycket prekärt läge.
Det är också intressant att, i likhet med Tidlösa, denna bloggs mest frekventa kommentator, notera att TS Adyar sedan dess har utvecklats till en ganska så odogmatisk "nyandlig" organisation. Detta i motsats till andra grupper som kallat sig teosofiska. Det är nog till en del Krishnamurtis förtjänst. Hans avhopp räddade nog TS Adyar från ett ganska så sorgligt öde...
Och vad gäller Besant, är det svårt att inte få sympatier för henne. Hon hade verkligen trott på Krishnamurti som världsfrälsare, och hon fortsatte att göra det efter hans avhopp. Och tolkade avhoppet på ett sätt som stärkte, och inte raserade, denna innerliga tro...
tisdag 28 augusti 2012
Dolda agendor i Quickdebatten
Jag har ingen som helst välgrundad åsikt om Thomas Quick begått alla, eller inga, eller några, av de mord han dömts för. Jag vet för lite, och jag har ingen avsikt att mer djupgående sätta mig in i saken.
Men en sak vet jag. Och det är att kampanjen för att fria honom startades mycket tidigt av personer som systematiskt arbetade för att ifrågasätta trovärdigheten hos människor som utsatta för övergrepp.
Idag sägs det ibland att det för ett antal år sedan inte fanns någon som vågade ifrågasätta domarna mot Thomas Quick. Det är inte sant. De har i stort sett alltid ifrågasatts.
En av de som tagit åt sig äran av att vara den "förste" som ifrågasatte anklagelserna mot Quick är den märklige debattören Max Scharnberg. Om det är sant (vilket det nog ändå inte är) är det ju i så fall betecknande. Scharnberg är ju bland annat känd för att flitigt ha medarbetat i pedofilförsvararen Ralph Underwagers tidskrift "Issues in Child Abuse Accusations", vars redaktör i pedofiltidningen Paidika hävdade att pedofilerna djärvt borde hävda att de utför "Guds vilja". I övrigt kan bland annat nämnas att denne Scharnberg 1995 hävdade att 80 procent av alla incestdömda är oskyldiga, och att det beror på att psykoterapeuterna bakom kulisserna manipulerar det svenska rättsväsendet. Detta därför att de ville få nöjet av att bedriva tvångsterapi med oskyldigt dömda.
Om Scharnberg var tidigt ute att ifrågasätta domarna mot Quick var nog Pelle Svensson nästan lika tidig. Han är en man som bland annat (i förordet till Britta Sylvans bok "Jordbävningen" 1991) hyllat den dömde sexualförbrytaren Hans Scheikes sexsekt och sagt att om det fanns fler män som Hans Scheike skulle vi ha färre självmord och färre skilsmässor och kvinnorna skulle bli lyckligare. Han har också i detta förord beskrivit gruppen kring Scheike i termer som "nakna och lyckliga barn" och "vackra kvinno- och barnstjärtar."
Även Guillou var tidigt ute. I "Häxomas försvarare", som drev linjen att anklagelser om sexualbrott mot barn var "vår tids häxprocesser" lade han bland annat ut texten om hur oskyldig Quick var. Men bör notera att Guillous enda psykiatriska auktoritet i den boken, var en viss Richard Gardner, som medverkat i Underwagers ovan nämnda övergreppsförnekande tidskrift och som lagt ut texten om att många barn som sägs ha blivit utsatta för övergrepp i själva verket själva hade förfört förövarna.
Leif GW Persson är också tidigt ute med att hävda att Quick var oskyldig, Det är samme man som exempelvis ägnat stor tid åt att, mot bättre vetande, förneka att det figurerade andra statsråd och riksdagsmän än Lennart Geijer i bordellhärvan 1976, och som 2001 kom med uppenbara lögner i Uppdrag Granskning om vad rättsmedicinare påstås ha sagt om hur snabbt narkotika bryts ner i blodet - detta för att försvara läkarna i da Costa-fallet.
Det var några exempel. Annars har vi hela gänget tidigt samlat i Quickförsvaret, alltifrån Kerstin Koorti till Rigmor Robért..
Och så kom då, till slut, Hannes Råstam.
Detta efter att han tidigare gjort några välgjorda men djupt ohederliga program om "incestdömde Ulf" som, till sist, ledde till att två män som anklagats för övergrepp på den enes dotter friades. Jag tänker inte heller här uttala mig om skuldfrågan, endast konstatera att programmen var djupt ohederliga.
Exempelvis förklarades i dessa att dotterns terapeut skulle ha fått underkänt i psykoterapiutbildningen. Faktum var att han hade gått igenom de flesta kurserna och var på väg att ta de sista poängen. Än värre var hur ett uttalande av terapeuten om dottern gång på gång spelades upp i programmen för att få honom att verka cynisk och rå. I själva verket beskrev han där hur förövarna enligt dotterns berättelse hade sett på henne som "den lilla horan" - och behandlat henne därefter. Men det klipptes så att TV-tittarna skulle tro att det var terapeutens värderingar…
Att det fanns rättsmedicinska intyg om skador på flickan som underlag för de fällande domarna i tingsrätt och hovrätt nämndes inte en enda gång i programmen. Inte ens för att argumentera emot dem. Tittarna fick aldrig reda på att något sådant fanns.
Det är bara några exempel. Programmen vimlade av fel, ohederliga vinklingar och diverse bondfångarknep.
Senare har Råstam vid flera tillfällen öppet drivit linjen att bortträngda minnen är en myt, och implicerat att återkallade minnen konsekvent bör ses som falska. Det är i det sammanhanget man får se att hans två sista stora satsningar var Bo Larsson- och Quick-fallen. Det var så att säga ingen tillfällighet.
Objektivt sett tjänar en kampanj för att diskreditera återkallade minnen av övergrepp syftet att öka många utsattas isolering och förtvivlan och stärka många förövares möjligheter att både komma undan och fortsätta att begå övergrepp. Detta gäller även om Quick skulle vara helt oskyldig till de mord han erkänt.
Eller i synnerhet då. För om Quick verkligen nu har fejkat återkallade minnen och medvetet ljugit om att han är skyldig är det ju en skänk från ovan (eller kanske från nedan?) för de som vill diskreditera de som har återkallade minnen av riktiga övergrepp.
Förövarförsvararna utnyttjar tillfället. Och manipulerar medvetet den aningslösa publiken, som ska fås att tro att bortträngda minnen är en bluff i stil med Loch Ness-odjuret eller snömannen...
Men en sak vet jag. Och det är att kampanjen för att fria honom startades mycket tidigt av personer som systematiskt arbetade för att ifrågasätta trovärdigheten hos människor som utsatta för övergrepp.
Idag sägs det ibland att det för ett antal år sedan inte fanns någon som vågade ifrågasätta domarna mot Thomas Quick. Det är inte sant. De har i stort sett alltid ifrågasatts.
En av de som tagit åt sig äran av att vara den "förste" som ifrågasatte anklagelserna mot Quick är den märklige debattören Max Scharnberg. Om det är sant (vilket det nog ändå inte är) är det ju i så fall betecknande. Scharnberg är ju bland annat känd för att flitigt ha medarbetat i pedofilförsvararen Ralph Underwagers tidskrift "Issues in Child Abuse Accusations", vars redaktör i pedofiltidningen Paidika hävdade att pedofilerna djärvt borde hävda att de utför "Guds vilja". I övrigt kan bland annat nämnas att denne Scharnberg 1995 hävdade att 80 procent av alla incestdömda är oskyldiga, och att det beror på att psykoterapeuterna bakom kulisserna manipulerar det svenska rättsväsendet. Detta därför att de ville få nöjet av att bedriva tvångsterapi med oskyldigt dömda.
Om Scharnberg var tidigt ute att ifrågasätta domarna mot Quick var nog Pelle Svensson nästan lika tidig. Han är en man som bland annat (i förordet till Britta Sylvans bok "Jordbävningen" 1991) hyllat den dömde sexualförbrytaren Hans Scheikes sexsekt och sagt att om det fanns fler män som Hans Scheike skulle vi ha färre självmord och färre skilsmässor och kvinnorna skulle bli lyckligare. Han har också i detta förord beskrivit gruppen kring Scheike i termer som "nakna och lyckliga barn" och "vackra kvinno- och barnstjärtar."
Även Guillou var tidigt ute. I "Häxomas försvarare", som drev linjen att anklagelser om sexualbrott mot barn var "vår tids häxprocesser" lade han bland annat ut texten om hur oskyldig Quick var. Men bör notera att Guillous enda psykiatriska auktoritet i den boken, var en viss Richard Gardner, som medverkat i Underwagers ovan nämnda övergreppsförnekande tidskrift och som lagt ut texten om att många barn som sägs ha blivit utsatta för övergrepp i själva verket själva hade förfört förövarna.
Leif GW Persson är också tidigt ute med att hävda att Quick var oskyldig, Det är samme man som exempelvis ägnat stor tid åt att, mot bättre vetande, förneka att det figurerade andra statsråd och riksdagsmän än Lennart Geijer i bordellhärvan 1976, och som 2001 kom med uppenbara lögner i Uppdrag Granskning om vad rättsmedicinare påstås ha sagt om hur snabbt narkotika bryts ner i blodet - detta för att försvara läkarna i da Costa-fallet.
Det var några exempel. Annars har vi hela gänget tidigt samlat i Quickförsvaret, alltifrån Kerstin Koorti till Rigmor Robért..
Och så kom då, till slut, Hannes Råstam.
Detta efter att han tidigare gjort några välgjorda men djupt ohederliga program om "incestdömde Ulf" som, till sist, ledde till att två män som anklagats för övergrepp på den enes dotter friades. Jag tänker inte heller här uttala mig om skuldfrågan, endast konstatera att programmen var djupt ohederliga.
Exempelvis förklarades i dessa att dotterns terapeut skulle ha fått underkänt i psykoterapiutbildningen. Faktum var att han hade gått igenom de flesta kurserna och var på väg att ta de sista poängen. Än värre var hur ett uttalande av terapeuten om dottern gång på gång spelades upp i programmen för att få honom att verka cynisk och rå. I själva verket beskrev han där hur förövarna enligt dotterns berättelse hade sett på henne som "den lilla horan" - och behandlat henne därefter. Men det klipptes så att TV-tittarna skulle tro att det var terapeutens värderingar…
Att det fanns rättsmedicinska intyg om skador på flickan som underlag för de fällande domarna i tingsrätt och hovrätt nämndes inte en enda gång i programmen. Inte ens för att argumentera emot dem. Tittarna fick aldrig reda på att något sådant fanns.
Det är bara några exempel. Programmen vimlade av fel, ohederliga vinklingar och diverse bondfångarknep.
Senare har Råstam vid flera tillfällen öppet drivit linjen att bortträngda minnen är en myt, och implicerat att återkallade minnen konsekvent bör ses som falska. Det är i det sammanhanget man får se att hans två sista stora satsningar var Bo Larsson- och Quick-fallen. Det var så att säga ingen tillfällighet.
Objektivt sett tjänar en kampanj för att diskreditera återkallade minnen av övergrepp syftet att öka många utsattas isolering och förtvivlan och stärka många förövares möjligheter att både komma undan och fortsätta att begå övergrepp. Detta gäller även om Quick skulle vara helt oskyldig till de mord han erkänt.
Eller i synnerhet då. För om Quick verkligen nu har fejkat återkallade minnen och medvetet ljugit om att han är skyldig är det ju en skänk från ovan (eller kanske från nedan?) för de som vill diskreditera de som har återkallade minnen av riktiga övergrepp.
Förövarförsvararna utnyttjar tillfället. Och manipulerar medvetet den aningslösa publiken, som ska fås att tro att bortträngda minnen är en bluff i stil med Loch Ness-odjuret eller snömannen...
måndag 27 augusti 2012
söndag 26 augusti 2012
Mari Jungstedt...
... är en utmärkt deckarförfattare. Jag kan verkligen inte förstå varför hennes böcker ska presenteras i en bisarr tysk-svensk filmserie, med pinsamt dåligt dubbat tal?
Har hon verkligen själv godkänt det?
(Fast å andra sidan är förstås hennes böcker ofta så fascinerande att även uselt gjorda filmer som bygger på dem kan bli riktigt spännande!)
Har hon verkligen själv godkänt det?
(Fast å andra sidan är förstås hennes böcker ofta så fascinerande att även uselt gjorda filmer som bygger på dem kan bli riktigt spännande!)
lördag 25 augusti 2012
Finns det buddhister på Mars?
De amerikanska sonderna har hittat en del intressant på Mars. Hittills verkar de dock inte ha funnit några buddhister. Det borde de ha, om man får tro Rudolf Steiner.
Jag har förut knappast läst något om eller av Rudolf Steiner. Men nu har jag läst större delen av Hjalmar Sundéns biografi över denne fascinerande person (Rudolf Steiner - en bok om antroposofin, SKDB 1962). Jag inser snart att Blavatsky och Besant, Leadbeater och Purucker, är riktigt goda rationalister om man jämför med antroposofins grundare.
Sundén gillar Steiner, på sätt och vis. Mest för att han är mer "kristen" och mer "västerländsk" än teosoferna. Men Steiner är faktiskt också några steg djärvare i sina spekulationer än nästan alla teosofer jag stött på.
Brytningen mellan Steiner och TS Adyar kom omkring 1912-13, ungefär samtidigt som brytningen mellan Freud och Jung. Det finns faktiskt ganska stora likheter mellan Jung och Steiner. Och det finns en del likheter mellan de båda splittringarna.
Både Jung och Steiner sågs som mer"västerländska" än sina opponenter. Jung bröt medvetet med vad han ansåg vara en mer "judisk" lära och Steiner med vad han ansåg vara en alltför hinduiserande lära. Båda betonade "västerländsk" esoterism mer än sina motståndare. Jung fördjupade sig i alkemi, Steiner i Christian Rosenkreutz.
Brytningen mellan Freud och Jung kom när de både publicerade Totem und Tabu respektive Wandlungen und Symbolen der Libido. Det blev helt uppenbart att deras läror var oförenliga.
På samma sätt blev det, vid ungefär samma tidpunkt, uppenbart att Annie Besant och Rudolf Steiner hade helt oförenliga läror. Besant hävdade att Jesus återfötts i den unge indiern Krishnamurti. Detta var inget Steiner kunde acceptera. Golgata var enligt honom en världshistorisk händelse, med en avgörande betydelse för kosmos. Om Jesus skulle ha fötts på nytt skulle effekterna av denna upphävas... och det gick inte för sig.
Möjligen var det för att hämnas på Besant som Steiner utvecklade sin lära om Buddha. Hjalmar Sundén citerar ur Steiners Christian Rosenkreutz mission. Där påstår sig Steiner veta att Christian Rosenkreutz någon gång i slutet av 1500-talet sammankallade en konferens. På denna konferens deltog också - Rosenkreutz "intimaste lärjunge och vän, den store läraren Buddha." Vad hände på denna konferens?,
Jo, "det beslöts vid denna andliga konferens att Buddha i fortsättningen skulle taga sin boning på Mars för att där utöva sin verksamhet. Buddha förlade sin gärning till Mars år 1604. Han utförde där en handling liknande den som genom Kristus skedde i mysteriet på Golgata. Christian Rosenkreutz hade förstått vad det skulle betyda för hela världsalltet om Buddha verkade där, och vad Buddhas lära om nirvana…skulle få för betydelse på Mars"". (Steiner, citerad från Sundén s. 115)
Och vad betydde det på Mars?, Ja, liksom en gång Kristus räddade människorna på jorden "så steg fridsfursten Buddha ned på Mars, där krig och strid rådde, för att där uppfylla sin mission" (samma sida).
Men hur var det nu med Nirvana? Hade inte Buddha gått in i detta tillstånd för gott? Nja, Steiner tycks mena att även om Buddha gått in i Nirvana betydde det bara att han inte kunde komma tillbaka till jorden. Det var inget som hindrade att han kunde materialisera sig på Mars! (s. 114). *
Tack gode Gud för att Annie Besant uteslöt Rudolf Steiner, så att jag slipper komma med irriterande frågor om buddhisterna på Mars nästa gång jag besöker TS Adyars bokhandel!
-------------------------------------------------------------------------
*Om jämförelsen ursäktas påminner det om en skämtsam kommentar från en trotskist jag kände 1977, som menade att Trotskij visserligen sagt att socialism inte kunde byggas i ett land, men att han minsann aldrig hade sagt något om att den inte skulle kunna byggas i ett halvt land!
Jag har förut knappast läst något om eller av Rudolf Steiner. Men nu har jag läst större delen av Hjalmar Sundéns biografi över denne fascinerande person (Rudolf Steiner - en bok om antroposofin, SKDB 1962). Jag inser snart att Blavatsky och Besant, Leadbeater och Purucker, är riktigt goda rationalister om man jämför med antroposofins grundare.
Sundén gillar Steiner, på sätt och vis. Mest för att han är mer "kristen" och mer "västerländsk" än teosoferna. Men Steiner är faktiskt också några steg djärvare i sina spekulationer än nästan alla teosofer jag stött på.
Brytningen mellan Steiner och TS Adyar kom omkring 1912-13, ungefär samtidigt som brytningen mellan Freud och Jung. Det finns faktiskt ganska stora likheter mellan Jung och Steiner. Och det finns en del likheter mellan de båda splittringarna.
Både Jung och Steiner sågs som mer"västerländska" än sina opponenter. Jung bröt medvetet med vad han ansåg vara en mer "judisk" lära och Steiner med vad han ansåg vara en alltför hinduiserande lära. Båda betonade "västerländsk" esoterism mer än sina motståndare. Jung fördjupade sig i alkemi, Steiner i Christian Rosenkreutz.
Brytningen mellan Freud och Jung kom när de både publicerade Totem und Tabu respektive Wandlungen und Symbolen der Libido. Det blev helt uppenbart att deras läror var oförenliga.
På samma sätt blev det, vid ungefär samma tidpunkt, uppenbart att Annie Besant och Rudolf Steiner hade helt oförenliga läror. Besant hävdade att Jesus återfötts i den unge indiern Krishnamurti. Detta var inget Steiner kunde acceptera. Golgata var enligt honom en världshistorisk händelse, med en avgörande betydelse för kosmos. Om Jesus skulle ha fötts på nytt skulle effekterna av denna upphävas... och det gick inte för sig.
Möjligen var det för att hämnas på Besant som Steiner utvecklade sin lära om Buddha. Hjalmar Sundén citerar ur Steiners Christian Rosenkreutz mission. Där påstår sig Steiner veta att Christian Rosenkreutz någon gång i slutet av 1500-talet sammankallade en konferens. På denna konferens deltog också - Rosenkreutz "intimaste lärjunge och vän, den store läraren Buddha." Vad hände på denna konferens?,
Jo, "det beslöts vid denna andliga konferens att Buddha i fortsättningen skulle taga sin boning på Mars för att där utöva sin verksamhet. Buddha förlade sin gärning till Mars år 1604. Han utförde där en handling liknande den som genom Kristus skedde i mysteriet på Golgata. Christian Rosenkreutz hade förstått vad det skulle betyda för hela världsalltet om Buddha verkade där, och vad Buddhas lära om nirvana…skulle få för betydelse på Mars"". (Steiner, citerad från Sundén s. 115)
Och vad betydde det på Mars?, Ja, liksom en gång Kristus räddade människorna på jorden "så steg fridsfursten Buddha ned på Mars, där krig och strid rådde, för att där uppfylla sin mission" (samma sida).
Men hur var det nu med Nirvana? Hade inte Buddha gått in i detta tillstånd för gott? Nja, Steiner tycks mena att även om Buddha gått in i Nirvana betydde det bara att han inte kunde komma tillbaka till jorden. Det var inget som hindrade att han kunde materialisera sig på Mars! (s. 114). *
Tack gode Gud för att Annie Besant uteslöt Rudolf Steiner, så att jag slipper komma med irriterande frågor om buddhisterna på Mars nästa gång jag besöker TS Adyars bokhandel!
-------------------------------------------------------------------------
*Om jämförelsen ursäktas påminner det om en skämtsam kommentar från en trotskist jag kände 1977, som menade att Trotskij visserligen sagt att socialism inte kunde byggas i ett land, men att han minsann aldrig hade sagt något om att den inte skulle kunna byggas i ett halvt land!
fredag 24 augusti 2012
Bortträngda och återkallade minnen
En av följderna av kampanjen runt Hannes Råstams bok om Thomas Quick är förstärkandet av den felaktiga föreställningen att det saknas belägg för att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och senare återkallas. Denna mycket spridda föreställning kan faktiskt ses som en modern folksägen, med ungefär lika stort verklighetsunderlag som den om "silverpilen". Men som betydligt fler tror på.
Nu blir nog många förvånade. En del för att de har haft motsatt bild. Att det är en ren sägen att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkallas. Andra för att de i alla fall har hört talas om att många forskare betvivlar att traumatiska minnen skulle kunna trängas bort.
Men här råder en del begreppsförvirring. Det handlar om två olika saker, som ofta förväxlas.
Att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och sedan komma tillbaka betvivlas inte av någon seriös forskare. Eller ens av någon oseriös som vill tas på någorlunda allvar.
Det är sant att det finns en debatt bland forskare om ämnet, men den handlar inte om traumatiska minnen kan försvinna och senare återkallas. För det är entydigt bevisat.
Debatten handlar om dessa minnen trängdes bort eller om de glömdes av någon annan orsak. Många inom den akademiska världen driver ettrigt tesen att man inte kan bevisa att bortträngning som mekanism existerar. En av dessa intervjuades för övrigt av Hannes Råstam i det andra programmet om Quick.
Dessa "skeptiker" medger alltså att traumatiska minnen kan försvinna, och senare komma tillbaks. Men de menar att det inte kan bevisas att de trängdes bort pga att de var obehagliga. Utan av det kan ha funnits andra orsaker till att minnena försvann, som exempelvis för att de var - oviktiga. Eller i vissa fall att traumat kombinerades med någon form av skada som fick den drabbade att av fysiologiska orskaker glömma vad som hänt. Eller på grund av någon annan mekanism.
Nu kan man fråga sig vad detta har för betydelse, egentligen. Om det är bevisat att obehagliga minnen kan försvinna och sedan komma igen har det väl ingen större betydelse om det går att bevisa exakt varför de försvann?
Nej, det har faktiskt ingen större betydelse. Utom i ett avseende.
Om man menar att minnen av trauman kan försvinna på samma sätt som minnen försvinner genom vanlig glömska bagatelliserar man trauman.
Ett ovanligt väldokumenterat exempel på att traumatiska minnen kan försvinna och återkallas är Ross Cheit. Han utsattes mellan tio och tretton års ålder för systematiska sexuella övergrepp från ungdomsledaren William Farmer. Minnet av dessa försvann från medvetandet för att sedan dyka upp igen när Cheit var 36 år. Efter det började han forska, och hittade efter ett tag andra som utsatts - och fick till sist Farmer fälld.
Men många akademiska skeptiker vägrade att acceptera att detta handlade om "bortträngning". De kunde inte gärna förneka att övergreppen ägt rum, att de hade glömts, och att han senare mindes dem på nytt. Detta var ju entydigt bevisat.
Men man kom istället med många egendomliga argument för att detta ändå trots allt inte var bortträngning. Utan om att det mycket väl kunde handla om vanlig glömska. Dessa utläggningar strider förstås mot "common sense" på det mest uppenbara sätt. Att någon regelbundet utsatts för övergrepp av en ungdomsledare i tre år glömmer den utsatte knappast bort av samma orsaker som man exempelvis glömmer färgen på tapeterna i farmors kök...
Ross Cheit är själv övertygad om att det var bortträngning. Han arbetar numera på Browns universitet i Providence, Rhode Island, och har där byggt upp en webbsida där hans sammanställt uppgifter om bevisade fall av återkallade traumatiska minnen. Den kan läsas här.
Den är en nyttig läsning för de som alltså har gått på en av våra vanligaste moderna folksägner - att återkallade minnen är en myt som har skapats av samvetslösa terapeuter....
Litteraturtips: Freyd, J. J. (1996). Betrayal trauma: The logic of forgetting childhood abuse. Cambridge, MA: Harvard University Press
Nu blir nog många förvånade. En del för att de har haft motsatt bild. Att det är en ren sägen att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkallas. Andra för att de i alla fall har hört talas om att många forskare betvivlar att traumatiska minnen skulle kunna trängas bort.
Men här råder en del begreppsförvirring. Det handlar om två olika saker, som ofta förväxlas.
Att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och sedan komma tillbaka betvivlas inte av någon seriös forskare. Eller ens av någon oseriös som vill tas på någorlunda allvar.
Det är sant att det finns en debatt bland forskare om ämnet, men den handlar inte om traumatiska minnen kan försvinna och senare återkallas. För det är entydigt bevisat.
Debatten handlar om dessa minnen trängdes bort eller om de glömdes av någon annan orsak. Många inom den akademiska världen driver ettrigt tesen att man inte kan bevisa att bortträngning som mekanism existerar. En av dessa intervjuades för övrigt av Hannes Råstam i det andra programmet om Quick.
Dessa "skeptiker" medger alltså att traumatiska minnen kan försvinna, och senare komma tillbaks. Men de menar att det inte kan bevisas att de trängdes bort pga att de var obehagliga. Utan av det kan ha funnits andra orsaker till att minnena försvann, som exempelvis för att de var - oviktiga. Eller i vissa fall att traumat kombinerades med någon form av skada som fick den drabbade att av fysiologiska orskaker glömma vad som hänt. Eller på grund av någon annan mekanism.
Nu kan man fråga sig vad detta har för betydelse, egentligen. Om det är bevisat att obehagliga minnen kan försvinna och sedan komma igen har det väl ingen större betydelse om det går att bevisa exakt varför de försvann?
Nej, det har faktiskt ingen större betydelse. Utom i ett avseende.
Om man menar att minnen av trauman kan försvinna på samma sätt som minnen försvinner genom vanlig glömska bagatelliserar man trauman.
Ett ovanligt väldokumenterat exempel på att traumatiska minnen kan försvinna och återkallas är Ross Cheit. Han utsattes mellan tio och tretton års ålder för systematiska sexuella övergrepp från ungdomsledaren William Farmer. Minnet av dessa försvann från medvetandet för att sedan dyka upp igen när Cheit var 36 år. Efter det började han forska, och hittade efter ett tag andra som utsatts - och fick till sist Farmer fälld.
Men många akademiska skeptiker vägrade att acceptera att detta handlade om "bortträngning". De kunde inte gärna förneka att övergreppen ägt rum, att de hade glömts, och att han senare mindes dem på nytt. Detta var ju entydigt bevisat.
Men man kom istället med många egendomliga argument för att detta ändå trots allt inte var bortträngning. Utan om att det mycket väl kunde handla om vanlig glömska. Dessa utläggningar strider förstås mot "common sense" på det mest uppenbara sätt. Att någon regelbundet utsatts för övergrepp av en ungdomsledare i tre år glömmer den utsatte knappast bort av samma orsaker som man exempelvis glömmer färgen på tapeterna i farmors kök...
Ross Cheit är själv övertygad om att det var bortträngning. Han arbetar numera på Browns universitet i Providence, Rhode Island, och har där byggt upp en webbsida där hans sammanställt uppgifter om bevisade fall av återkallade traumatiska minnen. Den kan läsas här.
Den är en nyttig läsning för de som alltså har gått på en av våra vanligaste moderna folksägner - att återkallade minnen är en myt som har skapats av samvetslösa terapeuter....
Litteraturtips: Freyd, J. J. (1996). Betrayal trauma: The logic of forgetting childhood abuse. Cambridge, MA: Harvard University Press
onsdag 22 augusti 2012
Claes Borgström i DN
Det finns en person som jag tycker har blivit extra orättvist anklagad i Quick-fallet. Det är Claes Borgström.
Nu har han uttalat sig i DN. Jag tycker att han har rätt.
En advokat ska företräda sin klient. Det gjorde Borgström. Quick drev linjen att han var skyldig.
Om Borgström skulle ha gått emot denna linje skulle Quick ha skaffat en annan advokat. Dessutom talar allt för att Borgström var helt och hållet övertygad om att Quick hade rätt när han sa sig vara skyldig.
I det lynchmobbsliknande drevet efter Råstams bok saknas alla nyanser. Kolla gärna kommentarsfälten under olika bloggar, eller under Aftonbladets och andra tidningars artiklar. Där skriker lynchmobben efter blod.
Det är otäckt. Men än mer obehagligt är att den uppmuntras av allehanda opinionsbildare, från höger till vänster - som borde veta bättre.
Det gör mig spyfärdig.
Nu har han uttalat sig i DN. Jag tycker att han har rätt.
En advokat ska företräda sin klient. Det gjorde Borgström. Quick drev linjen att han var skyldig.
Om Borgström skulle ha gått emot denna linje skulle Quick ha skaffat en annan advokat. Dessutom talar allt för att Borgström var helt och hållet övertygad om att Quick hade rätt när han sa sig vara skyldig.
I det lynchmobbsliknande drevet efter Råstams bok saknas alla nyanser. Kolla gärna kommentarsfälten under olika bloggar, eller under Aftonbladets och andra tidningars artiklar. Där skriker lynchmobben efter blod.
Det är otäckt. Men än mer obehagligt är att den uppmuntras av allehanda opinionsbildare, från höger till vänster - som borde veta bättre.
Det gör mig spyfärdig.
tisdag 21 augusti 2012
Göran Lambertz igen
Se gärna "debatten" mellan Leif GW Persson och Göran Lambertz i SVT .
Den har många intressanta aspekter men här nöjer jag mig med att kommentera en.
Det är att Lambertz numera verkar ha insett den principiella skillnaden mellan att bevisen inte räcker till en fällande dom och att någon är bevisad "oskyldig".
När Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud pekade ut just denna skillnad i polemik mot Göran Lambertz 2006 och 2007 blev han riktigt upprörd. Lambertz hade tagit intiativ till en rapport om "felaktigt dömda" som just handlade om personer som friats efter resning.
Diesen och Leijonhufvud skrev då ett antal debattartiklar där de bland annat påpekade att personer inte nödvändigtvis är oskyldiga för att de har dömts på felaktiga grunder.
Till sist gav Diesen ut en längre artikel med titeln "Inga bevis för oskyldigt dömda". Det uppskattades inte alls av Lambertz.
Nu argumenterar han i Quick-fallet med principiella argument och formuleringar som i hög grad liknar de som Diesen och Leijonhufvud använde då.
Idag verkar Lambertz alltså ha insett det som han blev så störd på när det fördes fram av Diesen/Leijonhufvud.
Det är ju bra att Lambertz har fått en mer realistisk syn på vad det normalt sett innebär, och inte innebär, att bli friad vid en resning. Men jag skulle ha större respekt för Lambertz om han kombinerade detta med en självkritisk genomgång av sitt eget agerande i debatten 2006-07.
Den har många intressanta aspekter men här nöjer jag mig med att kommentera en.
Det är att Lambertz numera verkar ha insett den principiella skillnaden mellan att bevisen inte räcker till en fällande dom och att någon är bevisad "oskyldig".
När Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud pekade ut just denna skillnad i polemik mot Göran Lambertz 2006 och 2007 blev han riktigt upprörd. Lambertz hade tagit intiativ till en rapport om "felaktigt dömda" som just handlade om personer som friats efter resning.
Diesen och Leijonhufvud skrev då ett antal debattartiklar där de bland annat påpekade att personer inte nödvändigtvis är oskyldiga för att de har dömts på felaktiga grunder.
Till sist gav Diesen ut en längre artikel med titeln "Inga bevis för oskyldigt dömda". Det uppskattades inte alls av Lambertz.
Nu argumenterar han i Quick-fallet med principiella argument och formuleringar som i hög grad liknar de som Diesen och Leijonhufvud använde då.
Idag verkar Lambertz alltså ha insett det som han blev så störd på när det fördes fram av Diesen/Leijonhufvud.
Det är ju bra att Lambertz har fått en mer realistisk syn på vad det normalt sett innebär, och inte innebär, att bli friad vid en resning. Men jag skulle ha större respekt för Lambertz om han kombinerade detta med en självkritisk genomgång av sitt eget agerande i debatten 2006-07.
måndag 20 augusti 2012
Göran Lambertz om Thomas Quick
Jag har inga välgrundade åsikter om Quickfallet, mer än att jag anser att det har blivit en förevändning för många att komma med osakliga angrepp mot något som inte ens är en teori utan ett bevisat faktum - att traumatiska minnen som varit "glömda" (jag skulle vilja säga bortträngda) kan återkallas.
Men jag reagerar också på den nästan totala monolitismen i de stora media efter Råstams bok. Det har kallats "debatt" men en debatt förutsätter ju att det finns fler åsikter. Allt jag har sett hittils har varit en unison hyllningkör till Råstam och en drevliknande kampanj mot snart sagt alla som varit inblandade i den process som ledde till de fällande domarna.
Och den enda distinkt avvikande rösten - journalisten Gubb Jan Stigson - har i Dala-Demokraten förbjudits att blogga om saken...
Men nu verkar monoliten ha spruckit. Idag har Göran Lambertz - som annars (anmärkningsvärt nog) är mest känd för att ha bedrivit veritabla kampanjer för "oskyldigt dömda"! - på självaste DN/Debatt tagit upp fakta om två av de fall som Quick dömts för, som går emot den ensidiga bild som Råstam och media presenterat.
Jag tänker inte kasta mig in i någon debatt om dessa fall - men tycker att det är bra att en av Sveriges största tidningar ändå publicerar något som vågar gå emot den öronbedövande unisona kör som helt dominerat media de senaste veckorna.
Men jag reagerar också på den nästan totala monolitismen i de stora media efter Råstams bok. Det har kallats "debatt" men en debatt förutsätter ju att det finns fler åsikter. Allt jag har sett hittils har varit en unison hyllningkör till Råstam och en drevliknande kampanj mot snart sagt alla som varit inblandade i den process som ledde till de fällande domarna.
Och den enda distinkt avvikande rösten - journalisten Gubb Jan Stigson - har i Dala-Demokraten förbjudits att blogga om saken...
Men nu verkar monoliten ha spruckit. Idag har Göran Lambertz - som annars (anmärkningsvärt nog) är mest känd för att ha bedrivit veritabla kampanjer för "oskyldigt dömda"! - på självaste DN/Debatt tagit upp fakta om två av de fall som Quick dömts för, som går emot den ensidiga bild som Råstam och media presenterat.
Jag tänker inte kasta mig in i någon debatt om dessa fall - men tycker att det är bra att en av Sveriges största tidningar ändå publicerar något som vågar gå emot den öronbedövande unisona kör som helt dominerat media de senaste veckorna.
söndag 19 augusti 2012
Suggestiv sång, mystisk text
Bobbie Gentrys "Ode to Billy Joe" från 1967 är en lågmäld, men samtidigt väldigt suggestiv sång.
Men det mest intressanta är nog texten. Den är full av olika antydningar. Det kanske mest märkliga är nog karaktären av relationen mellan berättarjaget och Billy Joe, som tog livet av sig när han hoppade från en bro.
Att de hade haft en nära relation är uppenbart. Men hur ska man egentligen tolka att någon hade sett en kvinna som liknade berättarjaget, och Billy Joe, kasta ner föremål från bron dagen innan självmordet? Jag har länge undrat vad som antyds, egentligen.
Antydningen är vag, och på något sätt kuslig. Den står bara där, naken, och man tror att den ska leda någonstans.
Men det gör den inte...
Det bidrar nog till att göra "Ode to Billy Joe" till en av de mest fascinerande och gåtfulla sånger jag någonsin har hört.
__________________________________________________
TILLÄGG
På engelska Wikipedia får man reda på att fler än jag har ställt den typen av frågor om sången, men att Bobbie Gentry själv inte tycker att de är speciellt väsentliga:
“Those questions are of secondary importance in my mind. The story of Billie Joe has two more interesting underlying themes. First, the illustration of a group of people's reactions to the life and death of Billie Joe, and its subsequent effect on their lives, is made. Second, the obvious gap between the girl and her mother is shown when both women experience a common loss (first, Billie Joe and, later, Papa), and yet Mama and the girl are unable to recognize their mutual loss or share their grief."
Men det mest intressanta är nog texten. Den är full av olika antydningar. Det kanske mest märkliga är nog karaktären av relationen mellan berättarjaget och Billy Joe, som tog livet av sig när han hoppade från en bro.
Att de hade haft en nära relation är uppenbart. Men hur ska man egentligen tolka att någon hade sett en kvinna som liknade berättarjaget, och Billy Joe, kasta ner föremål från bron dagen innan självmordet? Jag har länge undrat vad som antyds, egentligen.
Antydningen är vag, och på något sätt kuslig. Den står bara där, naken, och man tror att den ska leda någonstans.
Men det gör den inte...
Det bidrar nog till att göra "Ode to Billy Joe" till en av de mest fascinerande och gåtfulla sånger jag någonsin har hört.
__________________________________________________
TILLÄGG
På engelska Wikipedia får man reda på att fler än jag har ställt den typen av frågor om sången, men att Bobbie Gentry själv inte tycker att de är speciellt väsentliga:
“Those questions are of secondary importance in my mind. The story of Billie Joe has two more interesting underlying themes. First, the illustration of a group of people's reactions to the life and death of Billie Joe, and its subsequent effect on their lives, is made. Second, the obvious gap between the girl and her mother is shown when both women experience a common loss (first, Billie Joe and, later, Papa), and yet Mama and the girl are unable to recognize their mutual loss or share their grief."
fredag 17 augusti 2012
Och lyssna gärna....
... på Kjell Höglunds sång "Inåt".
Den gavs ut 1975, men det känns faktiskt som om den kunde ha gjorts för några år sedan.
Texten är otäck men tankeväckande, melodin är kusligt entonig och suggestiv.
Man börjar nästan rysa när man närmar sig slutet.
Texten är otäck men tankeväckande, melodin är kusligt entonig och suggestiv.
Man börjar nästan rysa när man närmar sig slutet.
torsdag 16 augusti 2012
Ordförande Mao, Khomeini och brittiska UD
Storbritannien ska ha hotat Ecuador med att den brittiska polisen skulle kunna storma Ecuadors ambassad.
Att ambassader stormas är annars extremt ovanligt. Senaste gången det hände var så vitt jag vet när iranska aktivister, med Khomeinis goda minne, stormade och ockuperade USA:s ambassad i december 1979.
Och så hände det juni 1967, under kulturrevolutionen i Kina, när rödgardister tilläts att storma den brittiska (!) ambassaden.
Förutom dessa två tillfällen kan jag inte komma på något.
Att häva den diplomatiska immuniteten för en hel ambassad är dessutom en helt extrem åtgärd, som så vitt jag känner till aldrig har genomförts tidigare.
Jag har inga sympatier för Julian Assanges försök att fly undan sexualbrottsanklagelser, men Storbritanniens linje mot Ecuador andas både imperialistisk arrogans och prestigetänkande.
För jag antar att den inte beror på att man numera inom brittiska UD ser Ayatollah Khomeini och ordförande Mao som sina stora förebilder när det gäller agerandet mot ambassader man ogillar?
Att ambassader stormas är annars extremt ovanligt. Senaste gången det hände var så vitt jag vet när iranska aktivister, med Khomeinis goda minne, stormade och ockuperade USA:s ambassad i december 1979.
Och så hände det juni 1967, under kulturrevolutionen i Kina, när rödgardister tilläts att storma den brittiska (!) ambassaden.
Förutom dessa två tillfällen kan jag inte komma på något.
Att häva den diplomatiska immuniteten för en hel ambassad är dessutom en helt extrem åtgärd, som så vitt jag känner till aldrig har genomförts tidigare.
Jag har inga sympatier för Julian Assanges försök att fly undan sexualbrottsanklagelser, men Storbritanniens linje mot Ecuador andas både imperialistisk arrogans och prestigetänkande.
För jag antar att den inte beror på att man numera inom brittiska UD ser Ayatollah Khomeini och ordförande Mao som sina stora förebilder när det gäller agerandet mot ambassader man ogillar?
måndag 13 augusti 2012
En tidsbild från 1970
För ett tag sedan lade jag in en text som hette Från Likvidatorrådet till Revolutionära Elevförbundet. Den handlade om när vi hösten 1970 på vår skola bildade en mycket militant utbrytning från elevrådet.
Jag har inte kvar speciellt mycket av materialet från de händelserna, men för någon dag sedan hittade jag en märklig text som låg mellan några andra papper.
Denna text hittade vi först vid elevrådets stencileringsapparat nån gång under den allra tidigaste REF-tiden (kanske till och med innan vi bytte namn till R.E.F.!) . Det var ett utbrott av våldsamt hat mot REF, som synes. Det var nog inte avsett att spridas, men det var faktiskt stencilerat, inte handskrivet. Jag noterar att den anonyme författaren tydligen inte kunde tänka sig en skoldans utan polis!
Annars kan man se hur texten genomgående använder sig av orden "FNL" och "FNL:are". I själva verket var endast tre aktiva medlemmar i R.E.F. samtidigt med i FNL-grupperna. Och många var inte ens vänster. I själva verket hade en av våra aktiva medlemmar nästan skrämmande högeråsikter....
För R.E.F. var en enhetsfront, där alla som aktivt ville kämpa för elevdemokrati, och ville ha en mer direktdemokratisk organisationsform än det korporativa elevrådet, var välkomna.
För i grunden var ju elevråden korporativa organisationer. Alla måste vara med, skolledningen bestämde ju ytterst villkoren för deras aktivitet.
R.E.F. var tvärtom ultrademokratisk till sin organisation. Stormöten var det högsta beslutande organet. Alla viktiga beslut fattades av alla medlemmar. Sådana organisationer kan i grunden endast existera så länge aktiviteten är mycket hög. R.E.F. varade också endast i sex månader - mellan oktober 1970 och mars 1971.
Den stencilerade lappen som citeras här kan ju verka bisarr, men den visar ju på hur polariserad (och vulgär!) debatten kunde bli på ett högstadium hösten 1970...
Så här såg alltså den stencilerade texten ut:
"Likvidationsråd HA HA HA!
Jaså skolan har tagits över av FNL HA HA HA!
Så FNL vill ha en punktstrejk HA HA HA!
FNL:are åk till VIETNAM och stanna där!
FNL säger vi vill ha en skoldans utan disciplin och vakter och polis HA HA HA!
FNL:arna i skolan säger att Elevrådet inte har gjort något på 10 år. Själv har Rodenborg sätat längst av alla i Elevrådet HA HA HA!
Motståndare "
Jag har inte kvar speciellt mycket av materialet från de händelserna, men för någon dag sedan hittade jag en märklig text som låg mellan några andra papper.
Denna text hittade vi först vid elevrådets stencileringsapparat nån gång under den allra tidigaste REF-tiden (kanske till och med innan vi bytte namn till R.E.F.!) . Det var ett utbrott av våldsamt hat mot REF, som synes. Det var nog inte avsett att spridas, men det var faktiskt stencilerat, inte handskrivet. Jag noterar att den anonyme författaren tydligen inte kunde tänka sig en skoldans utan polis!
Annars kan man se hur texten genomgående använder sig av orden "FNL" och "FNL:are". I själva verket var endast tre aktiva medlemmar i R.E.F. samtidigt med i FNL-grupperna. Och många var inte ens vänster. I själva verket hade en av våra aktiva medlemmar nästan skrämmande högeråsikter....
För R.E.F. var en enhetsfront, där alla som aktivt ville kämpa för elevdemokrati, och ville ha en mer direktdemokratisk organisationsform än det korporativa elevrådet, var välkomna.
För i grunden var ju elevråden korporativa organisationer. Alla måste vara med, skolledningen bestämde ju ytterst villkoren för deras aktivitet.
R.E.F. var tvärtom ultrademokratisk till sin organisation. Stormöten var det högsta beslutande organet. Alla viktiga beslut fattades av alla medlemmar. Sådana organisationer kan i grunden endast existera så länge aktiviteten är mycket hög. R.E.F. varade också endast i sex månader - mellan oktober 1970 och mars 1971.
Den stencilerade lappen som citeras här kan ju verka bisarr, men den visar ju på hur polariserad (och vulgär!) debatten kunde bli på ett högstadium hösten 1970...
Så här såg alltså den stencilerade texten ut:
"Likvidationsråd HA HA HA!
Jaså skolan har tagits över av FNL HA HA HA!
Så FNL vill ha en punktstrejk HA HA HA!
FNL:are åk till VIETNAM och stanna där!
FNL säger vi vill ha en skoldans utan disciplin och vakter och polis HA HA HA!
FNL:arna i skolan säger att Elevrådet inte har gjort något på 10 år. Själv har Rodenborg sätat längst av alla i Elevrådet HA HA HA!
Motståndare "
fredag 10 augusti 2012
Kallt väder ifrån sjön
Upptäcker att folkmusikgruppen Triakel gjort en ny version av en sång som grep tag i mig mycket när jag lyssnade på den 1977-78. I Triakels version heter den "Kallt väder".
Den version jag lyssnade på 77-78 var gjord av Folk & Rackare och hette "De två systrarna". Den versionen går att lyssna på här.
Triakel har faktiskt en ny melodi till sången. Vissa delar av texten är också ändrad, men att det är samma sång är ju helt klart....
Rent tekniskt är Folk & Rackares länkade version här klart bättre, men det är ju en skivinspelning, medan YouTube-länken till Triakel går till en live-inspelning.
Jag upptäckte Triakels version i morse, när jag hade P2 på, på mycket låg volym. Hörde en sång som på något vagt sätt lätt välbekant, så jag satte upp volymen.
När jag väl hade hört den blev jag oerhört angelägen att leta rätt på den på You Tube. Jag blev väldigt glad när jag hittade den. .
Nu får jag ta och köpa skivan också...
Den version jag lyssnade på 77-78 var gjord av Folk & Rackare och hette "De två systrarna". Den versionen går att lyssna på här.
Triakel har faktiskt en ny melodi till sången. Vissa delar av texten är också ändrad, men att det är samma sång är ju helt klart....
Rent tekniskt är Folk & Rackares länkade version här klart bättre, men det är ju en skivinspelning, medan YouTube-länken till Triakel går till en live-inspelning.
Jag upptäckte Triakels version i morse, när jag hade P2 på, på mycket låg volym. Hörde en sång som på något vagt sätt lätt välbekant, så jag satte upp volymen.
När jag väl hade hört den blev jag oerhört angelägen att leta rätt på den på You Tube. Jag blev väldigt glad när jag hittade den. .
Nu får jag ta och köpa skivan också...
torsdag 9 augusti 2012
Vad spelade P3 under ett dygn?
Det är en fråga som jag försökte besvara fyra gånger 1969-70.
Dessa gånger satte jag mig ner klockan elva på morgonen och började skriva ner alla låtar som spelades i P3. Jag fortsatte exakt ett dygn, till elva nästa morgon.
Sista gången jag gjorde det var för exakt 42 år sedan. Nämligen den 8- 9 augusti 1970. Första gången var 29 - 30 juli 1969, andra gången 21-22 december 1969, tredje gången någon gång i maj 1970 (minns inte datum).
Jag antecknade vad varje låt hette, artistens namn samt kategori (pop, jazz, schlager etc.). Jag har tyvärr inte kvar mina anteckningar, utom några enstaka sidor. Möjligen finns något kvar undangömt i skrymslen på landet.
Det mest intressanta var kategorierna. Mitt huvudsakliga resultat var att pop spelades ytterst lite, några ynka procent. Det var en besvikelse, och gjorde att dygnsvakan blev ganska så tråkig.
De som valde ut skivor var äldre, och var inte intresserade av ungdomsmusik. Jag tror nog att pop från sextio- och tidigt sjutiotal spelas mycket mer idag på radio än 1969 och 1970!
Dagen efter en sådan vaka var jag mycket trött och natten efter sov jag ovanlig djupt!
-------------------------------
PS. Min kategori "pop" motsvarade både vad som idag kallas "pop" och vad som idag ofta kallas "rock". 1969 och 1970 användes nästan aldrig "rock" som en egen kategori, det var en del av kategorin "pop".
Dessa gånger satte jag mig ner klockan elva på morgonen och började skriva ner alla låtar som spelades i P3. Jag fortsatte exakt ett dygn, till elva nästa morgon.
Sista gången jag gjorde det var för exakt 42 år sedan. Nämligen den 8- 9 augusti 1970. Första gången var 29 - 30 juli 1969, andra gången 21-22 december 1969, tredje gången någon gång i maj 1970 (minns inte datum).
Jag antecknade vad varje låt hette, artistens namn samt kategori (pop, jazz, schlager etc.). Jag har tyvärr inte kvar mina anteckningar, utom några enstaka sidor. Möjligen finns något kvar undangömt i skrymslen på landet.
Det mest intressanta var kategorierna. Mitt huvudsakliga resultat var att pop spelades ytterst lite, några ynka procent. Det var en besvikelse, och gjorde att dygnsvakan blev ganska så tråkig.
De som valde ut skivor var äldre, och var inte intresserade av ungdomsmusik. Jag tror nog att pop från sextio- och tidigt sjutiotal spelas mycket mer idag på radio än 1969 och 1970!
Dagen efter en sådan vaka var jag mycket trött och natten efter sov jag ovanlig djupt!
-------------------------------
PS. Min kategori "pop" motsvarade både vad som idag kallas "pop" och vad som idag ofta kallas "rock". 1969 och 1970 användes nästan aldrig "rock" som en egen kategori, det var en del av kategorin "pop".
onsdag 8 augusti 2012
Moonlight Shadow
Vid den här tiden 1983 var jag helt besatt av Mike Oldfields och Maggie Reillys musikvideo Moonlight Shadow.
Jag såg och hörde den första gången söndagen den 17 juli det året på hamburgerrestaurangen Clock vid Fridhemsplan.
Jag blev blixtförälskad i den. Jag brukade ganska ofta gå på Clock, men nu blev det som sagt en besatthet. Redan samma kväll övertalade jag en tjej jag kände att redan dagen efter möta mig på Clock för att vi tillsammans skulle höra den helt underbara sången, och se den helt fantastiska videon...
Sedan blev det ett avbrott för jag skulle hälsa på några jag kände på Åland. Jag var där en vecka ungefär, sedan kom jag tillbaks. Och redan samma kväll jag kom tillbaka från Åland åkte jag direkt till Clock för att se och höra musikvideon igen. Direkt från båten, väl att märka. Jag åkte alltså till Clock innan jag åkte hem till studentrummet i Åkeshov.
Sedan gick jag väl och åt på på Clock nästan varje dag under hela tiden de spelade just den musikvideon, kanske en månad. När den skulle börja spelas brukade jag gå fram till personalen och be dom höja ljudet...
Jag har en del idéer varför just den slog an så mycket hos mig, men de behåller jag för mig själv...
Men nu finns ju You Tube, så man är inte beroende av en hamburgerrestaurangs musikval.
I alla fall köpte jag skivan, alltså singeln, efter ett tag också. Men det var ju inte samma sak att bara lyssna.
Länken ovan går till just samma musikvideo jag såg då. Se och lyssna gärna på den....
Jag såg och hörde den första gången söndagen den 17 juli det året på hamburgerrestaurangen Clock vid Fridhemsplan.
Jag blev blixtförälskad i den. Jag brukade ganska ofta gå på Clock, men nu blev det som sagt en besatthet. Redan samma kväll övertalade jag en tjej jag kände att redan dagen efter möta mig på Clock för att vi tillsammans skulle höra den helt underbara sången, och se den helt fantastiska videon...
Sedan blev det ett avbrott för jag skulle hälsa på några jag kände på Åland. Jag var där en vecka ungefär, sedan kom jag tillbaks. Och redan samma kväll jag kom tillbaka från Åland åkte jag direkt till Clock för att se och höra musikvideon igen. Direkt från båten, väl att märka. Jag åkte alltså till Clock innan jag åkte hem till studentrummet i Åkeshov.
Sedan gick jag väl och åt på på Clock nästan varje dag under hela tiden de spelade just den musikvideon, kanske en månad. När den skulle börja spelas brukade jag gå fram till personalen och be dom höja ljudet...
Jag har en del idéer varför just den slog an så mycket hos mig, men de behåller jag för mig själv...
Men nu finns ju You Tube, så man är inte beroende av en hamburgerrestaurangs musikval.
I alla fall köpte jag skivan, alltså singeln, efter ett tag också. Men det var ju inte samma sak att bara lyssna.
Länken ovan går till just samma musikvideo jag såg då. Se och lyssna gärna på den....
tisdag 7 augusti 2012
Cordelia Edvardson om otäck utställning
Cordelia Edvardson är en journalist och författare som jag ibland håller med, ibland inte håller med. Idag har hon skrivit en kolumn i SvD där jag verkligen håller med henne.
Det handlar om den utställning som nu visas i Södertälje där man ställer ut flådda och inplastade lik. Som ägnar sig åt, för att direktcitera Edvardson, "olika aktiviteter som schack, basket, även samlag"
Hon är upprörd. Det är jag också.
Någon kan invända att det viktigaste inte är vad som görs med lik, utan med de som lever. Jo, men på något sätt avspeglar denna utställning en normaliseringsprocess, där gränser töjs som inte bör töjas, och det otäckt smaklösa ska bli inte bara "normalt" utan även underhållning.
Dessutom kan man med Edvardson fråga sig var utställarna fann sina lik. Det sägs att det är personer som frivilligt donerat sig själva men i pressen har förekommit uppgifter om att en del av liken visat sig varit avrättade från Kina. Dessutom kan man fråga sig vad "frivillighet" innebär. Mycket fattiga människor som pressats till att donera sin kropp i utbyte mot pengar till mat för dagen?
Det hela blir än mer extremt eftersom föräldrar har rätt att ta med barn under tio. (Barn över tio släpps tydligen in utan vuxna!). Jag vågar inte ens tänka på hur jag skulle ha reagerat om jag som barn hade tagits med till en sådan utställning....
Jag ser på denna utställning lite på samma sätt som jag såg på den omtalade utställningen på Moderna Museet där kulturministern deltog. Som ett symptom på djupgående avhumanisering och förråande.
Och, som sagt, som en normaliseringsprocess.
Det handlar om den utställning som nu visas i Södertälje där man ställer ut flådda och inplastade lik. Som ägnar sig åt, för att direktcitera Edvardson, "olika aktiviteter som schack, basket, även samlag"
Hon är upprörd. Det är jag också.
Någon kan invända att det viktigaste inte är vad som görs med lik, utan med de som lever. Jo, men på något sätt avspeglar denna utställning en normaliseringsprocess, där gränser töjs som inte bör töjas, och det otäckt smaklösa ska bli inte bara "normalt" utan även underhållning.
Dessutom kan man med Edvardson fråga sig var utställarna fann sina lik. Det sägs att det är personer som frivilligt donerat sig själva men i pressen har förekommit uppgifter om att en del av liken visat sig varit avrättade från Kina. Dessutom kan man fråga sig vad "frivillighet" innebär. Mycket fattiga människor som pressats till att donera sin kropp i utbyte mot pengar till mat för dagen?
Det hela blir än mer extremt eftersom föräldrar har rätt att ta med barn under tio. (Barn över tio släpps tydligen in utan vuxna!). Jag vågar inte ens tänka på hur jag skulle ha reagerat om jag som barn hade tagits med till en sådan utställning....
Jag ser på denna utställning lite på samma sätt som jag såg på den omtalade utställningen på Moderna Museet där kulturministern deltog. Som ett symptom på djupgående avhumanisering och förråande.
Och, som sagt, som en normaliseringsprocess.
måndag 6 augusti 2012
Thomas Quick och bortträngda minnen
/Med anledning av debatten om Hannes Råstams nyutkomna bok om Thomas Quick lägger jag ut en artikel jag först skrev den 22/12 2008. Dess budskap är lika angeläget nu som då. Oavsett vad som är sant eller inte sant i Quick-fallet är det viktigt att det inte utnyttjas till en kampanj mot existensen av bortträngda och återkallade minnen. /
Har sett andra delen av Hannes Råstams dokumentär om Thomas Quick. De konkreta detaljerna kommer säkert att stötas och blötas i åratal framöver, men här ska jag kort ta upp en annan sak.
Programmet utvecklas efter hand till ett generellt angrepp på alla teorier att minnen kan trängas bort. Man intervjuar Richard J. McNally, som påstås redovisa "vetenskapens" nuvarande syn på dessa frågor. I svepande formuleringar avfärdar han att trauman kan trängas bort, och tar också avstånd från att multipel personlighet kan ha något att göra med traumatiska barndomsupplevelser.
Vad som inte framkommer i programmet är att McNally står på den ena ytterkanten i en het debatt, som pågått i årtionden. Hans bok om saken används gång på gång av mer eller mindre välorganiserade grupper av förnekare för att diskreditera alla som minns övergrepp i barndomen, men som inte kan berätta allt genast. En alternativ syn, som stämmer mycket bättre med överlevarnas egna erfarenheter, kan man bland annat ta del av hos psykologiprofessor Jennifer Freyd, vars bok "Betrayal trauma" jag tidigare diskuterat i min artikel "Trauma, förräderi och bortträngning".
Uppläggningen av programmet är inte överraskande, för de som känner till Råstams tidigare insatser på området.
För diskussionen om Quick är skyldig eller inte är en generell diskussion om återkallade minnen inte på minsta sätt nödvändig. Att Hannes Råstam gör det till centrum i programmet visar på hans egen inte alltför dolda agenda.
Jag vill också återigen påpeka något mycket väsentligt. Oavsett vad som är sant eller inte sant i fallet Quick har han inte haft några "falska minnen" av några traumatiska upplevelser. Antingen hade han helt eller delvis sanna minnen av övergrepp i barndomen och egna brott, som han nu väljer att ta avstånd från, av orsaker som är i högsta grad psykologiskt förklarliga. Eller också har han, som han själv säger i programmet, ljugit för att vara terapeuterna etc. till lags.
Quick har alltså aldrig påstått att någon ”inplanterat” ”falska minnen” i honom, men nu används hans eget tillbakatagande av allt han sagt, inklusive minnen av övergrepp i hans egen barndom, av en målmedveten liten grupp av opinionsbildare för att diskreditera överlevare från övergrepp i barndomen.
Vad kan göras? Vi som vet att återkallade minnen inte är någon myt har ett ansvar att tålmodigt förklara beläggen för dess existens. Och inte låta kampanjer av personer med tvivelaktiga motiv lägga locket på samhällets kunskaper om trauman, övergrepp och bortträngning.
Starka krafter i samhället har intresse av att Quick-affären ska leda till en allmän backlash mot alla överlevare. Låt dem inte lyckas.
Har sett andra delen av Hannes Råstams dokumentär om Thomas Quick. De konkreta detaljerna kommer säkert att stötas och blötas i åratal framöver, men här ska jag kort ta upp en annan sak.
Programmet utvecklas efter hand till ett generellt angrepp på alla teorier att minnen kan trängas bort. Man intervjuar Richard J. McNally, som påstås redovisa "vetenskapens" nuvarande syn på dessa frågor. I svepande formuleringar avfärdar han att trauman kan trängas bort, och tar också avstånd från att multipel personlighet kan ha något att göra med traumatiska barndomsupplevelser.
Vad som inte framkommer i programmet är att McNally står på den ena ytterkanten i en het debatt, som pågått i årtionden. Hans bok om saken används gång på gång av mer eller mindre välorganiserade grupper av förnekare för att diskreditera alla som minns övergrepp i barndomen, men som inte kan berätta allt genast. En alternativ syn, som stämmer mycket bättre med överlevarnas egna erfarenheter, kan man bland annat ta del av hos psykologiprofessor Jennifer Freyd, vars bok "Betrayal trauma" jag tidigare diskuterat i min artikel "Trauma, förräderi och bortträngning".
Uppläggningen av programmet är inte överraskande, för de som känner till Råstams tidigare insatser på området.
För diskussionen om Quick är skyldig eller inte är en generell diskussion om återkallade minnen inte på minsta sätt nödvändig. Att Hannes Råstam gör det till centrum i programmet visar på hans egen inte alltför dolda agenda.
Jag vill också återigen påpeka något mycket väsentligt. Oavsett vad som är sant eller inte sant i fallet Quick har han inte haft några "falska minnen" av några traumatiska upplevelser. Antingen hade han helt eller delvis sanna minnen av övergrepp i barndomen och egna brott, som han nu väljer att ta avstånd från, av orsaker som är i högsta grad psykologiskt förklarliga. Eller också har han, som han själv säger i programmet, ljugit för att vara terapeuterna etc. till lags.
Quick har alltså aldrig påstått att någon ”inplanterat” ”falska minnen” i honom, men nu används hans eget tillbakatagande av allt han sagt, inklusive minnen av övergrepp i hans egen barndom, av en målmedveten liten grupp av opinionsbildare för att diskreditera överlevare från övergrepp i barndomen.
Vad kan göras? Vi som vet att återkallade minnen inte är någon myt har ett ansvar att tålmodigt förklara beläggen för dess existens. Och inte låta kampanjer av personer med tvivelaktiga motiv lägga locket på samhällets kunskaper om trauman, övergrepp och bortträngning.
Starka krafter i samhället har intresse av att Quick-affären ska leda till en allmän backlash mot alla överlevare. Låt dem inte lyckas.
söndag 5 augusti 2012
Sven Stolpe och nazismen
/Det här är väl en av de mer udda saker jag någonsin skrivit. Jag skrev den som ett inlägg till tidningen Arbetaren hösten 1996. Sven Stolpe hade just dött, och Arbetaren hade publicerat en notis som verkade mena att han var nazist under kriget. Det råkade jag veta att han aldrig varit, och jag tyckte att rätt ska vara rätt.
Politiskt var ju Stolpe mot slutet av sitt liv en konservativ katolik, som gradvis verkade bli mer och mer reaktionär. Men det var aldrig helt entydigt, och han hade faktiskt en del försonande drag!
Annars har jag haft ett visst intresse för Sven Stolpe sedan tonåren, pga de moraldebatter han till och från hade med Pehr Henrik Törngren... Och ju mer kritisk jag blev mot Törngrens morallära ju mer välvillig blev jag mot Stolpe - låt vara väldigt motvilligt, men ändå....
Jag skickade alltså in denna artikel till Arbetaren, som verkade bli väldigt besvärade av den. De vägrade att säga om den skulle tas in, och de lät som om jag vore något katten släpat in varje gång jag ringde.
Den kom aldrig in. /
----------------------------------------
Det är en svårutrotad ovana hos stora delar av vänstern att anklaga politiska motståndare för att vara nazister. I Arbetaren nr 37 bidrar ni till denna tradition genom att i en osignerad notis med hjälp av några andrahandscitat hämtade från Boris Beltzikoffs bok "Farlig kristendom" postumt anklaga Sen Stolpe för att ha varit Hitlerbeundrare. Nu är Beltzikoff en Stolpehatare av stora mått, och hans referat av Stolpes åsikter är grovt felaktiga, vilket var och en som jämför Beltzikoffs beskrivning med de få Stolpeböcker han refererar till snabbt inser.
Så till exempel har den beskrivning han ger av Stolpes syn på nazismen i memoarboken "Stormens år" ingenting att göra med vad som verkligen står i boken ifråga. "Stormens år" innehåller tveklöst värderingar som som är motbjudande för varje socialist - men ingenting som ens avlägset liknar nazism, historierevisionism eller Hitlerbeundran. I de fall Beltzikoff direktciterar från Stolpe är citaten till stor del omöjliga att kontrollera, eftersom han aldrig anger sidhänvisningar och ofta inte ens nämner vilken bok han hämtat citaten ifrån (och möjligen också för att en del citat inte existerar!). I de fall citaten går att kontrollera är de hämtade från sammanhang där de får en helt annan innebörd är den Beltzokoff hävdar.
Att angripa en nyligen avliden författare för att ha varit Hitlerbeundrare med hjälp av okontrollerade andrahandscitat från en så tvivelaktig källa som Beltzikoff är ganska märkligt. I synnerhet om författaren bevisligen under årtionden har haft åsikter rakt motsatta de Beltzikoff påstår. I själva verket var Stolpes inställning till nazismen ovanligt konsekvent för att komma från en icke-socialistisk författare. Redan 1930 angrep han för första gången nazismen i sin roman "I dödens väntrum". I sin essaysamling "Livsdyrkare" 1931 angriper Stolpe nazismen för att vara det värsta uttrycket för den "primitivism" som han ville bekämpa.
I "Den kristna falangen" 1934 fördjupas kritiken och han inleder för övrigt ett av kapitlen i den boken med meningen "Med den tyska chauvinismens och ariska rasförblindelsens nyfödelse 1933 har världskulturen ställts inför nya och fruktansvärda problem". (s. 145). När han som Författarförbundets representant inbjöds till en kulturkonferens i Tyskland 1936 var hans agerande så regimfientligt att han blev förklarad persona non grata i Tyskland fram till 1945. (En redogörelse för denna resa finns i en artikel av Stolpe i Bonniers Litterära Magasin nov. 1936.)
När kriget kom och en stor del av kultureliten började anpassa sig till perspektivet av en tysk "nyordning" av Europa tillhörde Stolpe inte anpasslingarna. I sin bok "I smältdegeln" 1941 angrep han tvärtom under samlingsrubriken "Den antihumana fronten" de som i likhet med Fredrik Böök, Karl Olivercrona, Birgit Lange och andra, förespråkade en svensk underkastelse under det stortyska Europa. (För en nyanserad diskussion om Stolpes inställning till nazismen, se Birger Christoffersons "Sven Stolpe och den litterära debatten" från 1956, . 150-162).
Stolpe har förvisso alltid varit moral- och kulturkonservativ, men nazist var han alltså aldrig. Och det är egentligen först i mitten av 60-talet, som han i likhet med Ture Nerman, Ebbe Linde, och Åke Thulstrup, i en skrämd reaktion på vänstervågen, lämnade det politiska mittfältet och började inta positioner som sammanföll med delar av den ("borgerligt demokratiska") yttersta högern. Hans uttalanden om Vietnamkriget, inspirerade av USA-vänliga grupper som "Demokratisk Allians" och "Kommitén för ett fritt /läs vitt!/ Asien" var vederbörligt fasansfulla... Att han trots detta inte oproblematiskt kunde ses som en del av yttersta högern visas till exempel av hans upprepade hyllningar till det ("okorrumperade") italienska kommunistpartiet.
Men varför ägna tid och utrymme åt att försvara Sven Stolpe? Dels naturligtvis för att en "politisk korrekthet" som innefattar förvrängningar av politiska motståndares åsikter inte gynnar en seriös vänster. Men dels också för att Stolpe som författare och litteraturkritiker inte på ett enkelt sätt kan avfärdas som rätt och slätt "reaktionär".
Han inledde sin bana som litteraturkritiker 1929 med ett hårt angrepp mot den finborgerliga "esteticismen". Istället för en esteticerande litteratur och litteraturkritik ville han ha en där kärnan låg i det budskap som förmedlades. Denna utgångspunkt behöll han resten av sitt liv - även om "budskapet" snart blev mer religiöst och moraliskt än politiskt. Stolpe skapade sitt eget moraliska universum utifrån vilket han bedömde litteraturren, sin egen och andras.
Detta kunde leda till "skandaler" som hans Strindbergbiografi, som bemöttes av många kritiker med en generad tystnad. Visserligen tyckte nog även många av dem att Strindberg var en kvinnofientlig fähund, men att ta det som utgångspunkt för analysen i en litterär biografi var naturligt nog ett inte helt rumsrent tilltag...
Stolpes moraliska universum innehöll också helt förfärliga ting. Men det konsekventa sätt han i över 60 år försökte försvara denna världsbild hedrar honom. I det, om inte annat, kan man hoppas att han får efterföljare.
Erik Rodenborg
Politiskt var ju Stolpe mot slutet av sitt liv en konservativ katolik, som gradvis verkade bli mer och mer reaktionär. Men det var aldrig helt entydigt, och han hade faktiskt en del försonande drag!
Annars har jag haft ett visst intresse för Sven Stolpe sedan tonåren, pga de moraldebatter han till och från hade med Pehr Henrik Törngren... Och ju mer kritisk jag blev mot Törngrens morallära ju mer välvillig blev jag mot Stolpe - låt vara väldigt motvilligt, men ändå....
Jag skickade alltså in denna artikel till Arbetaren, som verkade bli väldigt besvärade av den. De vägrade att säga om den skulle tas in, och de lät som om jag vore något katten släpat in varje gång jag ringde.
Den kom aldrig in. /
----------------------------------------
Det är en svårutrotad ovana hos stora delar av vänstern att anklaga politiska motståndare för att vara nazister. I Arbetaren nr 37 bidrar ni till denna tradition genom att i en osignerad notis med hjälp av några andrahandscitat hämtade från Boris Beltzikoffs bok "Farlig kristendom" postumt anklaga Sen Stolpe för att ha varit Hitlerbeundrare. Nu är Beltzikoff en Stolpehatare av stora mått, och hans referat av Stolpes åsikter är grovt felaktiga, vilket var och en som jämför Beltzikoffs beskrivning med de få Stolpeböcker han refererar till snabbt inser.
Så till exempel har den beskrivning han ger av Stolpes syn på nazismen i memoarboken "Stormens år" ingenting att göra med vad som verkligen står i boken ifråga. "Stormens år" innehåller tveklöst värderingar som som är motbjudande för varje socialist - men ingenting som ens avlägset liknar nazism, historierevisionism eller Hitlerbeundran. I de fall Beltzikoff direktciterar från Stolpe är citaten till stor del omöjliga att kontrollera, eftersom han aldrig anger sidhänvisningar och ofta inte ens nämner vilken bok han hämtat citaten ifrån (och möjligen också för att en del citat inte existerar!). I de fall citaten går att kontrollera är de hämtade från sammanhang där de får en helt annan innebörd är den Beltzokoff hävdar.
Att angripa en nyligen avliden författare för att ha varit Hitlerbeundrare med hjälp av okontrollerade andrahandscitat från en så tvivelaktig källa som Beltzikoff är ganska märkligt. I synnerhet om författaren bevisligen under årtionden har haft åsikter rakt motsatta de Beltzikoff påstår. I själva verket var Stolpes inställning till nazismen ovanligt konsekvent för att komma från en icke-socialistisk författare. Redan 1930 angrep han för första gången nazismen i sin roman "I dödens väntrum". I sin essaysamling "Livsdyrkare" 1931 angriper Stolpe nazismen för att vara det värsta uttrycket för den "primitivism" som han ville bekämpa.
I "Den kristna falangen" 1934 fördjupas kritiken och han inleder för övrigt ett av kapitlen i den boken med meningen "Med den tyska chauvinismens och ariska rasförblindelsens nyfödelse 1933 har världskulturen ställts inför nya och fruktansvärda problem". (s. 145). När han som Författarförbundets representant inbjöds till en kulturkonferens i Tyskland 1936 var hans agerande så regimfientligt att han blev förklarad persona non grata i Tyskland fram till 1945. (En redogörelse för denna resa finns i en artikel av Stolpe i Bonniers Litterära Magasin nov. 1936.)
När kriget kom och en stor del av kultureliten började anpassa sig till perspektivet av en tysk "nyordning" av Europa tillhörde Stolpe inte anpasslingarna. I sin bok "I smältdegeln" 1941 angrep han tvärtom under samlingsrubriken "Den antihumana fronten" de som i likhet med Fredrik Böök, Karl Olivercrona, Birgit Lange och andra, förespråkade en svensk underkastelse under det stortyska Europa. (För en nyanserad diskussion om Stolpes inställning till nazismen, se Birger Christoffersons "Sven Stolpe och den litterära debatten" från 1956, . 150-162).
Stolpe har förvisso alltid varit moral- och kulturkonservativ, men nazist var han alltså aldrig. Och det är egentligen först i mitten av 60-talet, som han i likhet med Ture Nerman, Ebbe Linde, och Åke Thulstrup, i en skrämd reaktion på vänstervågen, lämnade det politiska mittfältet och började inta positioner som sammanföll med delar av den ("borgerligt demokratiska") yttersta högern. Hans uttalanden om Vietnamkriget, inspirerade av USA-vänliga grupper som "Demokratisk Allians" och "Kommitén för ett fritt /läs vitt!/ Asien" var vederbörligt fasansfulla... Att han trots detta inte oproblematiskt kunde ses som en del av yttersta högern visas till exempel av hans upprepade hyllningar till det ("okorrumperade") italienska kommunistpartiet.
Men varför ägna tid och utrymme åt att försvara Sven Stolpe? Dels naturligtvis för att en "politisk korrekthet" som innefattar förvrängningar av politiska motståndares åsikter inte gynnar en seriös vänster. Men dels också för att Stolpe som författare och litteraturkritiker inte på ett enkelt sätt kan avfärdas som rätt och slätt "reaktionär".
Han inledde sin bana som litteraturkritiker 1929 med ett hårt angrepp mot den finborgerliga "esteticismen". Istället för en esteticerande litteratur och litteraturkritik ville han ha en där kärnan låg i det budskap som förmedlades. Denna utgångspunkt behöll han resten av sitt liv - även om "budskapet" snart blev mer religiöst och moraliskt än politiskt. Stolpe skapade sitt eget moraliska universum utifrån vilket han bedömde litteraturren, sin egen och andras.
Detta kunde leda till "skandaler" som hans Strindbergbiografi, som bemöttes av många kritiker med en generad tystnad. Visserligen tyckte nog även många av dem att Strindberg var en kvinnofientlig fähund, men att ta det som utgångspunkt för analysen i en litterär biografi var naturligt nog ett inte helt rumsrent tilltag...
Stolpes moraliska universum innehöll också helt förfärliga ting. Men det konsekventa sätt han i över 60 år försökte försvara denna världsbild hedrar honom. I det, om inte annat, kan man hoppas att han får efterföljare.
Erik Rodenborg
Råstams bok och bortträngda minnen
Jag har ingen välgrundad åsikt om Thomas Quick-fallet, men däremot anser jag mig ha en mycket välgrundad åsikt om de som, nu senast i anknytning till Hannes Råstams nyutkomna bok, försöker utnyttja detta till en veritabel kampanj mot människor som har fått upp bortträngda minnen av övergrepp i barndomen.
Det gjorde faktiskt redan Hannes Råstam själv i sitt andra program om fallet, den 21 december 2008, och sedan dess har det fortsatt.
Denna kampanj har sin udd riktad mot redan traumatiserade människor och måste bekämpas.
Alldeles oavsett vad man anser om Quick-fallet.
Det gjorde faktiskt redan Hannes Råstam själv i sitt andra program om fallet, den 21 december 2008, och sedan dess har det fortsatt.
Denna kampanj har sin udd riktad mot redan traumatiserade människor och måste bekämpas.
Alldeles oavsett vad man anser om Quick-fallet.
lördag 4 augusti 2012
Växthuseffekt, konspirationsteorier och mänsklighetens framtid
Jag har just läst ut "The Living Cosmos: Our search for life in the universe" av Chris Impey. En sak som gör intryck på mig i den är när han diskuterar hur små förändringar som behövs för att livet, eller åtminstone alla högre livsformer, ska utrotas på jorden. Vid en ökning av solstrålningen med 10 procent kommer oceanerna att koka. Och eftersom solstrålningen gradvis har ökat under årmiljonerna är detta inte ett teoretiskt scenario. Förr eller senare står vi där.
Men han tillägger också att mänskligheten genom sina egna handlingar kan se till att vi kommer dit ännu snabbare. Han syftar på växthuseffekten. Han säger att det i stort sett finns lika mycket koldioxid på jorden som på Venus, det är bara det att i jorden är den bunden- exempelvis på havsbottnarna. Om all koldioxid på jorden skulle komma ut i atmosfären skulle vi få en dynamik som påminner om Venus.
Chris Impey är ingen extremist. Han håller sig så nära forskarkonsensus som han bara kan i alla tänkbara frågor. Ibland blir det lite irriterande. Men vad detta visar är ju att det inom forskarvärlden idag finns ett starkt konsensus om att växthuseffekten är ett hot. Ett mycket stort hot.
Men så finns ju förnekarna. De som är "skeptiska" till växthuseffekten. Mest verkar det vara medelklassintellektuella som oroar sig för den standardsänkning som skulle kunna komma om man tog växthuseffekten på allvar.
Själva säger dom ofta att det finns en konspiration av växthuseffektanhängare som dominerar den akademiska världen och att växthuseffekten troligen är en myt.
Mina kunskaper om frågan är begränsade. Men mina insikter om socials processer är aningen större. Och då vill jag säga detta.
Det är i och för sig inte alls omöjligt att tänka sig att en majoritet av akademiker av någon sorts utomvetenskapliga skäl skulle ansluta sig till en åsikt som är käpprätt åt helvete. Det har hänt förut, det händer med all säkerhet nu och det kommer att hända i framtiden. Men när händer sånt, och när händer inte sånt?
När nya forskningsrön är hotande för samhället, för sinnesron, för ekonomin, för maktstrukturer i samhället kan man ju tänka sig att majoriteten av akademiker vägrar att ta in det. Men här är det ju tvärtom. Det är teorin om den globala uppvärmningen som hotar det ekonomiska systemet, maktstrukturerna, nattsömnen och medelklassens livsstil. Inte tvärtom.
Om man tänker "konspiration"i den skalan måste man tänka "makt". Det finns inga tillräckligt mäktiga krafter i vårt samhälle som har intresse av att sprida en "myt" om en "global uppvärmning" om det inte fanns någon. Absolut inte. Om den överväldigande majoriteten i forskarvärlden stöder teorin om en av människor orsakad global uppvärmning torde det bero på att det finns mycket goda skäl att göra det.
Men - säger någon - är det verkligen hundraprocentig bevisat att växthuseffekten är ett verkligt hot mot mänskligheten? Det kan jag själv inte svara på med någon större auktoritet. . Men jag vill gärna berätta en sann historia.
Mellan 1996 och 2004 bodde jag mitt emot en kvinna i en studentkorridor vid Västra Skogen. En gång hade hon varit på semester i, tror jag, Thailand. Där hade hon blivit biten av en vildhund. Läkaren förklarade för henne att risken att hon skulle bli smittad av rabies var mycket liten. Kanske mindre än en procent. Men, å andra sidan, om hon fick rabies så.... Hon tog sprutan, trots att det inte var billigt. .
Det är på samma sätt här. Om klimatskeptikerna mot all förmodan skulle ha rätt och vi ändå vidtog åtgärder mot växthuseffekten skulle det ju inte vara en total katastrof. Men om de nu har fel, som alla vettiga människor tror, och man inte gör något - då vore det en katastrof.
Mänsklighetens möjlighet att överleva på kort sikt beror med all sannolikhet på om vi lyckas hejda växthuseffekten. Men egentligen köper vi oss ända bara en frist. Solens värme ökar gradvis och förr eller senare - låt vara om hundratals miljoner år - kommer oceanerna att koka - i alla fall.
Så - om man nu inte litar på ett gudomligt eller annat utomjordiskt ingripande - är faktiskt mänsklighetens enda chans att rädda sig efter att vi har klarat av växthuseffekten - att utveckla en teknologi som gör att vi kan överleva utanför jorden...
Men det ligger ju långt fram i tiden. Och om vi lyckas hejda den globala uppvärmningen kommer vi nog också att lyckas med att ta oss ut i rymden...
Men han tillägger också att mänskligheten genom sina egna handlingar kan se till att vi kommer dit ännu snabbare. Han syftar på växthuseffekten. Han säger att det i stort sett finns lika mycket koldioxid på jorden som på Venus, det är bara det att i jorden är den bunden- exempelvis på havsbottnarna. Om all koldioxid på jorden skulle komma ut i atmosfären skulle vi få en dynamik som påminner om Venus.
Chris Impey är ingen extremist. Han håller sig så nära forskarkonsensus som han bara kan i alla tänkbara frågor. Ibland blir det lite irriterande. Men vad detta visar är ju att det inom forskarvärlden idag finns ett starkt konsensus om att växthuseffekten är ett hot. Ett mycket stort hot.
Men så finns ju förnekarna. De som är "skeptiska" till växthuseffekten. Mest verkar det vara medelklassintellektuella som oroar sig för den standardsänkning som skulle kunna komma om man tog växthuseffekten på allvar.
Själva säger dom ofta att det finns en konspiration av växthuseffektanhängare som dominerar den akademiska världen och att växthuseffekten troligen är en myt.
Mina kunskaper om frågan är begränsade. Men mina insikter om socials processer är aningen större. Och då vill jag säga detta.
Det är i och för sig inte alls omöjligt att tänka sig att en majoritet av akademiker av någon sorts utomvetenskapliga skäl skulle ansluta sig till en åsikt som är käpprätt åt helvete. Det har hänt förut, det händer med all säkerhet nu och det kommer att hända i framtiden. Men när händer sånt, och när händer inte sånt?
När nya forskningsrön är hotande för samhället, för sinnesron, för ekonomin, för maktstrukturer i samhället kan man ju tänka sig att majoriteten av akademiker vägrar att ta in det. Men här är det ju tvärtom. Det är teorin om den globala uppvärmningen som hotar det ekonomiska systemet, maktstrukturerna, nattsömnen och medelklassens livsstil. Inte tvärtom.
Om man tänker "konspiration"i den skalan måste man tänka "makt". Det finns inga tillräckligt mäktiga krafter i vårt samhälle som har intresse av att sprida en "myt" om en "global uppvärmning" om det inte fanns någon. Absolut inte. Om den överväldigande majoriteten i forskarvärlden stöder teorin om en av människor orsakad global uppvärmning torde det bero på att det finns mycket goda skäl att göra det.
Men - säger någon - är det verkligen hundraprocentig bevisat att växthuseffekten är ett verkligt hot mot mänskligheten? Det kan jag själv inte svara på med någon större auktoritet. . Men jag vill gärna berätta en sann historia.
Mellan 1996 och 2004 bodde jag mitt emot en kvinna i en studentkorridor vid Västra Skogen. En gång hade hon varit på semester i, tror jag, Thailand. Där hade hon blivit biten av en vildhund. Läkaren förklarade för henne att risken att hon skulle bli smittad av rabies var mycket liten. Kanske mindre än en procent. Men, å andra sidan, om hon fick rabies så.... Hon tog sprutan, trots att det inte var billigt. .
Det är på samma sätt här. Om klimatskeptikerna mot all förmodan skulle ha rätt och vi ändå vidtog åtgärder mot växthuseffekten skulle det ju inte vara en total katastrof. Men om de nu har fel, som alla vettiga människor tror, och man inte gör något - då vore det en katastrof.
Mänsklighetens möjlighet att överleva på kort sikt beror med all sannolikhet på om vi lyckas hejda växthuseffekten. Men egentligen köper vi oss ända bara en frist. Solens värme ökar gradvis och förr eller senare - låt vara om hundratals miljoner år - kommer oceanerna att koka - i alla fall.
Så - om man nu inte litar på ett gudomligt eller annat utomjordiskt ingripande - är faktiskt mänsklighetens enda chans att rädda sig efter att vi har klarat av växthuseffekten - att utveckla en teknologi som gör att vi kan överleva utanför jorden...
Men det ligger ju långt fram i tiden. Och om vi lyckas hejda den globala uppvärmningen kommer vi nog också att lyckas med att ta oss ut i rymden...
fredag 3 augusti 2012
Robert Fabian om rituella övergrepp 1954
Ett vanligt tema i den litteratur som förnekar existensen av rituella övergepp är att det före 1980 inte fanns några rapporter om rituella övergrepp. Sedan kom "Michelle Remembers"- och efter det började en massa människor plötsligt få "falska minnen" av att ha varit utsatta.
Det är ju inte sant. Berättelser om "rituella övergrepp" har funnits i århundraden.
Ett exempel - mer än två årtionden före "Michelle Remembers" - har vi i Robert Fabians bok "London after dark", från 1954.
Robert Fabian var en närmast legendarisk kriminalkommisarie på Scotland Yard vars verksamhet har dramatiserats i BBC-serien "Fabian of the Yard". Han kan alltså inte så lätt avfärdas som en fnoskig konspirationsteoretiker.
I "London after dark" berättar han om olika fall han har stött på. Och där finns ett kapitel som heter "And so to the Devil"...
Alldeles i början av kapitlet skriver han så här: "There is more active Satan-worship today than ever since te Dark Ages"... (s. 92).
I kapitlet finns sedan en rad exempel. Ett av dessa är följande.
"On the files of the Scotland Yard is one case of a girl, aged twenty-one, who went with her mother to a lecture on Satanism. She was invited to a garden party at the house of a woman calling herself a 'High Priestess' who persuaded the girl to sing a 'magical invocation', in the process of which the girl was sucessfully hypnotized.
She did not return home for months. When, with the help of the Yard, her parents finaly recovered her, the girl had been hypnotized, and exposed to occult obscenities so persistently that she was almost insane. Her own pet dog ran bowling in fear for her. It took two years to restore her mind. There was no persecution, because there was no evidence. The girl had been 'willed' to forget how it had heppened'"". (s. 93).
Lite senare nämner han fall där flickor och pojkar utsätts för "obeskrivliga" ritualer i en kult till /guden/ Pan (s. 95).
Vad är nu detta? Ska vi - som folkloristen Bill Ellis i tidskriften "Folklore" 1993 - automatiskt avfärda Fabian med att - den "moderna folksägnen" om rituella övergrepp nog var lite äldre än vi trodde.... Och sedan kanske förbryllat fråga oss varför en så ansedd kriminalkommisarie som Robert Fabian 1954 skulle riskera sitt anseende genom att helt lögnaktigt presenterade sägner som autentiska fall!
Eller ska vi kanske ändå våga medge att berättelser om rituella övergrepp kan avspegla en verklighet och att de inte nödvändigtvis måste vara "sägner" eller "falska minnen"...
Det är ju inte sant. Berättelser om "rituella övergrepp" har funnits i århundraden.
Ett exempel - mer än två årtionden före "Michelle Remembers" - har vi i Robert Fabians bok "London after dark", från 1954.
Robert Fabian var en närmast legendarisk kriminalkommisarie på Scotland Yard vars verksamhet har dramatiserats i BBC-serien "Fabian of the Yard". Han kan alltså inte så lätt avfärdas som en fnoskig konspirationsteoretiker.
I "London after dark" berättar han om olika fall han har stött på. Och där finns ett kapitel som heter "And so to the Devil"...
Alldeles i början av kapitlet skriver han så här: "There is more active Satan-worship today than ever since te Dark Ages"... (s. 92).
I kapitlet finns sedan en rad exempel. Ett av dessa är följande.
"On the files of the Scotland Yard is one case of a girl, aged twenty-one, who went with her mother to a lecture on Satanism. She was invited to a garden party at the house of a woman calling herself a 'High Priestess' who persuaded the girl to sing a 'magical invocation', in the process of which the girl was sucessfully hypnotized.
She did not return home for months. When, with the help of the Yard, her parents finaly recovered her, the girl had been hypnotized, and exposed to occult obscenities so persistently that she was almost insane. Her own pet dog ran bowling in fear for her. It took two years to restore her mind. There was no persecution, because there was no evidence. The girl had been 'willed' to forget how it had heppened'"". (s. 93).
Lite senare nämner han fall där flickor och pojkar utsätts för "obeskrivliga" ritualer i en kult till /guden/ Pan (s. 95).
Vad är nu detta? Ska vi - som folkloristen Bill Ellis i tidskriften "Folklore" 1993 - automatiskt avfärda Fabian med att - den "moderna folksägnen" om rituella övergrepp nog var lite äldre än vi trodde.... Och sedan kanske förbryllat fråga oss varför en så ansedd kriminalkommisarie som Robert Fabian 1954 skulle riskera sitt anseende genom att helt lögnaktigt presenterade sägner som autentiska fall!
Eller ska vi kanske ändå våga medge att berättelser om rituella övergrepp kan avspegla en verklighet och att de inte nödvändigtvis måste vara "sägner" eller "falska minnen"...
torsdag 2 augusti 2012
Utplåning och förtappelse - enligt Pasadena
Teosofin är inget man förknippar med eviga straff. Reinkarnationsläran innefattar normalt sett inte sådana.
Karmalagen innebär ju att alla själar i princip kan bränna av dålig karma, under en tidsbegränsad period. Och om man läser TS Adyars publikationer verkar de konsekvent förkasta alla idéer om eviga straff eller de ondas totala utplåning.
Nu minns jag att när jag första gången läste "Den hemliga läran" fanns det ett ställe som antydde att vissa själar hade sjunkit så lågt att de aldrig senare kunde höja sig. När jag den andra gången läste om den hittade jag inte igen dessa citat.
Men jag tror inte det var ett falskt minne. I vilket fall som helst har temat tagits upp av det som idag är TS Pasadena, och det mycket tidigt.
I Puruckers "Den hemliga lärans grundtankar" talas till och från om avitchi-nirvana, ett helvetiskt tillstånd som är motsatsen till Nirvana. Det verkar vara en form av helvete, som inte går att ta sig ifrån, och som slutligen leder till utplåning.
Det låter ju otäckt.
Nu köpte jag "Teosofins ocean" av William Q Judge (Teosofiska bokförlaget, Stockholm) för några dagar sedan på Vattumannen. Den skrevs redan 1893, två år efter Blavatskys död. Judge är på sätt och vis grundaren till Pasadena-strömningen. Hans konflikt med Anne Besant var ju starten på en konflikt som aldrig senare överbryggades.
Jag blev lite förvånad när jag upptäckte avitchi-föreställningen i den. Jag har som sagt aldrig sett den behandlas i Adyar-skrifter, men om någon har gjort det så upplys mig gärna.
Så här skriver Judge:
"...mänskliga själar som slitit alla andliga band och nu är på väg att sjunka ned till det värsta av alla tillstånd - avitchi - där slutet blir personlighetens förintelse. De är kända som svarta magiker. Med bibehållet intellekt har de koncentrerat sitt medvetande i kamaprincipen och avskilt sig från det andliga, och de är de enda varelser som veterligen är dömda till undergång. Under sin jordiska tillvara hade de mänskliga kroppar, men förföll till sitt fasansfulla tillstånd genom att liv efter liv framhärda i ondska för det ondas egen skull. Och ondskefulla människor, på väg mot samma öde, lever mitt ibland oss den dag som är." (s. 86).
Skillnaden mellan detta och helvetes- och utplåningsläror inom kristendom och islam är huvudsakligen den att i Judges och Puruckers variant är det en mycket liten grupp själar som drabbas av ett helvetiskt öde, medan det inom de två stora monoteistiska världsreligionerna verkar vara ganska så många, kanske majoriteten, som kommer att drabbas.
Hos Judge och Purucker är det alltså en mycket liten grupp människor som liv efter liv kombinerar ondska med intelligens, som till sist dras ner i detta avitchi-tillstånd. Som är ett tillstånd av oerhört lidande, som dock inte verkar vara för evigt, det heller. Men det slutar inte genom att själen på nytt kan stiga uppåt. Utan med en slutlig förintelse.
Någon kan undra varför jag i allsina dar skriver om något sådant otäckt på denna blogg. Jag vet inte. Men jag fastnade i tankarna kring föreställningen och kom på att jag kanske skulle skriva ned den…
Karmalagen innebär ju att alla själar i princip kan bränna av dålig karma, under en tidsbegränsad period. Och om man läser TS Adyars publikationer verkar de konsekvent förkasta alla idéer om eviga straff eller de ondas totala utplåning.
Nu minns jag att när jag första gången läste "Den hemliga läran" fanns det ett ställe som antydde att vissa själar hade sjunkit så lågt att de aldrig senare kunde höja sig. När jag den andra gången läste om den hittade jag inte igen dessa citat.
Men jag tror inte det var ett falskt minne. I vilket fall som helst har temat tagits upp av det som idag är TS Pasadena, och det mycket tidigt.
I Puruckers "Den hemliga lärans grundtankar" talas till och från om avitchi-nirvana, ett helvetiskt tillstånd som är motsatsen till Nirvana. Det verkar vara en form av helvete, som inte går att ta sig ifrån, och som slutligen leder till utplåning.
Det låter ju otäckt.
Nu köpte jag "Teosofins ocean" av William Q Judge (Teosofiska bokförlaget, Stockholm) för några dagar sedan på Vattumannen. Den skrevs redan 1893, två år efter Blavatskys död. Judge är på sätt och vis grundaren till Pasadena-strömningen. Hans konflikt med Anne Besant var ju starten på en konflikt som aldrig senare överbryggades.
Jag blev lite förvånad när jag upptäckte avitchi-föreställningen i den. Jag har som sagt aldrig sett den behandlas i Adyar-skrifter, men om någon har gjort det så upplys mig gärna.
Så här skriver Judge:
"...mänskliga själar som slitit alla andliga band och nu är på väg att sjunka ned till det värsta av alla tillstånd - avitchi - där slutet blir personlighetens förintelse. De är kända som svarta magiker. Med bibehållet intellekt har de koncentrerat sitt medvetande i kamaprincipen och avskilt sig från det andliga, och de är de enda varelser som veterligen är dömda till undergång. Under sin jordiska tillvara hade de mänskliga kroppar, men förföll till sitt fasansfulla tillstånd genom att liv efter liv framhärda i ondska för det ondas egen skull. Och ondskefulla människor, på väg mot samma öde, lever mitt ibland oss den dag som är." (s. 86).
Skillnaden mellan detta och helvetes- och utplåningsläror inom kristendom och islam är huvudsakligen den att i Judges och Puruckers variant är det en mycket liten grupp själar som drabbas av ett helvetiskt öde, medan det inom de två stora monoteistiska världsreligionerna verkar vara ganska så många, kanske majoriteten, som kommer att drabbas.
Hos Judge och Purucker är det alltså en mycket liten grupp människor som liv efter liv kombinerar ondska med intelligens, som till sist dras ner i detta avitchi-tillstånd. Som är ett tillstånd av oerhört lidande, som dock inte verkar vara för evigt, det heller. Men det slutar inte genom att själen på nytt kan stiga uppåt. Utan med en slutlig förintelse.
Någon kan undra varför jag i allsina dar skriver om något sådant otäckt på denna blogg. Jag vet inte. Men jag fastnade i tankarna kring föreställningen och kom på att jag kanske skulle skriva ned den…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
