Jag har just läst ut "The Living Cosmos: Our search for life in the universe" av Chris Impey. En sak som gör intryck på mig i den är när han diskuterar hur små förändringar som behövs för att livet, eller åtminstone alla högre livsformer, ska utrotas på jorden. Vid en ökning av solstrålningen med 10 procent kommer oceanerna att koka. Och eftersom solstrålningen gradvis har ökat under årmiljonerna är detta inte ett teoretiskt scenario. Förr eller senare står vi där.
Men han tillägger också att mänskligheten genom sina egna handlingar kan se till att vi kommer dit ännu snabbare. Han syftar på växthuseffekten. Han säger att det i stort sett finns lika mycket koldioxid på jorden som på Venus, det är bara det att i jorden är den bunden- exempelvis på havsbottnarna. Om all koldioxid på jorden skulle komma ut i atmosfären skulle vi få en dynamik som påminner om Venus.
Chris Impey är ingen extremist. Han håller sig så nära forskarkonsensus som han bara kan i alla tänkbara frågor. Ibland blir det lite irriterande. Men vad detta visar är ju att det inom forskarvärlden idag finns ett starkt konsensus om att växthuseffekten är ett hot. Ett mycket stort hot.
Men så finns ju förnekarna. De som är "skeptiska" till växthuseffekten. Mest verkar det vara medelklassintellektuella som oroar sig för den standardsänkning som skulle kunna komma om man tog växthuseffekten på allvar.
Själva säger dom ofta att det finns en konspiration av växthuseffektanhängare som dominerar den akademiska världen och att växthuseffekten troligen är en myt.
Mina kunskaper om frågan är begränsade. Men mina insikter om socials processer är aningen större. Och då vill jag säga detta.
Det är i och för sig inte alls omöjligt att tänka sig att en majoritet av akademiker av någon sorts utomvetenskapliga skäl skulle ansluta sig till en åsikt som är käpprätt åt helvete. Det har hänt förut, det händer med all säkerhet nu och det kommer att hända i framtiden. Men när händer sånt, och när händer inte sånt?
När nya forskningsrön är hotande för samhället, för sinnesron, för ekonomin, för maktstrukturer i samhället kan man ju tänka sig att majoriteten av akademiker vägrar att ta in det. Men här är det ju tvärtom. Det är teorin om den globala uppvärmningen som hotar det ekonomiska systemet, maktstrukturerna, nattsömnen och medelklassens livsstil. Inte tvärtom.
Om man tänker "konspiration"i den skalan måste man tänka "makt". Det finns inga tillräckligt mäktiga krafter i vårt samhälle som har intresse av att sprida en "myt" om en "global uppvärmning" om det inte fanns någon. Absolut inte. Om den överväldigande majoriteten i forskarvärlden stöder teorin om en av människor orsakad global uppvärmning torde det bero på att det finns mycket goda skäl att göra det.
Men - säger någon - är det verkligen hundraprocentig bevisat att växthuseffekten är ett verkligt hot mot mänskligheten? Det kan jag själv inte svara på med någon större auktoritet. . Men jag vill gärna berätta en sann historia.
Mellan 1996 och 2004 bodde jag mitt emot en kvinna i en studentkorridor vid Västra Skogen. En gång hade hon varit på semester i, tror jag, Thailand. Där hade hon blivit biten av en vildhund. Läkaren förklarade för henne att risken att hon skulle bli smittad av rabies var mycket liten. Kanske mindre än en procent. Men, å andra sidan, om hon fick rabies så.... Hon tog sprutan, trots att det inte var billigt. .
Det är på samma sätt här. Om klimatskeptikerna mot all förmodan skulle ha rätt och vi ändå vidtog åtgärder mot växthuseffekten skulle det ju inte vara en total katastrof. Men om de nu har fel, som alla vettiga människor tror, och man inte gör något - då vore det en katastrof.
Mänsklighetens möjlighet att överleva på kort sikt beror med all sannolikhet på om vi lyckas hejda växthuseffekten. Men egentligen köper vi oss ända bara en frist. Solens värme ökar gradvis och förr eller senare - låt vara om hundratals miljoner år - kommer oceanerna att koka - i alla fall.
Så - om man nu inte litar på ett gudomligt eller annat utomjordiskt ingripande - är faktiskt mänsklighetens enda chans att rädda sig efter att vi har klarat av växthuseffekten - att utveckla en teknologi som gör att vi kan överleva utanför jorden...
Men det ligger ju långt fram i tiden. Och om vi lyckas hejda den globala uppvärmningen kommer vi nog också att lyckas med att ta oss ut i rymden...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Gisèle Pélicot var gift med Dominique Pélicot . De lever båda i Frankrike. En dag 2020 kallades hon till polisstationen. Hon trodde att ...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
15 kommentarer:
Jag håller inte riktigt med. Det finns visst grupper inom etablissemanget som har intresse av att driva "gröna" frågor, t.ex. Zero Population Growth och sådana saker. Dessutom klarar kapitalismen inte av att utveckla produktivkrafterna kvalitativt, och då behövs nedskärningar - något man kan motivera med "gröna" argument. Det torde vara lättare att få igenom, särskilt som gröna frågor är populära och politiskt korrekta inom en viss sorts medelklass... Slutligen kan vetanskapsmän antagligen vara elitistiska, och av den orsaken tycka att "nu skall vanliga dumsnutar lyssna på oss, göra som vi säger och dra åt svångremmen". Dessutom är det inte bara en liten grupp medelklassintellektuella som skulle få sin standard sänkt om man genomförde ett radikalt grönt program - hej svejs till Kinas, Brasiliens och Indiens ekonomiska tilväxt. Vem gynnas av *det*, då? Den gröna rörelsen verkar vara väldigt fast rotad i den medelklassintellektuella myllan också - den är väl inte direkt proletär/trasproletär till sin sociala sammansättning...
Om växthuseffekten är sann, behöver vi antagligen mer kärnkraft och naturgas för att ersätta oljan/kolet och klara den ekonomiska tilläxten - hur många av de gröna grupperna vill ha en massiv utbyggnad av kärnkraft i t.ex. Indien? Tja, man undrar ju hur det ligger till med de där sociala processerna...
Ja, visst finns det sådana grupper, men de är knappast tillräckligt mäktiga för att skapa den typ av forskarkonsensus vi har idag.
Att det finns medelklass i miljörörelsen motbevisar inte att argumenten mot växthuseffekten ofta avspeglar en välbeställd medelklass rädsla att förlora sin standard. Om jag orkade skulle jag kunna leta fram en massa citat som styrker detta
Jag använde nog här förresten ordet "medelklass" i en mer global mening. I en global mening är nog majoriteten av stadsbefolkningen i Beijing "medelklass" - i motsats till majoriteten av befolkningen på den kinesiska landsbygden.
Menar du att det till och med teoretiskt är omöjligt att ersätta växthusgaser med förnyelsebara energikällor? Och att atomkraft även på lång sikt är det enda alternativet?
Och hur är det nu- TROR du själv att växthuseffekten är en myt?
Det gör inte jag.
Som sagt jag är ingen expert men grundscenariot verkar för mig ganska uppenbart.
Koldioxid är bevisligen en växthusgas. Vi har under de senate hundra åren släppt ut mer och mer koldioxid. Redan på 50-talet kom varningar om att detta skulle öka den globala medeltemperaturen. Det visade sig också efter ett tag att det skedde.
Det finns ingen akut ökande solaktivitet som kan förklara temperaturökningen. Eller något annat.
Det krävs med andra ord inga skumma intressen för att förklara att den stora majoriteten av forskare har som arbetshypotes att det finns ett samband mellan utsläppen av växthusgaser och den ökade temperaturen. Det vore ansvarslöst att inte ha det.
PS. Och vi ska vara dj-igt glada åt att det INTE beror på att solen snabbt börjar stråla mer intensivt. DÅ skulle man verkligen behöva vara orolig. För då skulle man ju inte kunna göra något åt saken.
I själva verket tror även AG på växthuseffekten. Men för just hans del ingår det i ett inte helt vanligt sammanhang.
Nämligen som ett av argumenten för att det är för sent för världsrevolutionen att lyckas - jorden går med oundviklighet mot undergång om vi endast utgår från ett inomjordiskt perspektiv. Därför är det enda realistiska att vänta på Jesu återkomst.
En annan FRP-medlem (du vet vem eftersom ni som mest var tre!) verkar dela AG:s pessimistiska perspektiv - med den skillnaden att hon inte tror på Jesu återkomst. Så hennes sits är lite värre än hans.
Jag är inte helt förvånad. (Gillar du inte Svante Nycander, förresten?)
När jag träffade AG för omkring 10 år sedan, under min "sossiga" period, så sade han att allt kommer att gå åt helvete om världsrevolutionen INTE lyckas - det låter självfallet trivialt ("alla" säger så formellt), men han sade det på ett väldigt robust sätt, om du förstår vad jag menar. Betydligt mer robust än vad vi eller någon annan brukade säga tidigare.
Själv hade jag också en extremt pessimistisk period (svårdaterad!), så det här verkar vara en av våra underliga "rockader": när AG är "sekterist" brukar jag vara "opportunist" och tvärtom - det är nästan bokstavligt talat alltid så! Jag vet inte varför...
Vi går från repulsion till attraktion?
För närvarande är det uppenbarligen han som är "sekteristen", medan jag är "opportunisten" - jag är förvånad, jag trodde det var tvärtom nämligen, med tanke på det där med Libyen.
Jag är något slags optimist-pessimsit av något slag. Jag tror att människan rent principiellt kan lösa sina problem, men att det inte är alldeles säkert att vi lyckas - och om vi inte lyckas innan år 2100 (ungefärlig siffra), så kommer det att bli en ny mörk tidsålder.
Däremot är jag faktiskt agnostisk-till-skeptisk när det gäller växthuseffekten, så mitt perspektiv är inte apokalyptiskt. Det handlar snarare om ett slags gradvis förfall/sönderfall, som kan vara i generationer - något i still med romarrikets nedgång och fall.
När jag under en kort period nosade på gröna idéer (du minns säkert våra meningsutbyten om Mars-färden) så slog det mig att en konsekvent grön MÅSTE vara pessimistisk - det finns nämligen ingen samhällsklass som objektivt sett har som materiellt intresse att genomföra ett radikalt grönt program. Inte ens arbetarklassen, som ju är knuten till den tunga industrin. (Och nej, jag tror inte på ”förnyelsebara” energikällor. Ett radikalt grönt program måste vara mörkgrönt.)
Jag tror dock att mänskligheten kan klara av miljöproblemen, och kanske t.o.m. en eventuell växthuseffekt, med hjälp av atomkraft, inklusive nya former av atomkraft, och kanske naturgas, vattenkraft, etc. Problemet här är givetvis det ekonomiska systemet – vi behöver en internationell dirigism för att klara av ett program av detta slag. Om inte ”arbetarklassen” kan göra det, låt någon annan göra det istället, då – kinesiska teknokrater eller vad f-n som helst, bara det görs!
Därav min kuriösa blandning av optimism och pessimism.
Bredvidläsning. Läs gärna mina recensioner av ”Power Hungry” och ”Gusher of Lies” av Robert Bryce, samt Vaclav Smils ”Energy Myths and Realities” och James Howard Kunstlers ”The Long Emergency”. Du kan ganska enkelt hitta dem på resp. produktsidor. De (alltså mina recensioner) ger en ungefärlig bild av mitt tänkande idag… Ja, om du är intresserad, alltså. ;-)
Om du orkar kan du ju även läsa min recension av Kommunistiska Manifestet på min profilsida – den seriösa, alltså. Sedan kan du skratta åt den andra, den är lite…hm…självironisk, så att säga…
Ja, det måste vara en udda upplaga av Manifestet eftersom du är den enda recensenten.
Jag har läst recensionen men väntar med någon mer djupgående kommentar. Men noterar redan nu att även du numera i vissa avsnitt nästan låter som appelian!
Jag uppfattar AG:s logik som delvis denna. Han anser dels att världen går under utan revolution, dels att de enda som kan genomföra en sådan är den strömning han själv stöder för närvarande (de senaste åren Communist Voice /CV/). Och eftersom det inte går bra för dom blir han pessimist.
Men han står inte ut med att bli pessimist så han vänder sig till den religion som han ju länge haft kontakter med, och intresse för.
Jag har sett avskedsbrevet till Communist Voice och CV måste ha uppfattat deras två sympatisörer i Sverige som extremt demoraliserade. Men det stämmer bara för en av dom. AG är full av tillförsikt, som alltid. Men grunden för denna är en helt annan än förut.
Det vet dock inte CV om alls.
Själv ser jag växthuseffekten som närmast bevisad och tycker att invändningarna är desperata undanflykter. Allting är idag bättre än fossila bränslen - till och med kärnkraft. Men miljöfarorna med kärnkraft är på lång sikt oerhört otäcka de med.
(Men om Eric J Lerner fick lite bättre anslag för sin fusionsforskning skulle det kanske kunna lösas ;-) )
Ibland undrar jag om det enda som kan få arbetarklassen och befolkningen i västvärlden att bli revolutionära på allvar vore en - ekologisk katastrof. Men då kan det ju vara försent.
Appels scenario har ju inte slagit in det heller. Han fick rätt i sin negativa prognos - om de imperialistiska staterna - men fel i sin positiva - om den revolutionära utvecklingen i tredje världen.
Muntrare kan det bli.
Och av en massa olika skäl kan jag inte dela AG:s förväntat på Jesu återkomst... även om det ju skulle vara skönt att kunna tro på sånt.
PS. Jag skulle gärna vilja veta hur du definierar ett ord som "arbetarklasen", dvs vilka räknar du dit?
Intressant. Några korta kommentarer om oväsentligheter. ;-)
Nej, det är den vanligaste upplagan av Manifestet på engelska, den som säljs av Penguin. Av oförklarliga orsaker har den dock två produktsidor, så jag slog helt enkelt till på den som var tom!
Borde Lerner få ökade anslag? Ja, skojar du, eller? Själv tror jag att thorium-reaktorer kan vara framtiden - tydligen kan man få ned radioaktiviteten väldigt kraftigt, och dessutom är thorium vanligare än uran. Men för att denna ideala thorium-reaktor skall kunna bli verklighet, måste man lösa en ängd tekniska problem, och det har man ännu inte gjort. Jag tror dock att de kanske är lättare att lösa än problemen med fusion...
Med "arbetarklassen" menar jag (ironiskt nog) nästan samma sak som AG, d.v.s. industriproletariatet i väldigt strikt mening, plus lagerarbetare och liknande grupper som enligt FRP:s gamla definition faktiskt inte var arbetare. "Arbetarklassen" motsvarar ungefär LO:s industriförbund, således.
En ekologisk katastrof kan leda till allt möjligt, från fascism till vänstervridning. Jag tror att både arbetarklassen och mellanskikten kan vinnas för ett perspektiv som är så att säga "bright green", där man har hög ekonomisk tillväxt och räddar miljön genom högteknologi.
Däremot går det nog inte med ett program som förespråkar väldigt kraftiga nedskärningar - då blir det fascism eller nationalistiskt krig allas krig mot alla...
Vill man vara elak, kan man alltså säga att jag vill anpassa mig till den mutade imperialistiska arbetar- och medelklassen, men även muta resten av världen på samma sätt...
Har tittat lite på CVO:s hemsida, vilket jag med väldigt ojämna mellanrum brukar göra. De låter precis som de brukar, dvs som MLP på 1980-talet. Alltså modifierad tredje perioden, minus Stalin!
Visserligen en ganska seriös strömning, men jag stödjer dem alltså inte... En ganska sekteristisk version av marxism-leninism.
Och detta ständiga tjatande om Seattle Ben! Är han deras enda kontakt, eller vad?
:D
Fast CVO är faktiskt mer seriösa än KOFI. Jag blev riktigt glad när AG började svänga tillbaks. Visserligen stödde jag ingen av dem men KOFI var både mer småborgerliga och mer sektiga.
Och CVO skulle aldrig ha behandlat dig och AG på det sätt som KOFI gjorde...
Kire, du fuskar ju. Du har ju ändrat ditt senaste inlägg. "Mästaren" ser och hör allt!!!
;-)
Jag har inga personliga erfarenheter av MLP, men det skulle inte förvåna mig om de vore mindre "sektiga" än "KOFI". Den gruppen riktar sig nästan uteslutande till trotskistisk smågruppsvänster, vilket dessutom är en väldigt medveten och elaborerad strategi. Så sent som för några år sedan arrangerade "KOFI" en offentlig debatt med Spartacist League! En grupp som är ÄNNU mer sektig och småborgerlig, och dessutom oerhört cynisk. (Debatten slutade med att Spartacists representant vägrade hålla sig till det ämne man kommit överens att debatten skulle handla om, och hela mötet verkar ha blivit smått kaotiskt. Är någon förvånad?)
Dessutom har Självutnämnda KOFI oerhört abstrakta paroller - det brukar trottar ha, men den här gruppen är närmast en travesti...
Obegränsad generalstrejk, någon?
Ironiskt nog är "KOFI" antagligen mindre "urballade" än många andra smågrupper av det slaget, låt säga Bolshevik Tendency eller Spartacist League. Hade FRP tillhört Spartacist hade vi väl blivit fysiskt misshandlade...
MLP:s tidning "The Workers Advocate" var en öppet kommunistisk tidning (detta i USA!), men den verkar ha vänt sig till något slags bredare progressiv miljö, och ibland såldes den utanför fabriker. Det kan knappast sägas om The Group Which Claims to be the KOFI.
Men som sagt, jag uppfattar likväl MLP som en sekteristisk variant rent politiskt, trots att de kanske inte är "sektiga" på det typiskt smågruppstrotskistiska sättet.
MLP/CVO är på sätt och vis en grupp som behållit stora delar av den stalinistiska "ml-retoriken" utan att vara stalinister. Det gör dom lite fascinerande.
LRP/KOFI är en sekteristisk karikatyr på "trotskism" - men du har förstås rätt i att Spartacist League är värre. Till råga på allt är SL propedofila och hyllar NAMBLA.
OK, själv började jag ju från och med 1980 att vackla mellan morenism och grantism. Men från och med 2010 har jag börjat undra var jag EGENTLIGEN står. Och i slutet av förra året började jag till och med att läsa Appel och ställa frågan om han inte hade mer rätt än vad många ville medge....
Och, ja, jag vet ju att du har klickat på "Skicka uppföljningskommentarer till"... ett av de mest säkra sätt som finns att bli en "mästare". Andra som gör det drar en annan slutsats. De börjar efter något år att anklaga mig för att skicka virusmail till dom. De har glömt vad de klickade på och kan inte förstå varför de får även de konstiga spamklassficerade kommentarerna till det inlägg de klickade på.
Så har exempelvis två personer som klickat på denna funktion under inlägget "Nibiru och den stora katastrofen 2012" öppet anklagat mig för att skicka virusmail till dom....
Då förklarade jag hur de skulle göra för att slippa få dessa "virusmail", som förstås inte alls innehöll några virus, och sedan hörde de inte av sig mer.
PS.
Morenit blev jag 1977, men egentligen hade jag till stor del varit det sedan 1975, så att säga utan att veta det. Jag hade stött LTF sedan 1973, men reagerade 1975 hårt mot deras linje i Portugal och Angola. Så när jag fick reda på att BT hade en kritik som liknade min blev jag glad...
Problemet med BT var att de gradvis började tona ner de "centripetala" drag som tidigare var mer framträdande. Därav min vacklan mellan dom och grantiterna, som ju var centripetala i kvadrat.
Bossegruppen försökte ju senare ett tag kombinera morenism och centripetalitet, men även om jag samarbetade med dom ett tag var jag aldrig en del av dom. BA:s metafysiska och bisarra filosofi gjorde att strömningen i grunden aldrig kunde bli något annat än en extrem sekt.
Nej, nej, jag är telepatisk hajar du väl! Faktum är att jag inte ens visste att det fanns en sådan funktion som "skicka uppföljningskommentarer". Jag använder en primitivare metod: jag bevakar din blogg via min smart phone... :-)
Det du säger om MLP/CVO stämmer. De har en viss sorts ML-politik, minus Mr. ML himself, the one and only Uncle Joe.
LRP hade ursprungligen en linje som faktiskt nästan lät ultravänster, trots att de kallade sig trotskister. De använde parollen om obegränsad generalstrejk *istället för* övergångskrav, förkastade parollerna "arbetarregering" och "arbetarparti" väldigt uttryckligen (utom i ”vissa revolutionära situationer” och då rent tillfälligt – det finns inga kända exempel på att de använde dem), röstade nästan aldrig på reformistiska partier, etc. På något underligt sätt såg de faktiskt seriösare ut under den här perioden, eftersom de så öppet drev en linje som faktiskt låg till "vänster" om Trotskij - även om de aldrig vågade uttryckte sig på det sättet. Deras linje var givetvis absurd, men de lät inte som en parodi på något annat. De lät som en väldigt distinkt strömning som faktiskt försökte promotera någonting innovativt och intressant (om än super-sekteristiskt). Deras teori om statskapitalismen och deras nosande på Rosa Luxemburg som en slags klassiker var andra exempel på detta.
På 1990-talet började LRP i praktiken att vackla mellan sin gamla särlinje och en mer "normal" smågruppstrotskism. De började t.ex. använda övergångskrav. Hade de utvecklats längre åt det hållet, hade de antagligen slutat som en radikalare version av Workers Power eller något sådant. De publicerade ett antal artiklar om Sydafrika som lät ovanligt normaltrotskistiska för att vara LRP, och jag tror t.o.m. att de reste parollen om arbetarregering i dem! Men istället för att utvecklas vidare åt detta håll, stannade de upp på halva vägen, och började mekaniskt och maniskt återupprepa tre eller fyra super-militanta ”övergångskrav” (Beväpna arbetarklassen! Nationalisera bankerna!) tillsammans med den ständiga parollen om generalstrejk (som de aldrig övergivit). Då började de faktiskt att låta som en jävla parodi på Workers Power, Workers International League eller dylikt. (När FRP lät som värst, lät vi nästan som en parodi på LRP – not a pretty sight!) Det känns som att LRP inte längre har något särskilt att komma med…
Spartacist League är antagligen den värsta vänstergruppen rent praktiskt – och konkurrensen är stenhård. Visst är de sexualpositiva. Gruppen kombinerar alltså politiskt stöd till Jaruzelski, Andropov och Najibullah med försvar av NAMBLA och porrstjärnan Nina Hartley. Här handlar det uppenbarligen om något slags cynisk frivolitet.
Själv har jag vacklat mellan tre eller fyra helt olika ståndpunkter sedan jag övergivit mina ”sossiga” åsikter. Det kanske du har märkt? ;-) För närvarande är jag något slags stalinoid teknokratisk dirigist. Vet inte var jag till slut hamnar… På historiens skräphög? :D
Apropå min parodi du-vet-vart, så är jag INTE på väg att bli antroposof eller anhängare av Seth Material. Det hade ju sett ut, det! En blir anhängare av Kristus medan en annan uppnår meditativ förening med den kosmiske Kristus, jisses, då hade vi kunnat utnämna oss till Vänsterns största Bizarro-sekt. Skrev Magnus Utvik om fel grupp, månntro?
Jag visste inte att du varit morenist ”på riktigt”. Jag trodde att du alltid var i grunden grantit, fast periodvis ett slags grantitisk fribytare med många särståndpunkter snarare än den officiella versionen. Jag diskuterade med SF på 1980-talet. Jag var väldigt ”centrifugal” och reagerade på att SF röstade på SAP, något de efter IG-splittringen tog avstånd ifrån. Då blev jag lite vänligare inställd till dem, ha ha. Under min ”sossiga” period hade jag snarast inställningen att Fotfolkets politik hade varit intressant, om det inte hade varit en front för någonting helt annat…
Jaha, har vi dålig säkerhetspolitik som diskuterar detta på nätet?
Jag tar kraftigt avstånd från nedanstående. Kan ingen stoppa den här galningen? :D
http://www.youtube.com/watch?v=GllR1WyDzJc
Jag bryr mig inte om säkerheten, däremot oroar jag mig lite över att nån som gillar vad jag skriver om exempelvis övergrepp mot barn eller förpatriarkala samhällen läser detta och inser att jag under årtionden varit en extrem sekterist som pendlat mellan olika "doktrinära" trotkistiska smågrupper.
Det började ju med en nästan uppenbarelseliknande /sic/ omvändelse till en mandelitisk form av trotskism i mitten av maj 1971. Sedan var jag väl mandelit fram till juli 1973, då jag blev LTF:are. Och sen fortsatte det....
Idag kallar jag mig nog fortfarande för revolutionär socialist - men av mer obestämt slag,
Fast "uppenbarelseliknande" låter lite extremt. Jag hade gått i en RMF-studiecirkel några månader och varit så där lagom reserverad och skeptisk.
Men natten mellan den 16 och 17 maj 1971 låg jag och tänkte - och, se, plötsligt verkade pusselbitarna att falla på plats. Jag insåg att jag var RMF-sympatisör.
Morgonen efter undrade jag vad det var jag tänkt på natten innan. Och så kom jag ihåg. "Nej, nej, nu blir jag utesluten ur FNL-grupperna" var min första reflektion.
Skicka en kommentar