Vad händer efter döden med de som plågar ihjäl djur?

Jag måste medge att jag, milt sagt, blev ovanligt illa berörd när jag läste om ett osedvanligt sadistiskt exempel på djurplågeri (maskerat som "konst"!) på kommentarsfältet till ett inlägg av Shed Light(kommentarer från 18.48 och 21.09, den 16 juni). En gatuhund fick svälta ihjäl inför publik, och i den omedelbara närheten av mat som den inte kunde nå.

Efter ett tag fick jag ett starkt inre behov av att leta upp ett avsnitt från Annie Besants bok "The Ancient Wisdom", som handlade om vad som händer efter döden med de som plågat djur.

Annie Besant trodde på reinkarnation, men menade att för de som plågat andra levande varelser fanns ett tillstånd hon kallar Kama-loka, där man får ta konsekvensen av sina handlingar, innan man kan återgå till kretsloppet. "Vivisektion" var det då vanliga namnet för plågsamma djurförsök.

"Here also is the hell of the vivisector, for cruelty draws into the astral body the coarsest materials and the most repulsive combinations of the astral matter, and he lives amid the crowding forms of his mutilated victims – moaning, quivering, howling (they are vivified, not by the animal souls but by elemental life) pulsing with hatred to the tormentor – rehearsing his worst experiments with automatic regularity, conscious of all the horror, and yet imperiously impelled to the self-torment by the habit set up during earth-life."

Detta, menar Besant, är inte ett straff från ovan utan en logisk följd av de egna grymma handlingarna:

"It is well once again, to remember, ere quitting this dreary region, that we have no arbitrary punishments inflicted from outside, but only the inevitable working out of the causes set going by each person. During physical life they yielded to the vilest impulses and drew into, built into, their astral bodies the materials which alone could vibrate in answer to those impulses ; this self-built body becomes the prison house of the soul, and must fall into ruins ere the soul can escape from it."

Jag har ingen välgrundad åsikt om vad som händer efter döden men den "konstnär" som beskrivs i kommentaren hos Shed Light borde faktiskt under en mycket lång tid hamna i ett tillstånd där han fick genomlida det han själv utsatte hunden för. Om det finns någon sorts rättvisa.

PS. Det finns de som behandlar barn på liknande sätt som mannen ifråga behandlade hunden - och värre. Men för detta räcker inga ord i det svenska språket till...
--------------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Googlar lite och upptäcker att "konstnären" hette Guillermo Vargas Jiménez, en medborgare i Costa Rica,  och att det hände i vid en utställning i Nicaragua  2007.  Nicaragua saknar djurskyddslagar,  i motsats till Costa Rica. Juanita Bermúdez, chef för galleriet ifråga, förnekar att hunden dog, och hävdar att den släpptes efter en kort tid. Vargas Jiménez själv har inte uttalat sig om hundens öde, men har påpekat att ingen på utställningen på något sätt försökte rädda hunden trots att de hade getts intrycket att den skulle svältas till döds.

På engelska Wikipedia får man intrycket att han efteråt hävdade att syftet med utställningen var att visa på människors hyckleri och likgilighet.

World Society for the Protection of Animals gjorde en undersökning av händelsen, men verkar inte ha kommit fram till ett klart svar på vad som verkligen hände.

På internet finns mycket olika versioner av händelsen. Det finns de som argumenterar för att hunden verkligen svalt ihjäl, och att galleriet och "konstnären" senare försöker mörka detta, och de som presenterar den motsatta versionen.

Men oavsett vad som hände just där kvarstår ju det faktum att många djur behandlas på ett extremt sadistiskt sätt.  Och att de som skulle kunna ingripa inte ingriper.

Och, väl att märka, samma inställning finns ju inför utsatta människor... I synnerhet sådana  som är i ett socialt underläge, pga ålder, kön, etnicitet och/eller klass.