Som barn hatade jag sommaren. För det var då man måste åka från stan och bo i sommarstugan på landet. Och det var då skolan var stängd.
Sommaren var en enda väntan. Väntan på att den äntligen skulle ta slut och man fick komma tillbaka till stan. För då slapp man att vara ensam med familjen i en liten håla.
Dagen jag åkte tillbaka till stan mot slutet av augusti var alltid som julafton. Jag väntade på den dagen med en innerlig intensitet.
Sommaren 1966 var jag elva år. Då kom jag, någon gång i juli, på att jag skulle göra en kalender. Eller rättare sagt skriva ner alla datum som var kvar tills jag skulle få åka tillbaks till stan. Och stryka dem ett efter ett, dag efter dag.
Ju färre datum som fanns kvar på listan ju gladare blev jag. Och till sist var det bara några få kvar.
Och så kom glädjedagen - då man kunde sätta sig i bilen och påbörja resan hem till stan. Och sedan var det mindre än två timmars bilresa fram till dess att det verkliga livet kunde börja igen - och den tröstlösa sommarparentesen äntligen var över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar