NoBoyToy gör research

Jag håller inte alltid med NoBoyToy, men hennes blogg är ofta oerhört värdefull.  Nu senast har hon tagit reda på lite fakta om Mangamannens advokat i vårdnadsfallet.

Det är sådana smått kusliga samband man brukar hitta om man tittar runt lite grann.

Förövarförsvararnätverken bör kartläggas. Så långt det går.

Det vi får se kommer endast att vara toppen på isberget. Dvs. så länge ingen avgörande förändring i vårt samhälle har skett.

Men även fysionomin på isbergets topp kan vara värdefull att känna till.

"Kamrater, motståndaren är välorganiserad" var titeln på en film som kom 1971. Det stämmer även i detta fall, och även idag.

Dessa nätverk är mycket mer välorganiserade än vad vi är. Och har i vårt samhälle oändligt mycket mer makt.

Men det kan ändras.  Och förr eller senare kommer det att ändras.

Mangamannen får obevakat umgänge

Det gick lika illa som man kunde befara.

I Sverige, liksom i resten av världen, saknar barn den mest elementära rättssäkerhet.

Sorgligt - och otäckt.

Två synsätt på minoiska Kreta

Jag har just läst om "Dawn of the Gods" av Jacquetta Hawkes från 1968. Samtidigt har jag jämfört den med "The Emergence of Civilization" av Colin Renfrew från 1972.

De handlar båda om minoiska Kreta och mykenska Grekland. Både beskriver utvecklingsprocessen, och diskuterar likheter och skillnader. De ligger ju nära varandra i tiden och ändå är de så olika. Skillnaden är som natt och dag.

Jacquetta Hawkes kan ses om en traditionell arkeolog. Hon fick sin skolning under den tiden då arkeologisk metod mest handlade om grävtekniker, kronologiska bedömningar, stratigrafi, och liknande. Inte om analyser av samhällssystem och social utveckling. Det innebar ju inte att arkeologer som var skolade på det sättet var ointresserade av det senare. Men de fick använda sitt eget huvud för att tolka vad det arkeologiska materialet avspeglade. Hur samhällen, religioner, och levnadsvanor såg ut. Det fanns ingen generell metod för detta.

Colin Renfrew blev på 60-talet ledande teoretiker i "New Archaeology" också kallad processuell arkeologi. Där hade det utvecklats en distinkt syn på hur man ska analysera samhällen. Grunden var en syn på demografi och ekologi som samhällets bas. Någonstans mittemellan kom ekonomin, och sedan som överbyggnad den sociala organiseringen. Synsättet hade vissa likheter med marxism - men dess syfte var då inte att förändra världen. Tvärtom, det blev snart en mycket konservativ strömning, som aldrig ställde några frågor som kunde vara obekväma i samhället av idag.

Det är nu ganska intressant att se hur denna metodskillnad avspeglar sig i dessa två böcker , som behandlar samma regioner, perioder och kulturer.

Hawkes är som sagt traditionell arkeolog. Dessa kunde välja ut sina egna metoder för en samhällsanalys. Hawkes väljer en metod som måhända kan ses som idealistisk. Och det är den nog. Men den säger nog ändå mer väsentliga saker om dessa två kulturer än vad Renfrews gör.

Hawkes utgår från att den mykenska kulturen kan ses som "manlig" och den minoiska som "kvinnlig" - som ett utryck för "manliga" respektive "kvinnliga" "krafter". Hon medger själv att dessa begrepp är en aning oklara, men följer ändå denna metod genom hela boken. Hon visar på att den minoiska konsten avbildar kvinnor mer än män, och att den aldrig avbildar väpnade strider. Att den minoiska kulturen saknar monumental arkitektur, att den saknar bilder på manliga härskare med makt. Religionen ser ut att vara en dyrkan av en gudinna, och detta avspeglar den "kvinnliga" karaktären på hela kulturen,…

Den mykenska kulturen utmärks tvärtom genom sina befästa palats, monumentalarkitektur, militarisering, rika kungagravar, och den avbildar män mer än kvinnor.

Hennes metod kan förvisso  IBLAND verka inte bara idealistisk utan också rent metafysisk. Och hon definierar till och från "kvinnligt" och "manligt" på ett sätt som närmast motsvarar medelklassfördomar i den kultur hon själv levde i. Men hon träffar ändå på många sätt rätt i sin analys. Det finns en kvalitativ skillnad mellan mykensk och minoisk kultur, och den HAR något med skillnaden mellan "manlighet" och "kvinnlighet" att göra. Eller mer exakt - skillnaden mellan en patriarkal och en "kvinnocentrerad" kultur.

Sedan har Hawkes nog ganska så fel när hon beskriver den senare klassiska grekiska kulturen som en harmonisk syntes mellan manligt och kvinnligt. Det var den inte, den var patriarkal, och det ofta nog mer än den mykenska.

Om man nu övergår till Renfrew så har han ju en mer klart definierad metod än Hawkes. Han diskuterar alltså ekologi, demografi, näringsliv, och social organisering. Men till det senare räknar han inte in relationen mellan män och kvinnor. Om samhällen är exempelvis matri- eller patrilinjära intresserar sig inte Renfrew det minsta för. Och inte heller om de är militariserade eller inte. Att det saknas tecken på strider på det minoiska Kreta, medan det finns hur mycket som helst i mykenska Grekland tas i förbigående upp på en halv sida, i en bok på 595 sidor. Och han drar inga som helst slutsatser av det.

Istället analyseras mykenska Grekland och minoiska Kreta på samma sätt - som samhällen som gradvis utvecklas från stamsamhällen genom hövdingadömen till stater. Att det skulle kunna finnas någon avgörande skillnad mellan dem antyds aldrig.

För saken är den att förhållandet mellan könen inte ingick i de processuella systemteoretikernas variabler. Inte heller effekten av krig, eller av invasioner. Medan Hawkes diskuterar patriarkala indoeuropeiska invasioner, på ett sätt som liknar Gimbutas, behandlas inte detta av Renfrew. För honom är (för)historien en abstrakt, nästan matematisk process där de olika ekologiska, demografiska, ekonomiska, och politiska variablerna gradvis utvecklar samhället från stamsamhälle till stat. Livlöst, könlöst, abstrakt.

Vad vi kan se här är alltså att den frånvaro av fixerad metod för samhällsanalys som kännetecknade den "traditionella" arkeologin här kunde ge riktigt intressanta resultat. En kunnig arkeolog med ögonen öppna för det specifika kunde ställa många intressanta frågor - och antyda en hel del svar.

Medan den "vetenskaplige" processuelle systemteoretikern lyckades undvika nästan allt intressant och istället byggde upp abstrakta modeller som nästan ger intrycket att vara datorsimuleringar. Och kanske till stor del också var det...

Nej, jag har inte LUSLÄST Renfrews sexhundrasidiga  bok. Och kommer heller inte att göra det. Men tillräckligt noggrant för att få en klar bild av hans grundmetod. Om den tycker jag alltså inte. Åtminstone inte när den appliceras på minoiska Kreta….

Vårdnadsdom den 30 maj

Den 30 maj kommer domen i det vårdnadsmål som är kopplat till det så kallade Mangafallet. Ska den man som dömts för innehav av tecknad barnpornografi få obevakat umgänge med sin dotter?

För var och en som har tagit del av den dokumentation som (bland annat) Monica Antonsson lägger fram på sin blogg torde svaret vara självklart. Och i varje sunt samhälle borde också svaret vara självklart. Den mannen ska INTE få obevakat umgänge med sitt barn, eller några andra barn heller, för den delen.

Det som gör att jag får ont i magen inför den 30 är vetskapen att vi inte lever i ett sunt samhälle. För att nu uttrycka det försiktigt.

Men jag hoppas ändå att förnuftet ska segra den 30. Allt annat vore en tragedi.

Britt-Mari Näsströms dubbla måttstockar

Britt-Mari Näsström är en religionshistoriker som skrivit en rad läroböcker om olika ämnen. Jag hade en skriftlig debatt med henne 1990, om existensen av förhistoriska matriarkat. Den skulle publicerats i Svensk Religionshistorisk Årsskrift, men det blev aldrig av.

Näsström har gång på gång, i bok efter bok, förnekat att det skulle ha funnits samhällen där kvinnor haft mer makt än män. I själva verket får man intrycket att hon inte ens kan tänka sig att det funnits jämlika samhällen. I matrilinjära samhällen, hävdar hon, har alltid morbrodern makten i familjen.

Hon kan självfallet hävda vad hon vill, även i läroböcker, men det blir ganska så tveksamt när hon dessutom på andra ställen å ena sidan förklarar bort entydiga belägg för människooffer i patriarkala kulturer- å andra sidan självsäkert påstår att människooffer förekom i den matrifokala kulturen på minoiska Kreta - trots att beläggen där är, milt sagt,  oerhört svaga.

Vad gäller den (patriarkala) fenicisk-kanaaneiska kulturen anser den överväldigande majoriteten av forskarna att det där förekommer övertygande belägg för att många barn offrades till gudarna. Vi har både israelitiska, grekiska och romerska vittnesmål om saken. Men, än mer avgörande, vi har de utgrävda offerfälten i framförallt Karthago, men delvis också i andra feniciska orter runt Medelhavet, där rester av tusentals barn återfunnits tillsammans med offrade djur. Ofta förekom där texter som förklarade att barnen getts till Tanit eller Baal Hammon.

För mer detaljer se gärna bland annat Shelby Browns arbete Late Carthaginian child sacrifice från 1991.

Men så här skriver Näsström i sin bok Forntida religioner (Studentlitteratur, Lund 2003) om denna kultur: "Under slutet av 1800-talet e.kr. skildrades den som oerhört grym och orgiastisk i kontrast mot den framväxande kristendomen i såväl bibelkommentarer som underhållningslitteratur. Guden Molok som antogs sluka små barn och förtära dem genom eld är ett exempel på detta. Numera ställer man sig tveksam till dessa skildringar och snarare var det så att man kunde ersätta offret av den förstfödde med en vädur, liksom Abraham ersatte offret av Isak. Kanske var feniciernas gudar inte grymmare än andras." (s, 50).

Hur en lärobok, utgiven av Studentlitteratur så kan ignorera uppenbara och allmänt erkända fakta är obegripligt.

Däremot uttalar Näsström sig, anmärkningsvärt nog, helt självsäkert om att barnoffer utfördes på minoiska Kreta. Så här skriver hon om detta: "Även människooffer förekom, vilket fynd av ben i palatset i Knossos visar. Dessa tillhörde barn som inte bara dödats, utan också förtärts rituellt - ett av de få exempel på rituell kannibalism som världen känner."(s. 94).

Saken är den att beläggen för människooffer på minoiska Kreta inskränker sig till 3 möjliga fall från den minoiska kulturens slutfas, när den stod på gränsen till undergång. De är mycket omstridda, eftersom det saknas några som helst liknande tidigare fall, eftersom den minoiska konsten i motats till den feniciska aldrig avbildar människooffer, (däremot djuroffer!) och eftersom de osteologiska beläggen går att tolka på många olika sätt.

Det finns ju en klassisk grekisk berättelse som antyder existensen av minoiska människooffer, (men, väl att märka, inte barnoffer!) men den står helt ensam i den antika litteraturen.

Dennis D Hughes föreslår i sitt arbete Human sacrifice in ancient Greece (1991) att de skelettfynd som har tolkats som människooffer på Kreta skulle kunna vara sekundärbegravningar.

Men saken är den att Britt-Mari Näsström ofta verkar ha ett starkt behov att försvara patriarkala "hedniska" kulturer mot "demoniserande" anklagelser om människooffer och grymma riter. Men när det gäller de som inte alls verkar vara patriarkala föredrar hon uppenbarligen att antingen förneka dess existens - eller som i detta fall - att "demonisera" själv!

"Totemism and Exogamy"

Jag har just läst ut James Georges Frazers fyravolymsband "Totemism and Exogamy" från 1910. Dvs. i ett nytryck av Cosimo Books från 2009.

Rent spontant vill jag säga några saker.

För det första ges inte sådana böcker ut numera. De kunde ges ut i slutet av 18- och början av 1900-talen, men inte nu.

I Frazers fyra volymer får vi noggranna, man kanske kan säga långrandiga, beskrivningar av totemiska trosföreställningar, och riter, och deras relation till släktskapsystemen. I region efter region, stam efter stam, klan efter klan.

Sådant görs som sagt inte nu. Om det kom ut en bok om totemism idag skulle det nog istället stå på ungefär detta sätt: "För vidare exempel på detta, se Frankel 1969, Thurnman 1980,  Levi-Strauss 1949, Goldenweiser 1911, van Gennep 1976, van Baaren 1987, Levi-Bruhl 1925, Harris 1979, Hultkrantz 1962". Eller nåt sånt. (De flesta exemplen i det fejkade citatet ovan syftar INTE på några riktiga boktitlar...).

Idag skulle inget förlag gå med på att ge ut fyra volymer på sammanlagt mer än tvåtusen sidor med myriader av exempel. Det är på många sätt synd. Det är en upplevelse att läsa sådana sammanställingar.

För det andra. Frazers bok ger oss nog den bästa sammanställningen av totemismen som någonsin gjorts. Tyvärr får nog många som ber om tips vad de ska läsa om totemismen vid någon akademisk institution nog ofta rådet att istället läsa Levi-Strauss idiotpamflett från 1962, som inte någon lär bli klokare av.

Frazer visar genom  att outtröttligt gå igenom exempel efter exempel efter exempel från alla kontinenter att totemismen verkligen var ett världsomspännande trossystem. Och det är nästan omöjligt att förestäla sig att det har uppstått spontant, i olika kulturer, oberoende av varandra (om man, förstås, inte är totemist  själv och tror att dess universalitet beror på kanaliserade budskap från verkligt existerande totemandar...).

Föreställningen att en grupp av människor är släkt med ett visst djur eller en viss växt, inte får äta den, inte får döda den,  och inte får ha sex med någon annan i denna grupp, är lite för specifik för att rimligen ha uppstått på kontinent efter kontinent genom någon sorts parallell utveckling.

Totemismen var dessutom i grunden ett mycket demokratiskt trossystem, Så demokratiskt att Freuds bisarra ide´om att totemet skulle representera en tyrannisk urfader bara av den anledningen måste ses som helt absurd. Totemet var en vän och kamrat och släkting - inte något man skulle dyrka eller vara rädd för.

Eller som Frazer uttrycker det själv: 

"Religion always implies an inequality between the worshippers and the or things worshipped ; it involves an acknowledgment, whether tacit or  express, of inferiority on the part of the worshippers ; they look up to the objects of their worship as to a superior order of beings, whose favour they woo and whose anger they deprecate. But in pure totemism, as I have already pointed out, no such inequality exists. On the whole the attitude of a man to his totem is that of a man to his peers ; the relationship between them is one of brotherhood rather than of homage on the man's side and of suzerainty on the side of the totem. In short, pure totemism is essentially democratic ; it is, so to say, a treaty of alliance and friendship concluded on equal terms between a clan and a species of animals or things ; the allies respect but do not adore each other." (Totemism and Exogamy, vol. 4, s. 17-18).

Nu kan man förstås ha invändningar  mot den underförstådda definitionen av religion som finns i detta citat. Men det kan vi ta någon annan gång.

Men, för att nu grumla bilden av Frazer lite, så bör det tilläggas att han själv inte alls uppskattade just det egalitära och demokratiska i totemismen. För efter detta stycke kommer ett helt förfärligt avsnitt om vilket stort framsteg det var när den primitiva demokratin försvann och det istället kom kungadömen och hierarkier. Ett verkligt stort steg i evolutionen, enligt Frazer, som sedan visar sitt avståndstagande från både jämlikhet och demokrati i helt uppseendeväckande formuleringar.

Ja, Frazer är faktiskt ofta så reaktionär att man blir mörkrädd. Men det hindrar inte alls att hans fyra volymer om totemism är helt oumbärliga för de som vill sätta sig in i det fascinerade ämnet.

Webbsida om rituella övergrepp

Vill gärna tala om att länken nedan till McMartinrapporten har jag hämtat från denna webbsida.

Den är ny för mig, och verkar innehålla en hel del värdefull information. 

McMartinrapporten äntligen på nätet

Ett av de mest kända fallen av rituella sadistiska  övergrepp mot barn är de vid den privata förskolan McMartin i Kalifornien.  Mellan 1983 och 1990 hölls en extremt lång rättegång , som slutade med att de anklagade friades i brist på bevis.

Flera av jurymedlemmarna förklarade efteråt att de var övertygade om att barnen utsatts för övergrepp men att det var omöjligt att med säkerhet bevisa vilka som deltagit i dem.

Jag har skrivit om fallet här.

En av de mest omdiskuterade aspekterna av McMartinfallet var den utgrävning som den professionelle arkeologen Gary Stickel genomförde under skolan. Barnen hade berättat att de utsattes för övergrepp i tunnlar under skolan men inga försök gjordes av polisen att försöka finna dessa tunnlar. Märkligt nog.

Efter att rättegången avslutats genomförde Stickel, på uppdrag av föräldrarna, en utgrävning under skolan. Han kom fram till att det fanns ett system av tunnlar under skolan som motsvarade barnens beskrivning.

Ett avslutande kapitel från hans rapport har länge funnits på nätet men nu finns för första gången hela utgrävningsrapporten. Det är mycket glädjande, själv gjorde jag många försök att få tag i den för över tio år sedan men misslyckades.

Den kan nu läsas här.
___________________________
PS. Rapporten finns som PDF-fil och det kan ta upp till två minuter att ladda ner den. Men det är det värt.

Håller på att läsa ut....

... Frazers "Totemism and exogamy" från 1910 och bör vara klar i morgon eller överrmorgon. Jag köpte de fyra volymerna för några veckor sedan.

Första gången jag hörde talas om den var när jag läste Evelyn Reeds "Kvinnans utveckling" 1978. Faktum är att totemismen spelade samma centrala roll i hennes matriarkatteori som gudinnetron gör i Gimbutas´. 

Om Reeds i sanning  djärva tolkningar håller är jag inte rätt person att avgöra, men jag är helt ense med henne på EN punkt. 

Totemism måste helt enkelt en gång i tiden ha funnits över hela världen. Det går inte att på något annat sätt förklara att nästan identiska föreställningar återfinns i Australien, Afrika och Nordamerika. 

Frazer skrev vid en tidpunkt då etnologer vågade dra djärva slutsatser om historiska samband och utvecklingslinjer. Den djärvheten försvann sedan och istället inskränkte man sig för det mesta  till detaljstudier av enstaka kulturer. 

Det finns något hisnande över totemismens universalitet. Det MÅSTE helt enkelt vara så att de grundläggande elementen i den fanns redan då våra förmödrar och förfäder lämnade Afrika. 

Det finns faktiskt ingen annan förklaring. 

Frazer är värd en renässans, inte för hans ganska så träiga teorier,  utan för hans outtröttliga materialinsamlande och hans globala perspektiv. 

Media mörkar om Mangafallet

Det är väl ändå märkligt att alla större media som diskuterar Mangafallet nästan konsekvent mörkar att det inte endast handlar om tecknade bilder, utan att det faktiskt började med konkreta anklagelser om övergrepp mot barn.

När SvD på ledarplats idag skriver:

"Allt detta i ett fall där inget faktiskt barn är drabbat av något övergrepp. Det enda som finns är uppenbart overkliga teckningar. I någons dator."

.... så inte bara mörkar man, man är dessutom öppet ohederlig. Det är en sak att abstrakt diskutera frågor om nyttan med att kriminalisera tecknad barnpornografi. Det är en helt annan sak att konsekvent och medvetet dölja att Mangafallet faktiskt inte endast handlar om det.

Medias konsekventa tystnad om den saken är oroväckande. Men tyvärr inte helt oväntad.

När jag inte vågade gilla ABBA

/Upplyft från december 2007/

Jag lyssnar gärna till ABBA. Det kan jag säga idag, utan att det är speciellt märkvärdigt. Det är ingenting som behöver motiveras, även om jag säkert skulle kunna hitta någon motivering om jag försökte.

Men 1977 var det annorlunda. Det året gick jag så långt i att dölja att jag gillade ABBA att jag till och med ringde in en telefoninsändare till Aftonbladet och angrep dem.

Bakgrunden är denna. Aftonbladet hade en telefonfråga om man kunde jämföra ABBA med Beatles. Jag ringde in, och läste upp ett litet uttalande där jag sa att det inte gick, för Beatles var genier medan ABBA var ”en kommersiell musikmaskin i kapitalets tjänst”. Min insändare kom in, till min stora förtjusning. I själva verket var det ganska så pinsamt.

För någon månad tidigare hade jag köpt ABBA:s LP ”Arrival”, och det är ingen överdrift att säga att jag lyssnade på den nästan varje dag. Jag hade just flyttat till ett dystert hotellhem på Norra Stationsgatan, med utsikt mot en dygnet runt kraftigt trafikerad gata. Ett av mina glädjeämnen på detta dystra ställe var just att lyssna på ”Arrival.”

Men samtidigt hade jag en djupt liggande känsla av att det var något fel, något djupt obehagligt med ABBA. Därav denna märkliga insändare. Det hindrade mig inte att ta med skivan ifråga till fester, vilket väckte lite munterhet hos de som kände till mitt inlägg i Aftonbladet. Dessa kom med lite syrliga kommentarer, och det gjorde det nog rätt i.

Jag har sällan varit politiskt korrekt på detta fyrkantiga sätt, men det här var ett märkligt undantag. Varför jag skämdes för att lyssna på det ”kommersiella” ABBA men inte att gå på det likaså kommersiella McDonalds är ju intressant. Det har nog också sina förklaringar, men de går jag inte in på här.

När The Album, ABBA:s nästa LP, kom ut, köpte jag den inte, men jag besökte ett kollektiv där en av medlemmarna hade köpt den, och spelade den gång på gång. Och när filmen ABBA - The Movie kom gick jag och såg den, och älskade den, trots dess ganska så tunna story. Men så fort någon frågade mig om saken försäkrade jag att jag tyckte att ABBA var hemska.

Vad tycker jag nu om vad jag sa i insändaren i Aftonbladet? Bortsett från det pinsamma, att jag angrep vad som faktiskt var ett av mina favoritband, kan man också problematisera vad jag sa om Beatles. De må ha varit ”genier”, och de var säkert mer nyskapande än ABBA, men de var naturligtvis i viss mån en ”kommersiell musikmaskin”, och en mycket framgångsrik sådan. De fick ju till och med motta en orden ur drottning Elizabeths hand 1965 för sina insatser för den brittiska exportindustrin.

Och vad det gäller det politiska innehållet lyckades de producera reaktionära låtar av en typ som ABBA aldrig skulle ha vågat ge ut. Exempelvis den skattekverulerande ”Taxman” från 1966, eller angreppet på den utomparlamentariska vänstern i ”Revolution 1” från 1968. För att inte tala om deras kvinnofientliga utbrott i ”Run for your life” från 1965.

Medlemmarna i ABBA var, om man får döma av de få politiska uttalanden som kom från några av dess medlemmar, med all säkerhet ganska så borgerliga. Men den enda text med politiskt innehåll de någonsin skrev, ”Fernando”, var närmast en romantiserad hyllning till en latinamerikansk gerillasoldat – knappat ett högertema.

Men saken var att för mig var Beatles nästan heliga, några man inte fick angripa. Så fast jag hjärtligt avskydde kvinnohatet i Tom Jones Delilah (”She stood there laughing – i felt the knife in my hand and she laughed no more”) såg jag med överseende på den likaledes mordiska Beatlestexten i ”Run for you life”: ”I´d rather see you dead little girl than to be with another man”.

Av ganska så självklara skäl skrev ABBA inte några sådana texter – det skulle se mycket konstigt ut med Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad som medlemmar. Och av samma skäl kunde inte gärna ABBA, som andra supergrupper, plocka upp kvinnliga fans efter konserterna och utnyttja dem sexuellt (vilket Beatles gjorde).

Tillbaka till ABBA. De fick mig att må lite bättre 1977 i en eländig tillvaro. Liksom Beatles, och för den skull Monkees, fick mig att leva upp och bli glad 1967.

Och ett av de främsta kriterierna på att musik, eller litteratur, eller film, är ”bra” är väl att den fyller en sådan funktion. Den som gör det kan aldrig vara ”dålig”, alldeles oavsett vad kulturskribenter må tycka om saken.

Innehav av tecknad barnpornografi och vårdnad av barn

Vill bara lägga till en sak till förra inlägget.

Alldeles oavsett frågan om innehav av tecknad barnpornografi i sig ska vara brottsligt eller inte  tycker jag att man kan vara överens om att innehav ändå bör få konsekvenser i specifika situationer.

Om någon har anklagats för övergrepp mot barn och det följaktligen uppstår en vårdnadstvist. Och det alltså vid en husrannsakan visar sig att den person som anklagats för övergrepp också innehar tecknad barnporr.

Så bör detta definitivt vara ett förödande starkt argument mot att denne ska få vårdnad  -   eller obevakad umgängesrätt.  I sådana fall bör ALLTID barnens säkerhet gå före vuxnas "rättssäkerhet".

Redan om barnet berättar om övergrepp bör den som barnet pekar ut omedelbart skiljas från barnet. Om barnets berättelse kan styrkas med att den utpekade har barnporr, även tecknad sådan,  i sin dator borde faktiskt  frågan ses som i det närmaste avgjord. Eller?

/Likheterna mellan ovanstående scenario och ett aktuellt rättsfall - är absolut ingen tillfällighet!/

Debatt om barnpornografi

Det pågår en debatt om barnpornografi. Det började med att Björn Sellström på rikskriminalen, i en artikel i SvD,  utifrån ett aktuellt mål om tecknad barnpornografi, argumenterade för  att polisen borde koncentrera sig på att att utreda riktiga övergrepp istället  för att ägna sig åt att jaga "fantasifigurer".

I den debatt som följde på nätet  kom många som genuint kämpar mot övergrepp mot barn med hård kritik mot Sellström. Exempelvis NoBoyToy, Suspicio,  och Monica Antonsson.  Jag sympatiserar helt med dessa bloggares ställningstaganden för utsatta barn och jag brukar för det mesta hålla med dem när de skriver om sådana frågor. De vågar säga sanningar som de stora media mörkar.

I just detta fall kan det också noteras att de tar upp något som det annars är tyst om i media, nämligen att den man som det aktuella rättsfallet handlar om, faktiskt anklagades för övergrepp mot barn. Det var därför, och inte av någon annan anledning, som han utsattes för en husrannsakan. Det var då som den tecknade  barnporren beslagtogs.

Detta mörkas även av Sellström i sin artikel, vilket också är anmärkningsvärt.

Men jag kan ändå, trots allt,  inte riktigt dela åsikten att lagändringen som kriminaliserade tecknad barnpornografi var riktig.  Det betyder inte att jag inte anser att sådan är vidrig. Det är den. Men att något är vidrigt innebär inte nödvändigtvis alltid att det bör kriminaliseras.

Det handlar om prioriteringar.  Det har gång på gång visats, bland annat av Uppdrag  Granskning för några år sedan, att polisens resurser för att utreda barnpornografi inte alls räcker till. Det är bland annat till och med så att utredningstiderna  är så långa att en stor del av brotten hunnit bli preskriberade innan de går till åtal.

Det här är en tragedi. Speciellt med tanke  på  att barnpornografi idag, eftersom  barns vittnesmål numera nästan alltid ifrågasätts, och även medicinsk bevisning  brukar förklaras bort på olika sätt, är en av de få saker som kan få förövare fällda.  En massiv satsning på att leta upp och utreda barnpornografi skulle vara ett mycket effektivt vapen för att slå mot förövare.

Men vad gör samhället? Resurserna att utreda sådana  brott förblir mycket  små. Samtidigt utvidgas definitionerna både för vad som är barnpornografi och vad som räknas som innehav. Barnpornografi omfattar efter att lagen ändrades för några år sedan  numera även tecknade bilder, och dessutom krävs inte längre att någon  laddar ner bilder för att det ska räknas som innehav - det räcker med att titta.

Är inte detta bra? Nja, som läget ser ut nu, nej. Det är meningslösa slag i luften så länge inte polisen får kraftigt utökade resurser. Den främsta effekten är att köerna blir ännu längre, och andelen brott som hinner utredas ännu mindre.

Genom dessa lagändringar försökte man få det att se ut som om man tog "krafttag". Men det gjorde man inte. Tvärtom, genom att utvidga definitioner utan att förstärka resurserna  gjorde man arbetet än mer ineffektivt.

Mitt intryck är att intresset på toppnivå för att på allvar bekämpa övergrepp mot barn är mycket  nära noll.

För att undvika att bli betraktad som alltför paranoid avstår jag dock från att spekulera i orsakerna till detta.

Observera....

... när jag diskuterar ämnen jag anser mig kunna en hel del om är det en sak. När jag framför mina fram till nu "bortträngda" amatörmässiga sunda förnufts-invändningar mot exempelvis relativitetsteorin är det en helt annan.

Bara så ingen efter ett tag kommer upp med någon form av ad hominen-argument när jag exempelvis  diskuterar matrilinjära samhällen, Kina, bortträngda minnen eller sexualiserat våld: "Titta, där har vi charlatanen Kire som tror sig kunna tillrättavisa Einstein fast han själv aldrig hade mer än trea i matte i grundskolan och inte ens kan multiplikationstabellen"....

Saken är alltså den att jag är usel på matte, men aningen bättre på formallogik.  Men saken är också den att när jag var elva läste jag om relativitetsteorin och efter en mycket kort tid trängde bort min "naiva" åsikt att det var ju helt absurt. 

Så jag utgick därefter  från att rummet var krökt, och allt det andra som följde med, och tänkte att sånt kan ju vanliga människor inte förstå. Ungefär som Hannes Alfvén,  en av mina nuvarande favoriter bland kosmologerna, beskrev det:
"The people were told that the true nature of the physical world could not be understood except by Einstein and a few other geniuses who were able to think in four dimensions. Science was something to believe in, not something which should be understood."

Och så var det tills jag för kanske tio år sedan läste om en undersökning som påstods ha visat att universum trots allt VAR "platt", alltså inte "krökt" i sig själv på ett fyrdimensionellt sätt! Det kändes på sätt och vis som en lättnad.

Och då vaknade på en sekund all min sunda förnufts-skepticism upp ur sin långa dvala. Jag tänkte plöstligt tanken att det kanske helt enkelt var så att ett universum som är krökt i sig själv a la Einstein inte finns därför att det - inte kan finnas.

Och så kom allt "okunnigt", sunt förnuftsmässigt, måhända "naivt" tvivel att bubbla upp igen.

Detta tvivel är kanske (eller rentav - kanske inte?) rent nonsens. Men det känns skönt att plötsligt våga föra fram det - och numera strunta i om jag därmed gör bort mig för tid och evighet... 

Men etern kanske finns i alla fall?

/Det här inlägget fanns tidigare här i en annan form. Det verkade så vansinnigt absurt att jag skämdes för att ha det här och istället lade ut det på "Världsrymdens mysterier". Men nu kom jag ett sätt att ta bort det MEST absurda och ändå bibehålla huvudtanken, så jag lägger tillbaks det i en modifierad form.

Ta det för vad det är. Ett totalt amatörmässigt försök att rädda det sunda förnuftet från underliga einsteinska tidsparadoxer. Jag ogillar sådana ungefär lika mycket som jag ogillar idén om "krökt rumtid" och jag är beredd att leta efter de mest udda alternativ för att slippa sådana underligheter...

Jag blev dessutom lite inspirerad av att den pseudovetenskapliga sidan "Electric universe" delvis verkar föra fram samma idé som jag, om jag fattar dom rätt. Så om jag är totalt galen är jag i alla fall inte helt ensam om det.../
---------------------------------------------------------------------------------------

Nu kommer jag nog att bevisa att jag är en idiot. Att jag inte förstår de enklaste saker, eller den mest uppenbara (?) matematik. Låt gå för det. Så är det nog. Men det är inte på något sätt något fel med att vara idiot så jag skriver detta i alla fall.

Det finns något som brukar kallas Michelson-Morleys experiment, något som chockade forskarvärlden vid förra sekelskiftet och som ledde till Einsteins relativitetsteori.

I princip går det ut på detta. Experimenten visade att ljuset alltid passerar oss med exakt samma hastighet oavsett om vi rör oss mot eller från ljuskällan. Jorden roterar ju, så på den plats vi befinner oss kommer vi att antingen röra oss mot eller från solen. Men ljuset från solen kommer att passera oss exakt lika snabbt vare sig vi rör oss mot eller från solen.

Detta visade Michelson och Morley. Jag har ingen anledning att betvivla detta, inte alls.

Einstein byggde sin speciella relativitetsteori på saken. Där generaliserade han utifrån Michelson och Morley. Oavsett vilken rörelse vi har i förhållande till en ljuskälla kommer ljuset från denna att passera oss med exakt samma hastighet. Om vi rör oss i halva ljushastigheten mot en ljuskälla borde ju ljuset från denna rent sunt förnuftsmässigt gå mycket snabbare i förhållande till oss. Men nej, det kommer att gå förbi oss med exakt ljusets hastighet

Detta ska sedan förklara med att tiden hos oss påverkas av vår rörelse. Eller nåt.

Men vänta ett tag nu. Anta alltså igen att vi är på ett laboratorium som rör oss mot en ljuskälla. Sunt förnuftsmässigt borde alltså ljuset från denna passera oss lite snabbare. Men nej, det gör alltså det inte, och en matematikervän till mig förklarade detta med att klockorna hos oss går lite annorlunda pga av vår rörelse mot ljuskällan. Jag antar att de sålunda i detta fall går lite långsammare.

Men anta att vi i samma sekund på samma laboratorium också mäter ljuset från en ljuskälla som ligger bakom oss och som vi alltså rör oss ifrån. Sunt fönuftsmässigt borde ju detta ljus passera oss lite långsammare. Men nej, det gör det inte, och det beror återigen på att tiden påverkas av vår rörelse. Men i detta fall i motsatt riktning. Klockorna på vårt laboratorium borde nu gå lite snabbare, antar jag.

Jag tar det en gång till. Vi mäter alltså hastigheten från ljuset från en ljuskälla vi rör oss mot. Det borde gå snabbare än ljusets hastighet men gör det inte pga att våra klockor går långsammare. På samma ställe mäter vi hastigheten hos ljus från en ljuskälla som vi rör oss ifrån. Der borde gå långsammare men gör det inte - pga att klockorna på samma laboratorium nu går snabbare? Eller?

Får nu en helt befängd idé. Har verkligen Michelson-Morleys experiment utförts någon annanstans än på jorden? För om så inte är fallet har jag en ganska så udda fundering.

Man skulle kunna förklara Michelson/Morleys resultat utan vare sig relativistiska paradoxer eller en  bisarr geocentrism om man antar existensen av en eter, som lokalt påverkas av jordens dragninskraft. En eter som i jordens omedelbara närhet följer jorden, ungefär som luften. Det innebär att varje ljussignal som utifrån kommer in i jordens del av etersystemet rör sig med samma hastighet i förhållande till jorden. . . Då rör sig inte jorden genom etern utan en del av etern är stillastående i förhållande till jorden.

Teorin är faktiskt möjlig att testa, för det innebär att Michelson/Morley-typ av experiment skulle få helt andra resultat om de utförs av rymdsonder som har lämnat jordens omedelbara närhet....

Plasmakosmologi...

Utan att på något mer seriöst sätt "ta ställning" för plasmakosmologin vill jag bara länka till http://plasmauniverse.info/ eftersom jag tycker - så där rent amatörmässigt - att den på något sätt tilltalar mig.

Kiremaj70 finns inte mer

Min webbsida Kiremaj70 har nu slutligen lagts ner. Efter en rad problem med webbhotellet  beslutade jag till sist att stänga ner den.

Den startades i juli 2002. Den skapades av en vän till mig, Svante Skoglund. Han hade varit granne i en studentkorridor   i Västra Skogen mellan 1987 och 1990.

En dag i början av juli 2002 ringde han och sa att han tänkte göra en hemsida till mig. Jag sa att det hade jag verkligen inte råd med, men han svarade att han skulle göra den gratis. Det var ett fantastiskt erbjudande som var omöjligt att säga nej till....

Sagt, och gjort, i slutet av juli var den klar, och det var bara för mig att lägga in artiklar, via den admin-ruta som  han också hade gjort. Det behövdes alltså inga HTML- eller andra specialkunskaper...

Svante hade överinseende över sidan, och hjälpte aktivt  med det tekniska fram till dess han tragiskt nog gick bort  i förtid i juli 2004.

Men webbsidan överlevde, eftersom jag hade en  annan  datorkunnig vän som tog över.

De senaste åren har det som sagt istället varit andra typer  av problem med sidan. Men jag började blogga 2007, och det mesta av innehållet på webbsidan har lagts ut som bloggartiklar.

Kiremaj70 hann nu inte existera så väldigt länge innan den drogs in i alla möjliga diskussioner, och ganska snart hade den utsatts för angrepp såväl på sin egen gästbok som på forum som  Flashback, Vetenskap och Folkbildning, Passagen  och efter ett tag på en hel del bloggar.

Samtidigt fick den stöd och sympatier från många andra håll, och i synnerhet många sidor som var engagerade i kampen mot övergrepp mot barn länkade snart till den.

Mot slutet innehöll den långt över 200 artiklar, och ännu fler länkar. Och en gästbok med hundratals inlägg,  både välvilliga och mindre välvilliga...

Den har nog bidragit till att lyfta fram saker  som annars ofta är nedtystade. Det är väl också därför den ofta har  angripits så hårt...

Det är möjligt att jag någon gång skapar en ny, men tillsvidare  finns alltså det mesta av det som legat på sidan på denna blogg, och en del  av detta också på sex ämnesinriktade  bloggar. Jag håller gradvis på och fyller på dessa bloggar med äldre material så att det efter ett tag ska bli lila lätt att hitta i detta  som det förut var på webbsidan.

Mer om Grekland

Kajsa Ekis Ekman har skrivit en utmärkt artikel i Expressen om Grekland och motståndet mot nyliberalismen.

Den rekommenderas varmt.

Vill för övrigt länka till en nyhetsartikel idag där vi får reda på att ledaren för Vänsterpartiets systerparti i Grekland, numera landets andra största parti, kräver att bankerna ska förstatligas,  sparpaketen ska rivas upp  och utlandsskulden ska skrivas ner.

Krisen i Grekland ställer viktiga frågor om den ekonomiska världsordningen. Och det  kanske kan leda till att fler börjar få upp ögonen för i vilken riktning man bör leta efter svaren....

Grekland röstar nej till åtstramningar

De grekiska partier som gick till val på att genomföra den europeiska imperialismens krav på en  åtstramningspolitik och ett nedmonterande av den offentliga sektorn fick mindre än en tredjedel av rösterna.

Trots att ett nazistparti obehagligt nog fick 7 procent av rösterna och trots att inte heller de vänsterpartier som är emot åtstramningspaketet har ett klart alternativ till detta måste man ändå se valresultatet som i grunden något positivt.

Det grekiska folket har sagt nej till imperialismens diktat. Det är betydelsefullt.

Kanske vi kan se ljuset i änden av den nyliberala tunneln?

Visserligen ett svagt ljus, än så länge, men ändå...

Man förstår att man börjar bli gammal...

... när man plötsligt inser att alla partiledarna som deltar i kvällens debatt är yngre än en själv.

Teosofin och folktrons väsen

I hela världen kan man finna  en folktro om övernaturliga väsen som inte riktigt kan passas in i vare sig en materialistisk världsbild eller i de västerländska monoteistiska religionerna. Väsen som vare sig är entydigt onda eller goda, och som inte står över människan.

I stora delar av världen har tron på sådana levt kvar bland stora grupper av människor. Det är endast i västvärlden som denna tro i början av 1900-talet marginaliserades så mycket, att den nästan utrotades.

Under hela 1800-talet var folktron  på stark tillbakagång.  Den hade dock lyckats överleva kristnandet - och det är i sig anmärkningsvärt.

Den kristna kyrkan förnekade till att börja med inte dessa väsens existens. Däremot demoniserade den dem. Det gäller alla kristna kyrkor, men protestanterna mer än katoliker och ortodoxa. Den protestantiska kyrkan startade redan från början en kampanj för att leda människor bort från dessa väsen. De beskrevs som allierade med Satan, som helt och hållet onda.

Det märkliga är nu att denna syn inte  slog igenom i folktron. Det märker man när man läser folkminnesantecknngar. Ja, det fanns några typer av väsen som uppfattades som nästan helt onda. I Sverige är nog näcken ett bra exempel på detta. Men de flesta väsen  sågs snarare som ambivalenta, och dessutom som ganska så mänskliga.

När frikyrkorna uppstod på 1700-talet och än mer på 1800-talet började kristenhetens syn på dessa väsen förändras. Frikyrkorna var ofta mer rationella, de började i hög grad att förneka dessa väsens existens. Djävulen fanns, förvisso, men skogsrån, fairies, och de andra var ren inbillning - "vidskepelse".

Här uppstod en udda allians mellan frikyrkor och den framväxande naturvetenskapen, För denna avvisade ju också tron på alla dessa väsen. I en materialistisk världsbild fanns ingen plats för dessa - möjligen med undantag för en del udda teorier om att exempelvis sjöjungfrur skulle kunna vara någon  sällsynt djurart…

Under 1800-talet förstärktes den naturvetenskapliga världsbildens inflytande. Och vid 1900-talet ingång var det endast på isolerade platser på landsbygden som tron fortfarande var levande. Och dessa blev färre, och efter ett tag var det endast äldre (och "obildade") människor som vågade tro….

Det fanns undantag, framförallt i Storbritannien. Där företräddes tron på "fairies" av så pass ansedda personer som exempelvis sir Arthur Conan Doyle, författaren till böckerna om Sherlock Holmes. Men hans tro betraktades nog som lite udda, på gränsen till pinsam.

Men ungefär då började en ny religiös strömning att få ett större inflytande. Det var teosofin. Och en av dess egenheter var att den inkorporerade den folkliga tron på naturväsen i sitt system.

1911 gav teosofen och etnografen W.Y. Evans Wentz ut en bok med titeln "The Fairy Faith in Celtic Countries". Den ger ett egenartat intryck. Han behärskad väl de etnologiska och religionshistoriska  teoribildningarna. Texten ter sig till stor del som en akademisk text. Men efter ett tag märker man att han dessutom faktiskt tror på dessa väsens existens. Det ger ett nästan hisnande intryck.

Nu var han inte ensam. Som sagt - hela den teosofiska teoribildningen utgick från en hierarki av andliga väsen. Längst ner kom någon form av vad man kallade för elementarandar. Högst kom Gud. Och mellan dessa fanns en rad olika typer av andliga väsen.

Redan 1898 gav Annie Besant, madame Blavatskys efterföljare och ledaren för Teosofiska Samfundet Adyar, ut boken "The Ancient Wisdom". Där anammar hon  existensen av folktrons väsen, och ger dem en plats i det teosofiska systemet.   Hon skriver bland annat detta:
   
   "We find also on the astral plane, nature-spirits… who are concerned with the building of forms in the mineral, vegetable, animal, and human kingdoms. There are nature-spirits who build up minerals, who guide the vital energies in plants, and who molecule by molecule form the bodies of the animal kingdom ; they are concerned with the making  of the astral bodies of minerals, plants, and animals, as well as with that of the physical.

   These are the fairies and elves of legends, the “little people” who play so large a part in the folk lore of every nation, the charming irresponsible children of nature, whom science had coldly relegated to the nursery, but who will be replaced in their own grade of natural order by the wiser scientists of a later day. Only poets and occultists believe in them just now, poets by the intuition of their genius, occultists by the vision of their trained inner senses. The multitude laugh at both, most of all at the occultists ; but it matter not – wisdom shall be justified of her children."

De teosofiska samfunden rekryterade från den intellektuella medelklassen - och så kommer det sig att en döende folktro plötsligt fick en ny typ av anhängare i dessa samhällsskikt.

Men endast i udda och isolerade grupper, förstås. Men i den New Age-våg som fick betydligt fler anhängare under slutet av 1900-talet anammades en stor del av den teosofiska världsbilden.

Så jag misstänker att en (förvisso omarbetad och förändrad!) tro på folktrons väsen idag har betydligt fler anhängare än den hade, låt oss säga, 1950 eller 1960.

Det kan man ju tycka olika saker om. Själv tycker jag att det är riktigt kul.

Sexuell frigörelse eller sexuell exploatering?

/Om 60- och 70-talens sexdebatt. Publicerad i Socialisten 74/2005./

1960-talet var ett årtionde som blivit berömt för sin ”sexuella frigörelse”. Synen på denna period har skiftat mycket. Somliga menar att den var en frisk fläkt efter 50-talets unkna moralism, andra pekar på att den ”sexuella frigörelsen” var en falsk frigörelse som var kopplad till kvinnoförakt och en kommersialisering av sexualiteten.

Förmodligen ligger det en del i båda åsikterna. Det är sant att debatten på 60-talet aktualiserade en del, under 50-talet ganska så nedtystade saker, som exempelvis de homosexuellas rättigheter, abortfrågan, och dubbelmoralen i synen på kvinnors och mäns sexualitet. Det var också en period då många ungdomar krävde sin rätt till en sexualitet, utan att de vuxna skulle lägga sig i. Å andra sidan förespråkade många under 60-talet i den sexuella frihetens namn sexuell exploatering i alla former - prostitution, pornografi och ibland till och med olika typer av sexuella övergrepp som pedofili och incest.

Under det tidiga 60-talet blev Sverige internationellt känt som ett ”frigjort” land, som ansågs ha en mycket ”radikal” syn på sexualitet. Och under 60-talets första år präglades den svenska debatten av en hård strid mellan liberala ”kulturradikaler” som förespråkade ”sexuell frihet” och moralkonservativa grupper som istället oroade sig över ”det moraliska förfallet”. Kulmen på denna debatt nåddes, kanske, 1964. Året efter kom rörelsen mot kriget i Vietnam och början på en ny vänstervåg.

1964 inleddes med ett upprop av 140 läkare, som fördömde ”översexualiseringen” av samhället, och bland annat oroade sig över det ökande antalet veneriska sjukdomar. Lösningen var för dessa läkare ett stärkande av den moraliska uppfostran i skolorna och en disciplinering av ungdomen. Aktionen motverkade snarast sitt syfte; den blev inledningen till en debatt där de moralkonservativa blev allmänt diskrediterade, och en sexualliberal ståndpunkt blev den ”politiskt korrekta” att inta. De stora tidningarnas ledarsidor, med undantag för den då moralkonservativa Svenska Dagbladet, tävlade om att fördöma de 140 läkarna. Dagens Nyheters ledarsida talade om läkarnas aktion som en ”svart sexualfront”; Stockholms-Tidningen för sin del döpte sin ledare om ämnet till ”Kvackare i moral”. Det avslöjades också att några av läkarna var medlemmar av Moralisk upprustning (MRA), en organisation som påminner om grupper i den kristna högern i USA idag.

Trots att Lewi Pethrus samma vår beslutade om att starta ett parti mot den hotande moralupplösningen, Kristen Demokratisk Samling (heter numera Kristdemokraterna), slog den kulturradikala synen på sexualitet igenom i det offentliga samtalet. Även om den av många kunde upplevas som en frisk fläkt gentemot en unken moralism, kom flera av dess förespråkare snart att rent av försvara övergrepp och ohöljd sexuell exploatering av kvinnor och barn.

Ett av de mest tydliga exemplen på vad sexliberalismen kunde leda till är Lars Ullerstams bok ”De erotiska minoriteterna” från 1964. Den hade troligen ganska stort inflytande och bidrog till att i vida kretsar göra olika typer av sexuella övergrepp acceptabla. Ullerstams bok hade utgångspunkten att alla sexuella lustupplevelser i sig är positiva och i stort sett alltid bör tillåtas och uppmuntras. Att det finns människor som kan kränkas av andra människors sexualitet är ett perspektiv som i stort sett är helt frånvarande hos Ullerstam. Med pedantisk noggrannhet går han igenom den ena sexuella varianten efter den andra och argumenterar för att de bör uppmuntras och inte fördömas.

Det gäller även incest och pedofili. I avsnittet om incest får vi veta att incesttemat ”har stort pornografiskt värde” och att sexuella ”lekar” mellan föräldrar och barn inte bara är helt OK utan också allmänt praktiseras i författarens, tillika underläkaren Ullerstams bekantskapskrets: ”Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner.”

I kapitlet om pedofili ser vi bland annat hur övergrepp av äldre män mot barn beskrivs som ”kärleksfulla genitala manipulationer... mellan ett barn och en åldring” som enligt Ullerstam ”i allmänhet inte är det ringaste skadligt för barnen, snarare tvärtom”. Ullerstam anser att ”vad som traumatiserar barnet är...moderns bigotta och hysteriska reaktion” och inte övergreppen.

I kapitlet om exhibitionism lyckas han med konststycket att helt bortse från det ofta starkt aggressivt kvinnofientliga i blottningen och menar att ”vi bör unna våra medmänniskor den hälsosamma magin i den exhibitionistiska riten”!

Ullerstams främsta reformförlag för att förverkliga alla ”erotiska minoriteters” önskemål är, förutom att ”förbättra samhällets pornografiska service” inrättandet av (underförstått statliga) bordeller. Bordellerna fyller ”en viktig samhällshygienisk funktion. Dessa institutioner skulle lämpligen förestås av läkare och socialkuratorer och medicinalstyrelsen skulle ha överinseende över verksamheten.” Ullerstam drömmer om att ”många unga människor av bägge könen skulle med stor glädje söka sig till detta männi-skovårdande yrke” och att de prostituerade bör benämnas ”erotiska samariter”. Dess viktigaste funktion vore att mildra ”nöden hos de människor som av olika skäl inte kan försörja sig själva sexuellt, dvs. handikappade och perversa.”

Man skulle kunna tänka sig att Ullerstams bok skulle ha betraktats som ett extremt inlägg, som inte togs på allvar. Så var inte fallet. Exempelvis publicerade Stockholms-Tidningen den 10/ 9 1964 en recension av Hans Nestius, som hyllade boken rakt av, och endast kom med några ”randanmärkningar”.

Dessa ”randanmärkningar” tog aldrig upp det faktum att Ullerstams bok försvarade övergrepp och prostitution. Och Stockholm-Tidningens ledarsida förvarade i ett stick den 26/10 1964 Ullerstam mot ”moralisterna” och hävdade att han bedrev ”seriös forskning”. Ullerstam blev inbjuden till konferenser och seminarier; exempelvis satt han i panelen vid Liberala Studentklubben i Stockholms seminarium om sexualitet i oktober 1964.

Rent politiskt kan sexliberaler och moralkonservativa ses som två olika borgerliga strömningar. Medan kärnan i en moralkonservativa falangen bland annat återfanns hos KDS:are, högerpartister och kanske i viss mån Centerpartister, var de aktiva ”sexliberalerna” ofta även politiska liberaler, många direkt knutna till de liberala student- och ungdomsorganisationerna. Men även en grupp socialdemokratiska storstadsintellektuella gick in i debatten på sexliberalernas sida. Debatten kan på ett sätt ses som en fortsättning av den motsättning inom borgerligheten mellan ”kulturkonservatism” och ”kulturradikalism” som har rötter tillbaka till 1600-talet.

Nu ska ingen tro att de ”kulturkonservativa” var speciellt engagerade för att skydda kvinnor mot sexuell exploatering. Deras inställning var snarare den att exploateringen huvudsakligen bör ske inom familjesystemets ramar, och att det som går utöver detta, åtminstone bör skötas diskret...

Men de ”sexliberala” ståndpunkterna rotade sig nu på allvar. Ett otäckt exempel får man för övrigt i en intervju gjord med Stikkan Andersson i Aftonbladet den 19 april 1970. Han hade nyss gjort en ny version av klassikern ”Oh, mein papa” och berättar att han inspirerats av att göra den efter att ha sett en porrfilm som handlade om incest mellan far och dotter.

Men samtidigt togs under denna period upp andra teman, som låg i linje med hävdvunna vänsterståndpunkter till stöd för kvinnors rättigheter. Bland annat fördes fram krav på kvinnors rätt till abort. Det blev extra aktuellt efter en affär i februari 1965, då RÅ försökte väcka åtal mot kvinnor som åkt till Polen för att göra abort. Abort var då legalt i Polen, men förbjudet i Sverige. Polisen gjorde även en husrannsakan hos Hans Nestius, för att få tag på namn på kvinnor som hade gjort abort i Polen. En rasande opinion, där stora delar av arbetarrörelsen och vänstern aktiverade sig, fick RÅ att slå till reträtt och inte åtala kvinnorna.

Den rena sexliberalismen förlorade annars utrymme i den offentliga debatten redan i mitten av 60-talet. Inte för att den effektivt bemöttes, utan för att vänsteruppsvinget och Vietnamkriget förde fram andra frågor, som för en ny generation politiskt intresserade kom att ses som mer viktiga och väsentliga. Men trots allt hade den påverkat den offentliga synen på sexualitet på ett grundläggande sätt.

Det är mot den bakgrunden man måste se det märkliga förslag som lades fram av den statliga sexualbrottsutredningen i februari 1976. Där föreslogs bland annat att lagen om grovt koppleri skulle avskaffas, att incest skulle bli tillåtet, liksom blottning, och att åldersgränsen för sexuellt umgänge skulle sänkas från 15 till 14 års ålder. Men den del av förslaget som väckte störst uppmärksamhet var att våldtäkter inte skulle ses som våldtäkter om kvinnan innan övergreppet hade visat ett sexuellt intresse, genom att till exempel vara utmanande klädd.

Sexualbrottsutredningen ledde till ett ramaskri hos en stor opinion. Den överväldigande majoriteten av remissinstanserna sa nej till förslaget, och en enad front av kvinnoorganisationer, alltifrån Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Lesbisk Front, Grupp 8, och Socialdemokratiska Kvinnoförbundet till Centerns Kvinnoförbund, Folkpartiets Kvinnoförbund och Moderata Kvinnoförbundet, tog ett gemensamt uttalande mot förslaget. Det revs slutligen upp, även om en hel del av dess anda, i synnerhet i synen på våldtäkter, lever kvar i domstolarna än idag.

På sätt och vis blev 1976 vändpunkten. Den 24/11 detta år inledde Studio S en serie program som avslöjade omfattningen av prostitution i Sverige, och även hur minderåriga utnyttjades som prostituerade. Några dagar senare, den 26/11, avslöjade Aftonbladet den mängd av barnporrtidningar som fanns. Vid ett besök i några porraffärer hittade reportrarna inte mindre än 15 olika barnporrtidningar, med titlar som ”Loving Children” och ”School Girls”. I själva verket var Skandinavien vid denna tid världens ledande centrum för barnpornografi, pga att Sveriges och Danmark vid den tiden tillät distribution av barnpornografi – också till stor del ett resultat av 60- och 70-talens debatt…

Hans Nestius, för sin del, tog i en debattartikel i AB den 25/ 1 1977 avstånd från såväl sexliberalism som liberalism i allmänhet. Han förklarade sig nu vara socialist och krävde förbud av barnporr, djurporr, och våldsporr.

Men även om 60-talets sexliberalism inte överlevde in på 80-talet, är den lärorik. På kort tid svängde det offentliga samtalet från en försiktig moralism till att uppenbara exempel på övergrepp och exploatering blev accepterade av opinionsbildare och lagstiftare. Det säger en del intressanta saker om vilka strömningar som fanns, och finns, strax under ytan. Att många opinionsbildare, jurister och politiker så lätt accepterade allting, från barnporr till statliga bordeller, är förvisso intressant. Och oroväckande.

Erik Rodenborg

Läsvärt om pseodoskepticism

På webbsidan Plasma-universe.com kan man ta del av denna läsvärda artikel.

Den heter "Pseudoskepticism" och de definitioner av detta begrepp man kan ta del av där  känns nästan deja vu-liknande för den som har  tagit del av en hel del fyrkantiga utgjutelser och mobbliknande drev på Vetenskap och Folkbildnings forum!

Läs och begrunda...