Religionen, samhället - och naturen

Jag har nästan läst ut Émile Durkheims "The elementary forms of the religious life". Den tar sin utgångspunkt i totemismen - men har egentligen en teori som gör anspråk på att förklara alla religioner.

Att den tar sin utgångspunkt i just totemismen beror på att Durkheim ser denna som den mest "elementära" (och dessutom den äldsta !) av alla religioner. Därför, menar han, är det lätt att utifrån den visa på de grundstrukturer som ligger bakom alla religioner.

Människor har i alla tider uppfattat att det finns en kraft utanför individen. Den har haft olika namn - i delar av Melanesien kallades den för Mana, irokeserna kallade den för Orenda. Från början handlade det enligt Durkhein inte om gudar. Det handlade om opersonliga krafter.

Parallellt med detta uppkom en föreställning om själen. Den ansågs ofta gå in i kroppen av andeväsen som kom utifrån, och som efter döden kunde reinkarnera i nya människor.

I totemismen finns båda dessa element, implicit eller explicit. Men de struktureras runt djur och växter - som ses som besläktade med mystiska anfäder eller anmödrar. Dessa var i australisk totemism övernaturliga väsen som en gång skapade både landskapet och kulturen. Tabureglerna och de andra moralreglerna instiftades en gång av dem.

Varje totem var kopplat till en klan, som med några enstaka undantag var exogama, dvs, man måste gifta sig utanför klanen. De olika klanerna samarbetade och erkände varandras totem.

Vad är nu hemligheten bakom dessa totem? Durkheim avvisar en rad teorier från andra forskare. Exempelvis Andrew Langs som hävdade att det i grunden endast skulle handla om att man tagit över smek- eller öknamn som man fått av andra. Durkheim argumenterar väl, och hans egen teori är rimligare än de han kritiserar.

Han var ju sociolog, och det märks ju på teorin. De övernaturliga makterna, den övernaturliga kraften, totemet - är inte en ren inbillning. Det finns en kraft utanför människan som är starkare än varje enskild människa, som varje människa måste böja sig för, som instiftar moralregler, som på grund av detta väcker känslor av "helighet". Men det finns inget övernaturligt i detta, egentligen. För den kraften är samhället. Och i de tidigaste religionerna identifieras detta med totemet.

Det är ganska bestickande, för totemet är ju nästan alltid identifierat med klanen. Totemet ÄR klanen, enligt Durkheim. Han jämför med hur fanan för en glödande patriot kan bli en symbol för fosterlandet. Totemet är som en fana, en symbol för den klan i vilken man levde verkade och var beroende av.

Ja, det är mer sofistikerat än Freud, Lang, Frazer och de andra. Och i viss mån stämmer det ju. Känslorna inför totemet VAR förvisso hopkopplade med känslorna för klanen. Men är det verkligen hela sanningen?

När Durkheim ska förklara varför de flesta totem är djurtotem förklarar han det med att djuren var den viktigaste näringskällan för dessa folk. Men det stämmer inte, det vet vi idag. För jägare och samlare är det överalt utom i de arktiska och subarktiska områdena samlandet som är den främsta näringskällan.

Över huvud taget trollar Durkheim bort naturmystiken på ett se så simpelt sätt. Det råkar vara djur, men egentligen är det samhället som avses. Omedvetet förvisso (även om Durkheim inte använde det ordet), men i alla fall…

Utifrån denna modell kan sedan Durkheim förstås förklara en hel del, det måste man ju medge. Att det inte fanns några blodtörstiga mäktiga gudar under totemismen beror till exempel på att samhällena var småskaliga, och beskedliga.När stora mäktiga, aggressiva stater uppkommer, uppstår också tron på starka blodtörstiga gudar…. Det låter ju mer än rimligt.

Mer tveksamt är kanske att han verkar mena att även själsbegreppet egentligen är en symbol för samhället. Själen är odödlig, även när människan dör, på samma sätt som samhället finns kvar och överlever de enskilda människorna.

Här börjar man ana att Durkheim går för långt...

Det finns något som kallas "reduktionism". Det innebär att man reducerar ned ett fenomen till "endast" något annat. Många religionsteorier under de senaste tvåhundrade åren, eller så, har varit av den typen. Religion är "endast" … faderskomplex, intellektuella misstag, en överbyggnad av klassamhället, etc. Eller för Durkheim - en symbol för samhället.

Men kuggfrågan när det gäller Durkheim och totemism är förstås dennas koppling till naturen. De australiska urinvånarna såg sig som inbäddade i ett system av relationer med resten av naturen - djur, växter, naturfenomen. De ansåg att andliga väsen fanns i och verkade genom naturen. Människorna var en del av den, och var släkt med djur, växter, och till och med himlafenomen.

Att se detta som något perifert, och att denna syn "endast" avspeglade klanen och samhället ser jag som just reduktionism. Jag tror att när man analyserar religioner måste man ta dessas egen självbild lite mer på allvar än vad Durkheim och de andra gör. Ja, religionen avspegar på många sätt samhället, men den är mycket mer än så. När det gäller totemismen avspeglar det föreställningar hos folkgrupper som levde mycket nära naturen, som inte såg sig som avskilda från den, utan som en integrerad del av den. Samhället och religionen var inte isolerade från naturen.

Därför handlar totemismen också om djur och växter - och inte endast om klanen och dess regelsystem. Detta är inte enbart en tillfällighet eller en rationalisering av något annat. Det är inte endast en överbyggnad. Det är en del av totemismens kärna.

Émile Durkheim