söndag 8 april 2012

Religionen, samhället - och naturen

Jag har nästan läst ut Émile Durkheims "The elementary forms of the religious life". Den tar sin utgångspunkt i totemismen - men har egentligen en teori som gör anspråk på att förklara alla religioner.

Att den tar sin utgångspunkt i just totemismen beror på att Durkheim ser denna som den mest "elementära" (och dessutom den äldsta !) av alla religioner. Därför, menar han, är det lätt att utifrån den visa på de grundstrukturer som ligger bakom alla religioner.

Människor har i alla tider uppfattat att det finns en kraft utanför individen. Den har haft olika namn - i delar av Melanesien kallades den för Mana, irokeserna kallade den för Orenda. Från början handlade det enligt Durkhein inte om gudar. Det handlade om opersonliga krafter.

Parallellt med detta uppkom en föreställning om själen. Den ansågs ofta gå in i kroppen av andeväsen som kom utifrån, och som efter döden kunde reinkarnera i nya människor.

I totemismen finns båda dessa element, implicit eller explicit. Men de struktureras runt djur och växter - som ses som besläktade med mystiska anfäder eller anmödrar. Dessa var i australisk totemism övernaturliga väsen som en gång skapade både landskapet och kulturen. Tabureglerna och de andra moralreglerna instiftades en gång av dem.

Varje totem var kopplat till en klan, som med några enstaka undantag var exogama, dvs, man måste gifta sig utanför klanen. De olika klanerna samarbetade och erkände varandras totem.

Vad är nu hemligheten bakom dessa totem? Durkheim avvisar en rad teorier från andra forskare. Exempelvis Andrew Langs som hävdade att det i grunden endast skulle handla om att man tagit över smek- eller öknamn som man fått av andra. Durkheim argumenterar väl, och hans egen teori är rimligare än de han kritiserar.

Han var ju sociolog, och det märks ju på teorin. De övernaturliga makterna, den övernaturliga kraften, totemet - är inte en ren inbillning. Det finns en kraft utanför människan som är starkare än varje enskild människa, som varje människa måste böja sig för, som instiftar moralregler, som på grund av detta väcker känslor av "helighet". Men det finns inget övernaturligt i detta, egentligen. För den kraften är samhället. Och i de tidigaste religionerna identifieras detta med totemet.

Det är ganska bestickande, för totemet är ju nästan alltid identifierat med klanen. Totemet ÄR klanen, enligt Durkheim. Han jämför med hur fanan för en glödande patriot kan bli en symbol för fosterlandet. Totemet är som en fana, en symbol för den klan i vilken man levde verkade och var beroende av.

Ja, det är mer sofistikerat än Freud, Lang, Frazer och de andra. Och i viss mån stämmer det ju. Känslorna inför totemet VAR förvisso hopkopplade med känslorna för klanen. Men är det verkligen hela sanningen?

När Durkheim ska förklara varför de flesta totem är djurtotem förklarar han det med att djuren var den viktigaste näringskällan för dessa folk. Men det stämmer inte, det vet vi idag. För jägare och samlare är det överalt utom i de arktiska och subarktiska områdena samlandet som är den främsta näringskällan.

Över huvud taget trollar Durkheim bort naturmystiken på ett se så simpelt sätt. Det råkar vara djur, men egentligen är det samhället som avses. Omedvetet förvisso (även om Durkheim inte använde det ordet), men i alla fall…

Utifrån denna modell kan sedan Durkheim förstås förklara en hel del, det måste man ju medge. Att det inte fanns några blodtörstiga mäktiga gudar under totemismen beror till exempel på att samhällena var småskaliga, och beskedliga.När stora mäktiga, aggressiva stater uppkommer, uppstår också tron på starka blodtörstiga gudar…. Det låter ju mer än rimligt.

Mer tveksamt är kanske att han verkar mena att även själsbegreppet egentligen är en symbol för samhället. Själen är odödlig, även när människan dör, på samma sätt som samhället finns kvar och överlever de enskilda människorna.

Här börjar man ana att Durkheim går för långt...

Det finns något som kallas "reduktionism". Det innebär att man reducerar ned ett fenomen till "endast" något annat. Många religionsteorier under de senaste tvåhundrade åren, eller så, har varit av den typen. Religion är "endast" … faderskomplex, intellektuella misstag, en överbyggnad av klassamhället, etc. Eller för Durkheim - en symbol för samhället.

Men kuggfrågan när det gäller Durkheim och totemism är förstås dennas koppling till naturen. De australiska urinvånarna såg sig som inbäddade i ett system av relationer med resten av naturen - djur, växter, naturfenomen. De ansåg att andliga väsen fanns i och verkade genom naturen. Människorna var en del av den, och var släkt med djur, växter, och till och med himlafenomen.

Att se detta som något perifert, och att denna syn "endast" avspeglade klanen och samhället ser jag som just reduktionism. Jag tror att när man analyserar religioner måste man ta dessas egen självbild lite mer på allvar än vad Durkheim och de andra gör. Ja, religionen avspegar på många sätt samhället, men den är mycket mer än så. När det gäller totemismen avspeglar det föreställningar hos folkgrupper som levde mycket nära naturen, som inte såg sig som avskilda från den, utan som en integrerad del av den. Samhället och religionen var inte isolerade från naturen.

Därför handlar totemismen också om djur och växter - och inte endast om klanen och dess regelsystem. Detta är inte enbart en tillfällighet eller en rationalisering av något annat. Det är inte endast en överbyggnad. Det är en del av totemismens kärna.

File:Emile Durkheim.jpg

Émile Durkheim

9 kommentarer:

Tidlösa sa...

Själv är jag inte så värst intresserad av totemismen, men det är faktiskt ganska märkligt vilka underliga teorier om den som har kunnat få fotfäste. Man tycker ju på något sätt att den mest uppenbara teorin om en religionsform som dyrkar djur, är att den faktiskt handlar om just djur, och mer allmänt kopplingen mellan ”de primitiva vildarna” och naturen… Men nähä, det är tydligen lite för enkelt för somliga!

Jag läste i ett av dina tidigare inlägg att man på 80-talet hävdade att totemismen ”inte finns”. Var det inte samma snack om shamanismen även senare? Den finns tydligen inte heller. Överlag finns det en tendens inom den moderna religionsforskningen att förneka likheterna mellan olika religioner – man betonar istället de stora skillnaderna. Missförstå mig rätt, jag betvivlar inte alls att det finns stora skillnader mellan olika religioner (fånigt exempel: ortodoxa judar och nazistiska nyhedningar), men jag tror ändå att antalet religionstyper eller religionsformer faktiskt är rätt så begränsat. Många religioner har en slags panteistisk tendens, polyteismen har ofta likartade drag i olika delar av världen, anfäderskult finns nästan överallt, häxeriföreställningar och ”onda ögat” verkar vara universella vidskepelser, shamanism och totemism är vitt spridda, gudinnor verkar ofta härska över både födelse och död, och således paradoxalt nog förknippas med krig, o.s.v. Tanken på någon form av ”initiering” genom lidande verkar också vara oerhört vanlig. Både opersonlig och personlig mystik finns i hela världen. Man behöver inte tro på Madame Blavatsky för att kunna se vissa mönster! (Någon kanske invänder att diffusion kan vara en av förklaringarna till dessa mönster. I många fall är detta säkerligen helt riktigt, men det motbevisar inte själva tesen: för att diffusion alls skall vara möjlig, måste ju de idéer som sprids kunna ”fästa sig” även hos nya kulturer.)

Jag tror att Eliade (som i många andra frågor var en riktig liten skurk) ändå hade en viss poäng i ”The sacred and the profane”, där han ju försöker förklara den religiösa världsbildens kärna. Intressant nog ansåg Eliade att matriarkatet faktiskt existerat – även om det kanske var på fel grunder (Jag vill minnas att Julius Evola också trodde på matriarkatet, och givetvis betraktade detta som något riktigt vedervärdigt!) Dessutom erkänner Eliade att någonting nytt inträffar i och med judendomen och kristendomen: det heliga förs in i historien. En helt fyrkantig ”essentialist” var han alltså inte.

Jaha, tyvärr har jag ingen bra ”close” till detta inlägg, så jag får väl sluta här…

PS. Diskuterar ni sådana här saker inom Socialisten? Är ni något slags småborgerliga vänsterakademiker, eller vad? ;-)

Tidlösa sa...

Ja, jag är alltså Tidlösa, Moder Torium, Blavatskys Babian. Jag Är. Så enkelt är det. :D

Tidlösa sa...

Och du Kire, om du någonsin ser den eteriske Kristus kan du väl slå mig en pling, jag har letat efter den fräcke gynnaren sedan 1876, fan, han är osynlig, svår att hitta då eller?

Tidlösa sa...

Ett mer seriöst inlägg.

Jag vacklar lite på frågan om det verkligen finns olika stadier i mänsklighetens utveckling. Den kulturella variationen är ju onekligen väldigt stor. Enligt Peggy Reeves Sandays bok ”Female Power, Male Dominance” var 50% av alla egalitära samhällen i hennes studie faktiskt krigiska, och hon lyckades även hitta boskapsskötare som inte var entydigt patriarkala, och samlare som faktiskt var det. Nu är det givetvis svårt att veta när dessa förändringar från det gängse mönstret inträffade, men det visar väl ändå att bilden är rätt så komplicerad. Det förekom ju människooffer i vissa neolitiska samhällen, men inte i vissa andra, hur skall man tolka det, exempelvis? (Reeves Sanday har förresten skrivit den där boken om muslimskt matriarkat på Sumatra du nämnde för några år sedan.)

Fast å andra sidan… Å andra sidan är det uppenbart att det finns stadier när det gäller teknologins utveckling och den sociala stratifieringen. Det finns en del intressanta anomalier, t.ex. Induskulturen, men de verkar vara relativt få (tyvärr). Som jag påpekade i mitt första inlägg verkar religionerna uppvisa en märklig enhetlighet. Man frestas nästan tro på det gamla utvecklingsschemat animism-polyteism-monoteism, eller på den kristna teologins kontrast panteism-monoteism. Det ligger *något* i detta. Det kan därför vara fruktbart att ändå försöka sig på något slags övergripande historiska skildringar av epoker och perioder.

Totemismen är intressant eftersom den rimligtvis speglar en tid då människan såg sig som en del av naturen. Då uppstår genast följdfrågan om hon *verkligen* såg sig som en del av naturen, eller om det hela bara var något slags symbol. Det vill säga, hade människan under äldre stenåldern ett fundamentalt annorlunda medvetande än dagens människor? Utvecklas även själva medvetandet? Alltså inte bara de mytologiska föreställningarna, utan medvetandet som sådant? Weltgeist, eller vad?

Man undrar ju också vad shamanismen speglar för något. Är inte många av andarna i shamanistiska upplevelser zoomorfa? Det kanske du borde titta närmare på när du studerar totemismen…

Erik Rodenborg sa...

Lucifer och Ahriman...

Att du är Tidlösa fattar jag nog :-) - varför behöll du inte det förträffligs namnet? Varför det märkliga nya namnet förresten, har du börjat läsa Steiner?

Ja, jag tror nog att det finns gemensamma drag i nästan alla förmonoteistiska religioner, och så än mer i de som fanns före klassamhällen och social stratifiering. Men de liknar inte Blavatsky i någon högre grad.

Och, ja, jag har också en del sympatier för Eliade, dvs. hans religionshistoriska texter, inte hans skriverier om Salazar och annat! Hans matriarkat var knutet till det tidiga jordbruket, och där liknar han Alexandra Kollontay, Wilhelm Schmidt, Gordon Childe, eller Joseph Campbell mer än han liknar Gimbutas, Engels, eller Evelyn Reed…

Att detta diskuteras inom Socialisten beror på den nämnda boken om kvinnoförtryckets uppkomst som planeras, och som i bästa fall också blir av.

Jag tycker inte att Induskulturen var en anomali. Den liknar en del andra mer avancerade matrifokala kulturer, framförallt minoiska Kreta.

Förresten har jag aldrig hört talas om att någon förnekat shamanismens existens. Vad har du sett det nånstans?

Tidlösa sa...

Nja, det jag menade var att man talar om "shamanismer" i pluralis, snarare än om "shamanismen" i singular. Men nog liknar väl de olika shamanismerna varandra på ett mer grundläggande plan?

När det gäller Induskulturen, verkar det bara ha funnits ett fåtal fredliga högkulturer (fast det kanske beror lite på hur man definierar "högkultur"). Förutom Induskulturen verkar Kreta samt något som hette Norte Chico-kulturen ha varit fredliga. Det är dock oklart om dessa samhällen var egalitära, något Induskulturen däremot kan ha varit. Det verkar som att de flesta teknologiskt och administrativt avancerade stadskulturer var krigiska klassamhällen. Intressant nog verkar dock Egypten ha bibehållit vissa "matriarkala" drag, medan de andra verkar ha varit mer patriarkala.

Man undrar onekligen vad detta kan bero på...

Jag håller med om att Tidlösa var ett väldigt bra namn, eventuellt går jag tillbaka till det, men jag är barnsligt förtjust i att ständigt byta identitet, LOL.

När det gäller Steiner har jag försökt traggla mig igenom hans skrifter i flera års tid, utan att riktigt lyckas. Å ena sidan har antroposofin en väldigt intellektuell sida som är svårbegriplig, och å andra sidan sade Steiner en mängd vansinniga saker om allt möjligt. Antroposofin känns märkligt dubbel. Den är betydligt svårare att begripa sig på än teosofin, kanske för att Adyar numera smält samman med en etablerad nyandlighet vars idéer de själva indirekt varit med om att påverka. Man känner alltså igen sig. Antroposofin känns betydligt mer "sektoid" och främmande.

Var inte orolig, jag kan nästan garantera att jag aldrig kommer att bli antroposof... ;-)

Erik Rodenborg sa...

Jag håller nog med om shamanismen. Jag brukar använda det faktum att den finns i både Amerika och Asien som ett belägg för att den är åtminstone 12.000 år gammal. Alltså anser jag att det finns en grundläggande enhet inom den.

Och, ja, minoiska Kreta verkar lite mindre jämlikt än Induskulturen. Båda ser jag som "matrifokala" och fredliga, men i Kreta verkar det ha funnits åtminstone en antydan till ett privilegierat skikt, troligen knutet till gudinnekulten. Men det måste ha varit ovanligt tolererat av befolkningen - Kreta saknade i stort en våldsapparat och städerna, och templen ("palatsen"), var obefästa.

Jag tror nog inte att du blir antroposof, men om du blir det MÅSTE jag helt enkelt sammanföra dig med AG, och locka er till att starta en teologisk debatt...

Tidlösa sa...

Precis. Det blir lite som C.S. Lewis och Owen Barfield. Lewis hade alltså en polare som hette Barfield och var antroposof. Vid ett tillfälle skrev Lewis ett kritiskt brev tíll Barfield i vilket han angrep antroposofin. Brevet hade den märkliga titeln "Clivi Hamiltonis Summae Metaphysices contra Anthroposophos".

Jag antar att AG snarare skulle skriva något i stil med "Till frågan om den s.k. antroposofins småborgerliga klasskaraktär".

Nå, jag tycker Lewis´ titel låter flashigare!

;-)

Erik Rodenborg sa...

Men här låter du ju riktigt positiv till tanken.... Dvs. tanken på någon form av diskussion mellan dig och AG. Jag hoppas den blir av nån gång, och så hoppas jag att jag får vara med. ;-)

Påskfirandet - den kusliga bakgrunden

Långfredag....  Dagen då man ska fira hur "Guds son" offrades och torterades ihjäl för 2000 år sedan.  Många vet dock inte bakgrun...