Mysrysare

Håller på och läser "Mörkrets mästare: skräcklitteraturen genom tiderna" av Richard Berghorn och Annika Johansson. Den får mig att tänka på min relation till skräcklitteraturen.

Jag har alltid fascinerats av skräckromantisk litteratur då jag upplever den som på sätt och vis realistisk. Den motsvarar kanske min upplevelse av världen bättre än den mesta annan litteratur.

Men- det betyder egentligen inte att jag vill bli skrämd. Jag vill läsa OM skräck, på ett sätt som inte ger en skrämselhicka. Det är kanske därför jag gillar Lovecraft - han är egentligen aldrig otäck, däremot gåtfull och fascinerade.

Men under sjuttiotalet hittade jag en än mer godartad genre. Den kallades "Mysrysare" och gavs ut i en pocketserie med samma namn. Den såldes i pressbyrån och kom kanske ut två gånger i månaden eller så. Mysrysare fyllde nog minst två hyllor på min bokhylla.

Men tiden går och jag har flyttat en massa gånger och ofta inte haft möjlighet att få flytthjälp. Så alla mysrysare, säger alla, har kommit bort. Det är sorgligt.

Nu vet jag inte om genren ens kan kallas "skräck". I så fall är den "skräck light".

Det roligaste med den är dock att minst 75 procent av alla mysrysare hade en väldigt likartad handling… Den såg ut så här. Ungefär.

En ung kvinna kommer till ett slott, alternativt en herrgård. Anledningen till att hon kommer dit varierar. Antingen har hon fått ärva, eller så är hon barnflicka, eller så är det något annat.

Det visar sig snart att huset, släkten och den nästan oundvikliga omkringliggande heden ruvar på hemligheter. I huset finns det ett eller flera lönnrum, där hemligheter bevaras. Ofta handlar de om någon släkting som man vill gömma för omvärlden . På heden ser man märkliga ljus och ofta händer det saker nere vid havet.

På nätterna hörs konstiga ljud.

En av männen i huset verkar vara jätteskum och en annan verkar jättetrevlig. Mot slutet visar det sig nästan alltid att det är den skumme som är trevlig och den trevlige som är skum.

Det blir en dramatisk händelsekedja där den unga kvinnans liv direkt sätts i fara. Men mot slutet löser det sig, förstås, och ganska så ofta gifter hon sig med den förment elake, i realiteten snälle, mannen .

Ju mer jag skriver ju mer saknar jag mysrysarna. De hade ofta dessutom fascinerande omslag. Ofta en kvinna som står på en hed. Eller utanför ett slott. Eller framför en grotta. Ofta klädd i klänningar av 1800-talssnitt. För, väl att märka., många utspelade sig inte i nutid. Det var mer romantiskt med 1800-talet.

Nej, de verkliga skräckentusiasterna skulle väl fnysande avfärda mysrysarna. Men det fanns något visst med dem. Jag minns speciellt en som hette "När vinden gråter är döden nära". Den grep tag i mig extra. Av någon anledning.

PS. Egentligen borde jag väl rodna generat efter detta lilla avslöjande. Men det anmärkningsvärda är att jag inte ens gör det.