Patrik Nyberg om "ritualmordssällskap"

Nu har Patrik Nyberg, i en ganska så schematisk och missvisande artikel om debatten om sexuella övergrepp mot barn, på nytt tagit upp diskussionen om vad han väljer att kalla "ritualmordssällskap". Hans behandling av detta ämne är lika missvisande som hans term.

Han syftar uppenbarligen på berättelser om att barn dödats i samband med organiserade sadistiska övergrepp.

Enligt Patrik Nyberg hade dessa berättelser "hämtats från USA och där omfattades övertygelsen bland annat av den kristna högern och högerextrema grupper." Denna beskrivning är grovt missvisande.

Ja, berättelser om att barn dödades i organiserade sadistiska övergrepp började komma upp i USA på tidigt 80-tal. Och, ja, mycket små grupper av den kristna högern hakade på, och försökte utnyttja debatten.

Men man bör notera att de som först började berätta om detta inte alls tillhörde den kristna högern, och att endast en försvinnande liten del av de som senare berättade om liknande erfarenheter hade det minsta med den kristna högern att göra. Man bör också notera att de tongivande delarna av denna kristna höger, som till exempel flaggskeppet "Christianity Today" och de evangelikala propagandisterna Bob och Gretchen Passantino mycket snart ställde sig på förnekarsidan.

Varför då? Framför allt för att diskussionen om rituella övergrepp av denna rörelse mest sågs som ett hot. Vi får hålla i minnet att den kristna högerns grundläggande tema var och är "familjevärden". De ser kärnfamiljen som helig, och har av tradition varit mycket misstänksamma mot försök att ifrågasätta den.

Om berättelser om barn som dödats till någon större del hade riktats mot öppna satanister, eller för den delen mot aktiva wiccaner och andra "nyhedningar", hade de säkert hakat på. Men nu handlade det istället ofta om respektabla familjefäder (och -mödrar) som inte alltför sällan sågs som stöttepelare i samhället. Berättelserna handlade oftast om mord som direkt eller indirekt var kopplade till övergrepp inom familjen.

Psykologer, socialarbetare, eller myndigheter som ifrågasätter vad som händer i "den av Gud instiftade" familjen har aldrig varit populära i den kristna högern. Därför vände sig den stora majoriteten av denna mot anklagelser om rituella övergrepp.

Ja, det fanns som sagt undantag i den kristna högerns periferi. Men de var marginella.

Vad gäller "högerextremister" är det lite oklart vad Nyberg menar. Idag åsyftas vanligen med denna term grupper med rasistiska och fascistiska agendor. Dessa spelade i stort sett ingen roll alls i denna debatt.

När Nyberg sedan övergår till Sverige ger han en bild av att det fanns en period på 90-talet då många aktiva mot sexuella övergrepp mot barn trodde på existensen av, för att använda hans egen formulering, "den kristna högerns idéer om ritualmordssällskap som härjar över hela väst-världen", men att de nu har ändrat sig och inte längre gör det.

Det är än mer missvisande. Jag vet visserligen inte hur Nyberg definierar ordet "ritualmordssällskap" men eftersom han inkluderar Södertälje.- och Umeå-fallen är det uppenbart att han definierar det mycket vidsträckt. Han säger att "få, om ens några" av de aktiva i kampen mot övergrepp mot barn idag "tror" på sådana övergrepp.

Nu är Nybergs kontakter med personer och grupper som aktivt arbetar mot övergrepp mot barn mycket begränsade, om inte annat för att den överväldigande majoriteten av dessa inte skulle vilja ha några mer omfattande kontakter med Patrik Nyberg…. Men jag vill här gärna påpeka att Birgitta Allmos bok om Södertäljefallet fick ett mycket positivt bemötande i stora kretsar, och att författaren tilldelades Trasdockepriset 2009.

Att den offentliga debatten om sådana berättelser i hög grad tystnade efter 1995 berodde inte på att de som "trodde" slutade att "tro" utan att det blev nästan outhärdligt att delta i en bisarr polariserad debatt, där de som var öppna för möjligheten att berättelser som dessa skulle kunna vara sanna utsattes för bland annat grova massmediala angrepp.

Min bedömning är snarast att det idag är en större andel av de som aktivt arbetar mot övergrepp mot barn som är öppna för att dessa "extrema" skildringar skulle kunna vara sanna. Om Birgitta Allmos bok hade kommit ut 1995 hade den med all säkerhet utsatts för rasande angrepp, men när den kom 2008 övervägde de positiva reaktionerna. Den blev till och med hyllad i en krönika i Svenska Dagbladet!

Den enda som vågade angripa boken mer utförligt var ju Max Scharnberg, som Nyberg också nämner. Scharnberg gav ut en bok om Södertäljefallet i Uppsala universitets namn utan att detta universitet var kontaktat. Universitetet tvingades offentligt ta avstånd. Förutom Nyberg och en liten grupp hängivna är det knappast någon som tar Scharnberg på allvar. Som jag tidigare visat vimlar hans bok av uppenbara sakfel (varav en del måste vara medvetna lögner), och en mycket egenartad metodologi.

Och hur kan man ta en person, som redan 1995 hävdade att 80 procent av de incestdömda i Sverige var oskyldiga - och antydde att anledningen till det var att "psykoterapeuterna" bakom kulisserna manipulerade det svenska domstolsväsendet, för att de själva skulle få bedriva tvångsterapi med "oskyldigt dömda" - på något som helst allvar….

Patrik Nyberg vill tydligen att vi ska ta "forskaren" Scharnberg på allvar. Det säger en del om hans egen agenda. I sin förment "objektiva" artikel om debatten om övergrepp mot barn lyckas han mörka att han själv inte är någon utomstående iakttagare. Utan att han under åratal har deltagit i debatten - på dess ena extremkant.