En lite irriterade sak är att inga teorier jag stött på egentligen tar totemismen på allvar.
Totemismens grunder är ju antagandet av ett mystiskt, hemlighetsfullt samband mellan människa och natur. Att något sådant inte kan finnas är förstås den gemensamma nämnaren, den underförstådda utgångspunkten, för alla akademiska totemismteorier.
Så de fokuserar istället på exempelvis "vildarnas" bristfälliga logik (Frazer), deras faderskomplex (Freud), olika folkgruppers tendens att ge varandra smek- och öknamn (Lang), binära oppositioner i tänkandet (Lévi-Strauss). Den mest sofistikerade av dem alla, Emile Durkheim, ser för sin del totemet som inget annat än en symbol för samhället.
Men var tog alltså den egentliga totemistiska världsbilden vägen? Dess grunder är som sagt antagandet av ett mycket nära samband mellan människor och naturen runt omkring - djur, växter, och andra naturfenomen.
Jag tror att om man ska förstå totemismen bör man börja med att ta detta som utgångspunkt - istället för genast börja med att titta åt alla möjliga andra håll.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Funderingar om trans...
Jag är inte emot den nyligen antagna lagen för att jag är emot transsexuella. Tvärtom. Under stora delar av mitt liv har jag själv uppfattat...
-
Jag är absolut för transsexuellas rättigheter, men det nya lagförslaget är ogenomtänkt, och riskerar att leda till stora problem. Här är et...
-
Långfredag.... Dagen då man ska fira hur "Guds son" offrades och torterades ihjäl för 2000 år sedan. Många vet dock inte bakgrun...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar