För någon vecka såg jag Case 39, som film på DVD. Det var faktiskt väldigt obehagligt.
Filmen handlar om en socialarbetare, Emily, som arbetar med utsatta barn. Hon får ett nytt fall - fall 39 - fast hon egentligen redan har för mycket. Det visar sig vara ett mycket ovanligt fall.
Hon tar kontakt med familjen och träffar två bisarra föräldrar och en skräckslagen tioårig flicka, Lily . Lily öppnar sig efter ett tag och det visar sig att hon är rädd för att föräldrarna ska döda henne. Emily ger flickan sitt telefonnummer och säger att hon kan ringa när som helst.
Sent en kväll ringer Lily. Hon är rädd. Emily hör hur Lily attackeras och tillkallar polis och tar sig till huset. De kommer just i tid för att rädda Lily, som föräldrarna just stängt in i ugnen, och sedan satt på värmen.
Lily räddas och föräldrarna hamnar på rättspsyk . De hävdar att Lily är en demon och att det var rätt av dem att försöka döda henne.
Emily adopterar Lilly efter ett tag .
Så långt liknar handlingen en rad dokumenterade fall. Att föräldrar grovt misshandlar, och till och med dödar, sina barn för att de hävdat att barnen är besatta av demoner händer faktiskt då och då. I Sverige hade vi ett fall nyligen där ett barn misshandlades på sådana grunder och 1999 dödades ett barn i Skogås av den anledningen.
I USA är sådana fall mycket vanligare än här. Troligen därför att det religiösa klimatet är mer hysteriskt i USA, men även för att barns ställning i USA är svagare än i Sverige, och att samhället även i övrigt är mer brutalt..
Det är ju definitivt inte fel att i en spelfilm skildrar ett sådant fall. Men det är inte det filmen gör.
För efter att Emily adopterat Lily ändrar filmen helt karaktär. Lily beter sig mer och mer märkligt, och visar sig ha något att göra med mystiska dödsfall bland andra barn. Efter ett tag inser Emily att Lily faktiskt är en demon. Hennes rädsla ökar, och till sist tar hon kontakt med föräldrarna på rättspsyk. Hon konfererar med fadern om hur man bäst ska döda Lily...
Efter mycket om och men lyckas hon till sist med detta. Det presenteras som ett "lyckligt" slut -monsterbarnet har äntligen dödats.
Efter att ha sett filmen kan man verkligen ställa frågor om filmmakarnas moraliska ansvar. Eftersom barn i världen regelbundet blir misshandlade, och ibland dödade, av föräldrar som påstår att barnen är besatta av demoner, är en sådan film farlig. Och just denna i synnerhet - eftersom den inleds så realistiskt och psykologiskt trovärdigt. Den har blivit en mycket sedd film - och den sprider faktiskt budskapet att barn kan vara demoner, eller demonbesatta, och att det enda som i sådana fall hjälper är att döda dem.
Ja, den överväldigande majoriteten av de som ser filmen kommer förstås inte alls att dra några sådana slutsatser. De kommer att se den som en välgjord skräckfilm. Men bör inte de som gör sådana filmer ägna en liten tanke åt vilka effekter dessa kan få hos den procent, eller de promille, av tittarna som kanske reagerar på helt andra sätt?
Konstnärlig frihet är bra, men det finns gränser. Filmen är på sätt och vis lika ansvarslös som om man gjorde en film om hur någon räddar en svart man från att lynchas av Ku Klux Klan och det sedan visar sig att denne faktiskt systematiskt mördar vita - och att Ku Klux Klan hade rätt. Eller om en jude som räddas från nazisterna bara för att sedan återgå till att förgifta brunnar och äta kristna barn till påsken….
Men sådana etniska hatfllmer kan dessbättre inte göras i vår tid. Den antirasistiska opinionen har gett etniska minoriteter en viss typ av skydd mot allt för vidrig hets. Men barn har uppenbarligen inte något motsvarande skydd….
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"The curse of the crimson altar"
Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck. Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
2 kommentarer:
Låter som en förfärlig bok som rättfärdigar att se barn som skyldiga. Är det inte oftast flickor? Det fanns väl en pojke i Omen iofs..
Blev alldeles iskall när jag hörde författaren Lotta Lundberg tala i Gokväll om sin nya bok ÖN, som tar upp övergrepp med utångspunkt från händelser på söderhavsön Pitcairn.
Där förde hon ett resonemang om att västerländsk sexualmoral ställde till det i "naturfolkens" fria sexualiet som ofta innebär att flickor våldtas som en initieringsrit.
Samma gamla mönster som i övriga världen som av en händelse även på denna ö. Med någon sorts resonemnag att det är när vi kommer dit och ser med våra ögon som vi dömer...
Vissa barn är alltså ok att våldta til skillnad från våra barn då ligger liksom underförstått. Eller?
Jag tyckte i alla fall att hon gjorde det för enkelt för sig när hon tyckte att vi skulle själva ta ställning. Är inte ett övergrepp ett övergrepp? Oavsett vilket barn?
Det känns som om detta är bok som vissa krafter kan använda.
Den har recenserats på olika tidningssidor bla a här.
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/bocker/en-paradiso-full-med-ormar
Lotta Lundberg låter lite som Dick Wase, men jag har alltså inte läst hennes bok, så jag väntar med att kommentera den.
Annars fanns det en hel serie av filmer i mitten av sjuttiotalet om mordiska och "onda" barn. Förutom Omen, även exempelvis "Det lever", "Vem kan döda ett barn?" "Carrie" och ett antal till, som jag inte minns namnen på.
De flesta var pojkar, så vitt jag minns. Det enda undantaget jag kan komma på just nu var "Carrie", men hon var å andra sidan egentligen inte alls ond - hennes handlingar var ganska förståeliga, trots allt. Liksom de andra dödades hon mot slutet, men sympatiskt nog gjordes senare en ny version där hon klarade sig och diskret flyttades till en annan stad.
Men jag tycker nog att Case 39 är värre än alla dessa. Just därför att den börjar som en realistisk film om övergrepp mot barn, men sedan ändrar karaktär och lägger skulden på barnet.
Skicka en kommentar