Det 1 oktober 1968 var jag på mitt första elevrådsmöte. Det var en betydelsefull händelse för mig. Jag hade utsetts till suppleant för den ordinarie klassrepresentanten - eller det var kanske två klassrepresentanter. Nåväl, den eller de kom inte, och så förblev det. Så jag blev i praktiken klassens representant i elevrådet.
Det var i sjunde klass. Vår klass hade haft en omröstning om vilka vi skulle ha som klassrepresentanter. Jag blev alltså vald till suppleant, men jag blev det endast genom att jag i sista sekunden bytte åsikt i en avgörande fråga.
Jag är ju inte katolik så jag kan inte gärna bikta mig för en präst. Så jag får väl använda denna blogg. :-) För att bekänna en 43 år gammal synd eller vad man ska kalla det.
Inför omröstningen fick jag frågan om jag var för rökruta. Jag var mot, tyckte inte det var så lämpligt med tanke på att rökning var farligt. Så jag sa "nej" och insåg genast att det var fel svar. Allas ögon såg klart ogillande på mig. Jag insåg med en gång att jag inte skulle ha en chans att bli vald om jag inte snabbt gjorde något åt saken.
Så jag fann mig blixtsnabbt, och tillade "jag menar förstås ja"... Det gick vägen och jag blev suppleant.
Nu är det inte speciellt kul att driva en åsikt som man inte stöder. Så jag började efter ett tag leta efter argument som kunde övertyga mig själv att det var riktigt att kräva rökruta. Efter bara några dar hade jag övertygat mig själv.
I princip gick mina nya argument ut på att rökning visserligen var farligt, men att demokratifrågan var viktigare. Eftersom lärarna fick röka var det odemokratiskt att eleverna inte fick det. Det var en poäng, och faktiskt inte en oviktig sådan. Men så här i efterhand tycker jag nog att den bästa lösningen på denna demokratifråga nog borde ha varit att förbjuda rökning i lärarrummet och inte att tillåta en rökruta för eleverna.
Dessutom var det egentligen fel att tycka att det var odemokratiskt mot eleverna. Det var snarare så att det var en orättvisa mot lärarna att de tilläts att förgifta sig på arbetstid när eleverna skyddades.
Men så såg jag det inte då.
Nåväl, jag var väldigt spänd när jag så gick till mitt första elevrådsmöte. Det var på kvällstid, jag tror det var klockan sex.
Ordföranden i elevrådet var en tjej som hette Karin. Hon gick en klass över mig och jag hade beundrat henne i åratal. Hon var lite överlägsen till sättet och hade nästan alltid en lätt ironisk distans när hon pratade med mig. Det hade hon också haft i åratal. I själva verket respekterade hon mig, det märktes, men hennes sätt att visa det var genom just denna, förvisso vänliga, ironiska distans.
Jag minns inte mycket från mötet, mer än att hon var där. Bara det var något som gjorde kvällen speciell.
När jag gick hem kände jag att det hade varit en upplevelse. På något sätt också en, vad ska jag kalla det, narcissistisk bekräftelse att jag fick vara med. Lite pinsamt att skriva det, men så var det nog.
Så jag var mycket nöjd kvällen den 1 oktober 1968.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Gisèle Pélicot var gift med Dominique Pélicot . De lever båda i Frankrike. En dag 2020 kallades hon till polisstationen. Hon trodde att ...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
8 kommentarer:
Har raderat en ganska så gränslös kommentar med någon sorts kvasifreudansk spekulation av vad kommentatorn trodde jag kände den 1 oktober 1968. Den fyllde mig med olust och stod så långt från min upplevelse den dagen som tänkas kan.
PS.
Om hans tolkningar endast hade berört mig hade jag låtit de stå kvar, med ett ganska så surt svar. Men när han nu spekulerar om mina upplevelser av andra, så också de blir indragna i hans kvasifreudianska scheman så raderar jag faktiskt.
Jag förstår inte hur någon kan skriva så gränslösa kommentarer.
Jag hoppas att tidlösa kommentarer accepteras? :-)
Ditt demokratiargument *är* ganska smart, och antagligen det enda "vettiga" argumentet för rökruta, men det stämmer också att man egentligen borde förbjuda rökning även i lärarrummet.
Själv störde jag mig på en annan sak redan i lågstadiet, nämligen det märkliga faktum att alla lärare (varenda en) verkade vara allergiska mot blodpudding, och istället tog potatisplättar...
Jag är varken muslim, jude eller hindu, men read my lips, det blir inga fler blodpuddingar i skolbespisningen med Tidlösa som skolminister!
Själv blev jag vald till elevrådsrepresentant i sjunde klass, trots att jag uttryckligen inte ville bli vald, och löste problemet med att helt enkelt inte dyka upp till elevrådsmötet! Den andre representanten närmast flippade, men till slut insåg hon och läraren att jag faktiskt inte ville, och då valde de någon annan istället.
Uppenbarligen hade man något slags "civic republicanism" på den här skolan: det är en PLIKT att representera sina klasskamrater, etc.
Tja, kanske, men det låter inte särskilt smart att välja någon som uttryckligen vägrar... Faktum är, att jag har råkat ut för även i ett annat och vuxnare sammanhang, som jag dock inte vill avslöja här.
Ha! Det verkar som att Tidlösa har något över sig som gör att alla vill välja mig till diverse förtroendeposter! Är det håret, brillerna eller "talets gåva"?
Vad hände förresten med ditt inlägg om tidsresor? Fanns det något fel i inlägget som gjorde att du tog bort det?
/råkade radera ett inlägg av Tidlösa av misstag. Här är det igen/.
Tidlösa sa...
Har jag förresten berättat om den gången jag var strejkbrytare i en skolstrejk?
:O
Apropå ungdomssynder... Jag minns inte året, men någon gång på 1980-talet var det en lärarstrejk på gymnnasiet, som utlystes farligt nära terminsavslutningen på vårterminen. Syftet var givetvis att sätta press på staten/kommunerna (minns inte vem som var arbetsgivare då) att lägga sig i förhandlingarna, eftersom eleverna annars hade blivit utan sina slutbetyg.
Elevorganisationen utlyste en sympatistrejk bland eleverna, som dock var lätt kaotisk. Jag minns att man på onsdagen åkte till Sergelplattan i Stockholm för att delta i en stor elevdemonstration som påstods "stödja lärarstrejken". Men det gjorde den egentligen inte, för en av talarna (kanske EO:s ordförande) sade "vi stödjer varken lärarna eller arbetsgivaren, vi stödjer bara oss själva, vi vill ha ut våra betyg". Vilket givetvis betydde att de INTE stödde lärarstrejken.
På torsdagen gick jag till skolan som vanligt, fann den tommare än vanligt, och blev tillsagd av en strejkvakt att jag kunde "gå hem och lägga mig igen". Okej. Så mobiliserade han för strejken...
På fredagen hade jag tröttnat riktigt ordentligt, och gick återigen till skolan som vanligt, på de lektioner som hölls av de lärare som inte var med i det strejkande fackförbundet.
Så ja, jag var faktiskt "strejkbrytare". Å andra sidan kanske man kan skylla detta på ledarskapets kris i världsmåttstock? Eller dålig organisering?
Jag kan tillägga att jag inte riktigt minns vad jag hade för politiska sympatier vid tillfället, antagligen någon sorts virrig anarkoid allmänvänster, som här alltså tog sig "höger"uttryck på något sätt...
Jag läste långt senare att Offensiv faktiskt hade arrangerat en egen demonstration till stöd för lärarstrejken, eller kanske en egen avdelning i det större tåget. Vem vet vad som hänt om jag upptäckt dem? Under min gymnasietid läste jag nästan bara material från SP och SAC.
Du kanske också minns denna händelse?
Tidlösa
Jag gillade blodpudding, Fiskbullar, däremot, var det problem med.
Man fick inte slänga mat, men det gjorde man ändå, när lärarna inte såg. En gång blev jag upptäckt och fick en utläggning om att jag skulle tänka på de svältande barnen i Afrika. Jag svarade att de inte blev hjälpta av att jag tvingade i mig mat jag inte ville ha. Läraren (som förresten stödde KDS) såg ledsen ut och sa "jasså, du tänker SÅ du"... .
Nej, jag tror ingen tvingades att vara representant hos oss. Förresten - vem skulle rösta på nån som i förväg sa att han/hon inte tänkte gå på mötena?
Jag var med om två lärarstrejker, den första 1966, den andra 1971. Vilka som organiserade den första minns jag inte, men den andra var en SACO-strejk. Jag var emot den, eftersom jag tyckte att SACO hade tillräckligt höga löner i alla fall. Och jag var upprörd över att KFML stödde den på ett helt okritiskt sätt, och inte ens gick emot SACO:s anti-jämlikhets-retorik.
Min artikel om tidsresor är för tillfället bortagen. Jag vill ta reda på lite mer innan jag lägger ut den igen.
Fiskbullarna, ja. Där kan vi snacka raffinerad tortyr.
Själv slängde jag bara mat en gång, det var i mellanstadiet då vi fick en riktigt vidrig Janssons frestelse. Läraren flippade, men det struntade jag i.
Vem skulle rösta på någon som sade nej? Alla, faktiskt, antagligen enligt principen "om han blir vald, slipper jag bli det". Så gick det till i vår skola.
Det där afrikanska argumentet hörde jag också som barn, och mitt motargument var exakt detsamma som ditt: Hur hjälper jag barnen om jag äter upp maten själv? På mellanstadiet betraktade jag mig faktiskt som sosse (!), så särskilt afrika-fientlig var jag inte. Jag var t.ex. tveksam till skämten om Biafra-barn som fortfarande grasserade då... Det var helt enkelt argumentet som lät direkt dumt. Hycklande?
Som kuriosum kan nämnas att den udda vänstersekt jag tillhörde på 1990-talet faktiskt stödde en strejk utlyst av Sjöbefälsförbundet (som jag tror är en underavdelning till det som idag heter Ledarna, f.d. SALF), så vi hade nog stött SACO-strejken också... ;-)
Jag slapp höra Biafra-skämt, det fanns inte i min klass, den var trevligt nog "politiskt korrekt" innan begreppet uppfanns. Om jag hade hört något skulle jag blivit väldigt upprörd.
Däremot var jag väldigt logisk. Hur jag än vred och vände på saken kunde jag inte komma på något sätt på vilket barnen i Afrika skulle bli hjälpta av att jag tvingade i mig mat som jag tyckte var äcklig.
1971 var jag med i Liberala Förbundet som trots sitt namn var super-egalitära, och för en nästan total inkomstutjämning, eller "lika konsumtionsmöjligheter" som de kallade det. De var följaktligen emot SACO-strejken. Jag skrev till och med ett flygblad om saken som LF delade ut på Stockholms universitets studentår, och som drev KFML:arna till vansinne.
Förbundet Kommunist menade att KFML:s argumentering var fel, men att man ändå borde stöda SACO-strejken för annars skulle de övre mellanskikten drivas i armarna på reaktionen. Jag tyckte att dessa borde vinnas på andra frågor än ett stöd till deras lönekamp.
Skicka en kommentar