Scharnberg och revisionistisk forskningshistorik

Det händer ju saker i kommentarsfältet till Monica Antonssons senaste tråd om Max Scharnberg och Södertäljefallet.

Var och en kan se att Scharnbergs förhållande till sanningen inte endast är problematiskt, utan att han dessutom verkar nästan helt hjälplös när han ställs till svars för sina fantasier.

Det har skett förut - exempelvis på Newsmill och på Vetenskap och folkbildnings forum - men aldrig har det blivit så uppmärksammat som det verkar bli nu.

Men jag vill ändå faktiskt påpeka att det märkligt nog finns en sak som Scharnberg har rätt i. Han HAR ett ganska stort internationellt anseende. Nämligen inom den grupp av forskare som lyckats ge uppfattningen att Freud helt och hållet ljög om de patienter som berättade att de utsatts för sexuella övergrepp i barndomen, och att i själva verket ingen av dem berättade on något sådant, en mycket stark ställning inom forskningshistoriken idag!

Där räknas ofta Scharnbergs egenartade två volymer från 1993, "The Non-Authentic Nature of Freud's Observations", som ett av de centrala arbetena. De citeras, refereras, och självaste H.J Eysenck hyllade förresten strax före sin död Scharnbergs två volymer om Freud.

Nu säger nog detta mindre om Scharnbergs storhet än om karaktären av denna revisionistiska historieskrivning. På så sätt kan det faktum att Scharnberg idag verkar stå vid vägs ände vara ett slag, inte endast mot det svenska förnekarlägret i sig, utan mot en historieskrivning som över hela världen varit en central del i backlashen mot överlevare från sexuella övergrepp i barndomen.

Även denna strömning bör granskas. Jag återkommer till saken.