Månen har inspirerat till mycket. I Martin Kochs bok "Vattendroppen" från 1912 finns en dikt som sägs ha lästs på ett nykterhetsmöte. Jag tycker att den har en viss charm. . :-)
Jag kom att tänka på vår klara måne
Som nu har lyst för varje kväll,
Som ljus och glans han är jorden låne
Över berg och sjö, över hav och fjäll!
När månen är full vi gärna blickar,
Med leende blickar mot himlen opp,
När en man är full, en rysning sig skickar
Genom vårt sinne och hela vår kropp.
När månen är full vill de unga vandra
På vägar och stigar i månens glans,
När mannen är full börjar makan klandra:
Ack om aldrig brännvinet fanns.
Halvfull ibland vi månen få skåda,
Men glad vi blicka på honom ändå.
En halvfull man blott sorger det båda
Ändå värre om an inte kan gå.
Att månen är full tolv gånger på året
Det veta vi alla ty detta vi se.
Men mången är full sen de får gråa håret
Minst femtio gånger om än inte fler.
Nu har jag beskrive att gubben i månen
Kan lysa om den är halv eller full;
En man som är full ser ut som en fåne,
Bort med allt, det är brännvinets skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar