Kommunpolitiker (s) i allians med mörkerkrafter

Jag vill rekommendera ett blogginlägg på Cattas Bubbla om det fall i Marks kommun, där två barn brutalt togs bort från en fosterfamilj de av allt att döma trivdes mycket bra i. Uppdrag Granskning har flera gånger tagit upp fallet.

Som framgår av blogginlägget har en socialdemokratisk politiker som medverkade till detta till och med gått med i en Facebookgrupp som arbetar för att barnen INTE ska få komma tillbaka till den fosterfamilj som de fick förtroende för. Denna Facebookgrupp består delvis av personer som är aktiva i rättshaveristiska, barnfientliga och familjefundamentalistiska grupper, som "Socialens barn", och (naturligtvis!) NKMR (Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter).

Att en ansvarig socialdemokratisk kommunpolitiker allierar sig med sådana mörkerkrafter är i hög grad anmärkningsvärt.

Det har också fått socialdemokraten Eva-Britt Dahlström, som länge kämpat för barns rättigheter, att reagera.

Min personliga reflektion är att föreställningen att biologin ger någon "rätt" att få vårdnaden om barn måste bekämpas. Det är inte DNA-koden som avgör vilka som är bäst för barnen. Det är vad barnen själva känner och anser, som är det viktiga.

Ett biologistiskt synsätt står ofta i strid med barns rätt att få vara hos de som de tycker om, och är trygga med.

Något är märkligt. När jag var i tonåren såg det ut som om att föreställningen att den biologiska familjen alltid var det absolut bästa för barnen började ifrågasättas på många håll. Sedan kom en stark motreaktion, och idag ses de facto fortfarande alltför ofta de biologiska banden som heliga.

Det gynnar definitivt inte barnen.

SOS från törstens hav

96 år efter den första delen av Jules Vernes berättelse om månresan kom Arthur C Clarkes "A fall of moondust" 1961 (svensk översättning "SOS från törstens hav" 1963).

Den utspelar sig också på månen, men i en tid där det redan finns en mänsklig koloni där. Den är naturligtvis mer vetenskaplig än Vernes bok, och enligt min åsikt också mycket bättre skriven.

Den handlar om en kommersiell nöjestripp på månen, som plötsligt går snett. En månfarkost som transporterar rika turister över månen sjunker plötsligt djupt ner i måndamm - resultatet av en månbävning. Om scenariot är realistiskt kan inte jag avgöra, men det ter ju sig mer realistiskt än Vernes.

Bokem är faktiskt riktigt spännande. Det blir en riktigt klaustrofobisk känsla när man läser om farkosten som ligger långt under månytan, med passagerare som inte vet om de kommer att upptäckas i tid.

Annars är det ju numera inte så vanligt med sf-romaner som utspelar sig på månen. Den ligger lite för nära, och är lite för välbekant, och saknar ju liv.

Det roligaste i Clarkes bok är nog denna mening: "Som de flesta andra måninvånare tycktes han ta för givet att ingenting av större vikt inträffat före den 8 november 1967, då ryssarna firade femtioårsdagen av revolutionen genom att sända den första bemannade raketen till månen". Alldeles bortsett från att femtioårsdagen av revolutionen firas den 7, och inte den 8 november, är det ju lite kul att Clarke vågade komma med en sådan förutsägelse.

Men trots denna, beskrivs detta månsamhälle som så kapitalistiskt, att man kan anta att han ändå utgick från att amerikanarna snart lyckades hinna ikapp.

Clarke kunde i sina tidigare romaner ofta skapa spänning med ganska små medel. Att många av han hans senare ofta är rent pinsamma ändrar ju inte på detta...

Händer sånt verkligen i Sverige?

Anta att du är på sjukhus och har fått en hjärtattack. Då kan det faktiskt vara så att det i din journal finns en hemlig kod som innebär att du inte ska räddas. Ja, att ingen ens får försöka rädda dig. En kod som du själv aldrig fått reda på att den finns där.

Är detta ett avsnitt av Arkiv X? Eller hämtat från någon av David Ickes böcker? Nej, det är taget från en nyhetsartikel i Expressen idag .

Man behöver ju inte direkt ha en neurotisk dödsångest för att oroas när man läser en sådan artikel. Men i dessa nedskärningstider kan man kanske förvänta sig vad som helst.

Ett förslag att studera förhistorisk gudinnetro - i Sovjet!

Det var 1990. Jag hade ett studentrum vid Västra Skogen i Solna. En tjej jag kände hade en kompis, eller kanske var det en tillfällig pojkvän, från Mexiko. Han läste på universitet i Sovjetunionen. Han jobbade dock i Sverige över sommaren och början av hösten, och behövde någonstans att bo. Hon förde samman oss och föreslog att han skulle dela rum med mig.

Jag accepterade. Så under två och en halv månad delade jag mitt 17 kvadratmeters studentrum med honom. Stiftelsen Stockholms Studentbostäder skulle möjligen haft en del invändningar om de hade fått reda på det. Men det fick de förstås inte.

En kväll när jag kom hem hade han en tjej där. Hon var också från Mexiko, och hon studerade också i Sovjetunionen. Hon var lite nyfiken på vem jag var, och jag berättade om hur jag studerade frågor som "matriarkat" och förhistorisk gudinnetro. Och om svårigheterna att övertyga de arkeologiska och religionshistoriska institutionerna att det var ett legitimt forskningsfält.

Hon tyckte mina ämnen var både sympatiska och intressanta. Och hon kom med ett djärvt förslag. Hon tyckte jag skulle ansöka att få forska på dessa i Sovjetunionen. Hon hade den bestämda åsikten att det där skulle vara lättare där att få igenom det som avhandlingsämne och få det godkänt.

Det fanns en god chans att hon hade rätt. Den sovjetiska arkeologin och etnologin var ju starkt influerade av Morgan och Engels. Förslaget var klart tilltalande.

Å andra sidan var det ju ett väldigt projekt. Jag skulle nog tvingas att lära mig ryska, och omställningssvårigheterna skulle vara stora. Jag hade ju svårt att slita mig ens från Stockholm, och att åka till ett land som Sovjetunionen i flera år fyllde mig med en obestämd skräck. Samtidigt var det oerhört frestande.

Nu blev det ju inte så. Jag fick inte ändan ur vagnen och det var ju lika bra det. För ungefär ett år efter vårt samtal upplöstes ju Sovjetunionen.

Och jag undrar faktiskt vad som hände med den sovjetiska arkeologin och etnologin. Jag misstänker att arbeten som påminner om exempelvis ZA Abramovas imponerande "Palaeolthic art in the USSR" från 1967 som analyserade Sovjets paleolitiska figuriner och definitivt satte in dem i ett helt annat perspektiv än motsvarande arbeten i väst, inte produceras i Ryssland idag. .

Jag tänker också på Esther Jacobsons "The Deer Goddess of ancient Siberia" från 1993. Esther Jacobson kom ju inte från Sovjet, men nästan alla hennes referenser var sovjetiska. Utifrån dessa kunde hon utveckla ett både djärvt och trovärdigt perspektiv på den sibiriska älg- och hjortgudinnan.

Den sovjetiska forskningen på området var ju lite av en mörk kontinent för oss i Västeuropa. De flesta kan inte ryska, eller för den delen andra slaviska språk. Marija Gimbutas kunde det, och det märks hur hon faktiskt drog nytta av den sovjetiska och östeuropeiska forskningen.

Idag har förmodligen de amerikanska och västeuropeiska modeteorierna på området invaderat den postsovjetiska forskarvärlden. Men kanske inte helt. För att kunna få en realistisk bild av detta borde man nog lära sig ryska. Som ett minimun.

Det verkar även denna gång oöverstigligt. Men, återigen, väldigt lockande…

Månen som nykterhetspropaganda

Månen har inspirerat till mycket. I Martin Kochs bok "Vattendroppen" från 1912 finns en dikt som sägs ha lästs på ett nykterhetsmöte. Jag tycker att den har en viss charm. . :-)

Jag kom att tänka på vår klara måne
Som nu har lyst för varje kväll,
Som ljus och glans han är jorden låne
Över berg och sjö, över hav och fjäll!

När månen är full vi gärna blickar,
Med leende blickar mot himlen opp,
När en man är full, en rysning sig skickar
Genom vårt sinne och hela vår kropp.

När månen är full vill de unga vandra
På vägar och stigar i månens glans,
När mannen är full börjar makan klandra:
Ack om aldrig brännvinet fanns.

Halvfull ibland vi månen få skåda,
Men glad vi blicka på honom ändå.
En halvfull man blott sorger det båda
Ändå värre om an inte kan gå.

Att månen är full tolv gånger på året
Det veta vi alla ty detta vi se.
Men mången är full sen de får gråa håret
Minst femtio gånger om än inte fler.

Nu har jag beskrive att gubben i månen
Kan lysa om den är halv eller full;
En man som är full ser ut som en fåne,
Bort med allt, det är brännvinets skull.

Årets ljusaste tid

Det är det ju nu. Då borde man väl vara glad.

Nja. Eller rättare sagt nej.

Det är nästan outhärdligt när det aldrig blir mörkt. Jag måste ha starka "mörka sidor" i det avseendet. Evigt ljus är inte roligt.

Varför är förresten "ljus" så ofta ett positivt laddat ord medan "mörk" ett negativt?

Ja, just det - "mörka sidor" och "ljusa sidor". "Mörk" och "ljus" livssyn? "Svart" och "vit" magi?

"Nattsvart" används sällan positivt - och så vidare!

Gimbutas lär ha hävdat att under neoltikum var svart en positiv färg - det associerade till den svarta fruktbara jorden.

Vem vet?

Det blir kanske roligare i slutet av juli eller så. Mörka och varma sommarnätter är både spännande och romantiska. Roligare än det eviga ljuset i alla fall.

Exit Scharnberg

Max Scharnberg har nu så till sist dragit sig ur debatten på Monica Antonssons blogg. I den slutkommentar (21 juni, 2011 00:42) där han förklarar att han lämnar denna för gott skriver han intressant nog att de som där har ställt kritiska frågor om hans bok om Södertäljefallet "får gärna skriva att de småningom framförde så många fakta som jag inte kunde svara på, att jag smög iväg med svansen mellan benen".

Ibland kan han ju vara riktigt insiktsfull. Var och en som läser debatten rätt upp och ner ser ju klart att det var EXAKT det som hände.

Från jorden till månen

Har fått ett nästan obegripligt starkt intresse för månen.

Det började egentligen när jag läste David Icke, och hans dumheter om att månen var skapad av reptilerna för att kontrollera människorna.

Ju mer jag tog del av Ickes nästan patologiska månfobi ju bättre tyckte jag om månen.

Så nu läser jag allt jag kommer över om denna vår närmaste granne i rymden.

Just nu har jag roat mig med att läsa Jules Vernes "Från jorden till månen". Jag läste den som barn, tror jag, men i motsats till "Till jordens medelpunkt" som jag minns det mesta av, är mina minnen av Jules Vernes månbok mycket dimmiga.

Egentligen handlar den om ett gäng galningar som får för sig att med hjälp av en kanon skjuta upp sig till månen utan att ens ha en antydan till någon realistisk plan för hur de ska ta sig tillbaka. De har nämligen också fått för sig att det finns luft (och troligen liv) på månen, så de tror att när de väl kommer dit kommer de att kunna leva ganska så bekvämt där, eller åtminstone i månens behagliga atmosfär kanske kunna bygga en ny kanon som kan hjälpa dem tillbaka.

Men nu missar de dessbättre månen, och i slutändan kommer de tillbaka till jorden.

Lite lustigt är förstås att de startar resan från Florida i USA, och att projektet som sådant är amerikanskt. Det låter ju nästan profetiskt. I själva verket är den närmaste parallellen i verkligheten till berättelsen inte månlandningen juli 1969 utan den färd som föregick den. Nämligen den amerikanska bemannade rymdsond som rundade månen december 1968.

Annars vimlar berättelsen av fysikaliskt omöjliga saker, inte endast utifrån det vetande vi har idag utan så vitt jag fattar även utifrån vad man visste när Jules Verne skrev boken.

Men det var faktiskt mycket underhållande att läsa den.

Och det är ju tråkigt att USA avbröt sitt månprogram när de väl fått den prestigevinst över Sovjet de ville ha....

Men nu kan man kanske hoppas på Kina....

Lilit hos Job

Jag skrev tidigare om Lilit (eller Lilith) och att hon nämndes på två ställen i Bibeln. Det andra är enligt Bibelkommisionens översättning i Job, kapitel 18, vers 15.

Texten är sålunda: "Lilit intar hans hem, svavel sprids över platsen där han bott."

Det ingår i en skildring av alla olyckor som kommer att drabba den ogudaktige.

Nu verkar en rad andra bibelöversättningar inte nämna Lilit på detta ställe. Enligt engelska Wikipedia är det enda ställe där Lilit nämns i Bibeln det ttdigare citerade stället hos Jesaja.

Jag vet inte vad Bibelkommissionen byggde sin tolkning på, och mina kunskaper om hebreiska är ju inte så stora, milt sagt (de är så nära noll man kan komma!) men det skulle vara intressant att veta varför just den placerar Lilit i denna Jobvers.

Annars har texten ungefär samma tendens som hos Jesaja. Lilit trivs när det råder kaos och misär, och finns på platser som människor övergivit.

Men varför hon har intressen som beskrivs som så diametralt motsatta människornas förklaras ju inte.

Frågan är om namnet Lilit har en förhistoria som sträcker sig längre tillbaka än de skriftliga källor vi har.

Det lär vi aldrig få reda på. Om man inte tror på kanaliserade budskap, förstås. :- )

Scharnberg och revisionistisk forskningshistorik

Det händer ju saker i kommentarsfältet till Monica Antonssons senaste tråd om Max Scharnberg och Södertäljefallet.

Var och en kan se att Scharnbergs förhållande till sanningen inte endast är problematiskt, utan att han dessutom verkar nästan helt hjälplös när han ställs till svars för sina fantasier.

Det har skett förut - exempelvis på Newsmill och på Vetenskap och folkbildnings forum - men aldrig har det blivit så uppmärksammat som det verkar bli nu.

Men jag vill ändå faktiskt påpeka att det märkligt nog finns en sak som Scharnberg har rätt i. Han HAR ett ganska stort internationellt anseende. Nämligen inom den grupp av forskare som lyckats ge uppfattningen att Freud helt och hållet ljög om de patienter som berättade att de utsatts för sexuella övergrepp i barndomen, och att i själva verket ingen av dem berättade on något sådant, en mycket stark ställning inom forskningshistoriken idag!

Där räknas ofta Scharnbergs egenartade två volymer från 1993, "The Non-Authentic Nature of Freud's Observations", som ett av de centrala arbetena. De citeras, refereras, och självaste H.J Eysenck hyllade förresten strax före sin död Scharnbergs två volymer om Freud.

Nu säger nog detta mindre om Scharnbergs storhet än om karaktären av denna revisionistiska historieskrivning. På så sätt kan det faktum att Scharnberg idag verkar stå vid vägs ände vara ett slag, inte endast mot det svenska förnekarlägret i sig, utan mot en historieskrivning som över hela världen varit en central del i backlashen mot överlevare från sexuella övergrepp i barndomen.

Även denna strömning bör granskas. Jag återkommer till saken.

Känd idéhistoriker avfärdar Trotskij

Svante Nordin är professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Han har nyligen skrivit en understreckare om Trotskij i Svenska Dagbladet.

Man kunde tro att en idéhistoriker skulle vara intresserad av idéer. Men så är här inte fallet.

Trotskijs idéer och "trotskismens" idésystem avfärdas faktiskt på detta sätt:
"Men fanns det egentligen någon skillnad mellan trotskism och stalinism? I själva verket är den svår att upptäcka. Den enda verkliga skiljelinjen gäller vem som borde vara Lenins efterträdare och Sovjetunionens diktator."

Att "trotskisterna" ville bygga ett samhälle med sovjetdemokratin som bas, riva ner sociala ojämlikheter, och sprida revolutionen, medan "stalinisterna" slog sönder sovjetdemokratin, skapade ett samhälle med oerhörda privilegier för den styrande byråkratin och ersatte inriktningen att främja revolutionen med en cyniskt manövrerande med olika kapitalistiska stormakter (inklusive med Nazi-Tyskland 1939-41) är tydligen inte viktiga skillnader för Nordin.

Den enda skillnad förutom "vem som borde vara diktator" som Nordin efter lite om och men ändå tycker sig kunna upptäcka är Trotskijs kritik mot tesen om "socialism i ett land" - som Nordin presenterar som en ointressant metafysisk dogmfråga av närmast skolastisk typ. Men det handlade ju där i praktiken om en kritik mot en byråkratkast som upphörde att stöda revolutioner i andra länder för att i fred få bevara sin egen totalitära makt i det egna landet.

Trotskijs både nyanserade och framsynta analys av Sovjetunionens karaktär avfärdas på detta sätt: "Ur Trotskijs synpunkt måste Sovjetstaten vara den bästa staten i världen (eftersom han själv skapat den) och den sämsta staten i världen (eftersom den nu satsade hårt på att förgöra honom)." Mer vulgär beskrivning för man leta efter. Trotskij analyserade motsättningen mellan de landvinningar som fanns kvar efter revolutionen (framförallt möjligheten att planera ekonomin) och den privilegierade byråkratins makt och förtryck. Hans "Den förrådda revolutionen" som kom ut 1936 och som översatts till svenska och är relativt lätt att får tag i., är fortfarande en av de bästa analyserna av Sovjets urartning som finns.

Svante Nordin verkar egentligen inte vara idéhistoriker, utan någon form av amatörpsykolog, som i detta fall försöker ersätta en studie av idéer med vulgärpsykologiska bortförklaringar.

Högervridningen i den akademiska världen går uppenbarligen hand i hand med en rent pinsam intellekuell förflackning.

"Det kom ett brev..."

Under den titeln har signaturen "Hans" skrivit ett mycket bra och informativt inlägg på Monica Antonssons blogg. Det handlar om Södertäljefallet och den egenartade roll Max Scharnberg har spelat där.

Det rekommenderas varmt.

Väldigt tråkigt

Om någon till äventyrs sett fram mot mitt föredrag på Gudinnedagarna i Näsåker den 18 juni, måste jag tyvärr meddela att jag inte kan komma.

Det är väldigt tråkigt, men så är det.

"I am a being of violet fire"

Jag har aldrig kunnat förmå mig till att gå med i någon nu existerande sekt.

Jag skulle i och för sig kunna tänka mig hur en sekt skulle kunna se ut för att attrahera mig, men dessvärre eller dessbättre finns ingen sådan i sinnevärlden.

Men då och då kan man få en känsla att det skulle vara väldigt skönt att tro på någon väldigt enkel lösning på ens egna och helst också hela världens problem.

Och det finns många förslag på sådana lösningar. Ett av de mest enkla sätten måste nog vara att tro att om man upprepar frasen, eller "mantrat" "I am a being of violet fire, I am the purity God desires" så kommer saker att lösa sig.

Det är vad Elizabeth Clare Prophet, den framlidna ledaren för Summit Lighthouse verkar försöka övertyga oss om i denna på många sätt fascinerande You Tube-video.

Tro för gudinnans skull nu inte att jag rekommenderar någon att gå med i Summit Lightouse, en märklig sekt som för ett antal år sedan grävde skyddsrum i USA för att klara sig inför det kärnvapenkrig som de sade skulle komma. Och som var helt och håller outhärdligt patriotiska och antikommunistiska.

Men om ni ändå går med där och efter ett tag upptäcker att de är en outhärdligt elitistisk sekt (vilket jag utgår från att de är!) så skyll inte på mig! Jag har ändå varit medlem i FRI, så det vore oerhört pinsamt för mig...

Att jag ändå lägger upp videon beror på att jag på något sätt vill medge att jag faktiskt blir påverkad av den. Den väcker något behov inom mig, och jag känner mig förförd, eller vad jag ska kalla det. Men jag behöver bara se några andra Prophet-videos med hyllningar till USA-imperialismen och böner för att förbättra den amerikanska dollarns värde (ja, de ägnade sig också åt sånt!) för att jag snabbt ska bli avprogrammerad.

Men som sagt, jag skulle gärna vilja tro på att problemen skulle lösas om man gick för sig själv och mumlade "I am a being of violet fire, I am the purity God desires".

Ja, jag har faktiskt försökt. Efter att jag först såg videon i vintras gick jag till och från omkring och mumlade på frasen i kanske en månad….

Men inga problem verkade bli lösta av detta. Tråkigt nog.

Faderskapsfrågan igen

Jag har tidigare tagit upp hur jag ville skriva en avhandling om hur de australiska urinvånarna, liksom trobrianderna och invånarna på Bellonaön, förnekade faderns roll i reproduktionen. Och hur det starka motståndet från flera av lärarna, framförallt Mattias Gardell, fick mig att ge upp idén.

När jag försökte diskutera ämnet var det uppenbart att såväl många socialantropologer, som före detta sådana som Mattias Gardell, avfärdade seriösa argument på de mest slarviga och vulgära sätt. De verkade både störda och rädda inför ämnet.

Därför glädjer det mig att se att se hur den australiske socialantropologen L.R Hiatt i sin bok "Arguments about Aborigines: Australia and the evolution of social anthropology" (Cambridge University Press, 1996), i kapitlet "Conception and misconception", ger en utförlig beskrivning av den mer än hundra år gamla debatten om frågan. Vi får se hur de olika åsikterna lagts fram, motiverats, och debatterats. Hans forskningshistoriska översikt är både respektfull och saklig.

Hiatts seriösa och grundliga behandling av frågan visar, genom kontrasten, vilken sannskyldigt inskränkt ankdamm delar av den akademiska miljön i Stockholm verkar ha varit...

Jag delar inte riktigt en del av Hiatts slutsatser, som för mig ter sig lite för vaga, men hans behandling av ämnet imponerar.

Jag blir på nytt sorgsen över att jag inte då fick möjlighet att ta detta ämne som avhandlingsämne. Min personliga gissning är som sagt att i så¨fall hade jag haft en klar avhandling nu.

Läs förresten gärna....

...om Uppsala mansjours milt sagt egenartade åsikter.

Det verkar ju vara så, vilket Stefan Villkatt visade i en artikel för mer än tio år sedan, som tyvärr inte lagt ut på nätet, att mansjourer ofta drar till sig de mest dubiösa personer som vill försvara de mest olustiga mäns intressen av att få fortsätta att begå övergrepp.

Det är inte speciellt förvånande, rent sociologiskt. "Mansjourer" kommer ofta att få en dynamik som liknar det som skulle ha hänt om man i sydstaterna i USA på sextiotalet hade skapat en speciell jour dit "vita" skulle fått vända sig med sina speciella problem....

Där skulle rasisterna förstås ha samlats. Och i många mansjourer samlas uppenbarligen både manschauvinister och rena förövarförsvarare.

Firar jag 6 juni?

Nej, nej och åter nej.

Men jag behöver inte skriva ett helt nytt blogginlägg om saken för det mesta som jag tycker att jag behöver säga skrev jag redan i ett blogginlägg 2007.

Men jag kanske ska säga att om firandet inte så uppenbart hade varit kopplat till tyrannen Gustav Vasa, kungamakten, och de härskandes "Sverige" skulle det gå att göra något positivt av det.

Någonting kopplat till folktro, folkminnen, till de fragmenterade traditioner som är äldre än såväl asatron, vikingatiden som det senare kristnandet.

Men nu är det ju inte så. "Nationaldagen" med dess symboler pekar mot den tid "då ärat ditt namn flög över jorden". Vilket somliga kan associera till våra protestantiska kungars bedrifter, andra till vikingatiden.

Oavsett vilket får jag alltid obehagskänslor inför den. Fast på kvällen kan jag ju minnas kvällen den 6 juni 1967, som ändå är ett av de mest positiva minnena i mitt liv.