torsdag 30 december 2010

Matrilineärt släktskap - igen

En gång i tiden var, det är jag helt övertygad om, matrilineärt släktskap allmänt förekommande. Dvs släktskapet räknades endast på moderns sida, barnen räknades till moderns släkt, och vid skilsmässor gick barnet med modern.

Och skilsmässor är i alla kända matrilineära system, mycket lätt att få.

Det innebar inte alls att fadern inte fick träffa barnen efter en skilsmässa, men han hade ingen som helst auktoritet över barnen.

Att föreslå att ett sådant system ska återupprättas är knappast politiskt möjligt, men man kan väl få drömma.

Det skulle vara en mycket klar förbättring jämfört med dagens system.

Både för kvinnor och för barn. Naturligtvis skulle det slå fel i många fall, men för det mesta skulle det leda till en större harmoni. Det är min bestämda uppfattning.

Naturligtvis måste det kombineras med en lyhördhet för barns vilja för att inte leda till absurditeter. Ingen vuxen har en automatisk "rätt" till ett barn, inte heller mamman.

Men faderskap och moderskap kan inte likställas. Faderskap kan vara resultatet av en några minuter lång sexualakt. Moderskap innebär alltid MINST nio månaders fysiskt arbete, och vanligtvis också ett långvarigt och intensivt emotionellt engagemang.

Därför kan en spermadonation inte jämställas med ett surrogatmödraskap - men alltså inte heller "faderskap" med "moderskap".

Socialt faderskap är värdefullt - men är och förblir en social konstruktion utvecklad ganska sent i släktet Homo Sapiens historia.

Ja, jag är alltså "särartsfeminist" i det avseendet.

Jag saknar all sympati för faderrättsgrupper som kämpar för att få samhällets stöd i vårdnadstvister. Inte endast för att de ofta härbärgerar många förövare - hur mycket sedan en del kvasifeminister på Feminetiks diskussionsforum må protestera och kalla detta för förtal och otäcka insinuationer. Utan också för att hela deras projekt står i strid med mina visioner för hur ett barnvänligt och ickepatriarkalt samhälle borde fungera.

Som sagt, det lönar sig inte att driva frågan politiskt. Men som vision och som utgångspunkt tror jag det är värdefullt - på många sätt.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Tycker det låter fantastiskt!

Gottt nytt år och ett grattis på födelsedagen imorgon - i förskott!

Annika

Anonym sa...

Intressant diskussion - när det gäller flera av de vårdnadsdiskussioner jag sett på nätet har det mest verkat handla om att "vinna över kvinnan" istället för att vinna barnet - någon äkta sorg eller känsla av förlust är svår att läsa ut.

Anonym sa...

Har inte tänkt så långt tillbaka utan försöker följa utvecklingen- som ju är på både gott och ont. Det här var dock oerhört tankeväckande och fick mig att påminnas om de biologiska band mellan mor och barn som ingen social konstruktion eller teori någonsin kan ändra på. Fast det har ju nästan blivit fult att diskutera detta.
mvh
KIM

Anonym sa...

Frågan är väl när ett barn blir ett barn för mannen? Som jag skrev i ett annat inlägg någonstans så kan ju en man rent teoretiskt vara far till en hel hoper barn, men hur många män går och funderar på det?
Och om barnet blev till vid ett one night stand - hur många män skriker sig hesa om att få vara med och se barnet utvecklas och växa upp?
Och i hur många fall blir barnen viktiga först då kvinnan "drar" och mannen vill ha henne kvar?

Samma män som vill ha det "jämställt" på vårdnadsfronten tycker inte alls att det är lika viktigt att vara med barnen innan skilsmässan - föräldraledigheten kan de både ha och mista, att ha varit närvarande eller inte spelar ingen teater - barn är bara objekt för dem som jag uppfattar det, objekt som kan flyttas och rivas upp hur som helst bara det känns "rättvist" för mannen.

Riktigt bra av dig att lyfta detta Erik - detta är ett perspektiv som inte alls diskuteras i vanliga fall.

Erik Rodenborg sa...

Tack för kommentarerna. Det blev fler positiva reaktioner än jag hade vågat hoppas på....

Apropå bortträngning - ett personligt exempel

Jag har ett exempel på vad som definitivt måste vara något sådant,  från småskolan. Det handlar inte om ett fruktansvärt trauma, men något ...