Matrilineärt släktskap - igen

En gång i tiden var, det är jag helt övertygad om, matrilineärt släktskap allmänt förekommande. Dvs släktskapet räknades endast på moderns sida, barnen räknades till moderns släkt, och vid skilsmässor gick barnet med modern.

Och skilsmässor är i alla kända matrilineära system, mycket lätt att få.

Det innebar inte alls att fadern inte fick träffa barnen efter en skilsmässa, men han hade ingen som helst auktoritet över barnen.

Att föreslå att ett sådant system ska återupprättas är knappast politiskt möjligt, men man kan väl få drömma.

Det skulle vara en mycket klar förbättring jämfört med dagens system.

Både för kvinnor och för barn. Naturligtvis skulle det slå fel i många fall, men för det mesta skulle det leda till en större harmoni. Det är min bestämda uppfattning.

Naturligtvis måste det kombineras med en lyhördhet för barns vilja för att inte leda till absurditeter. Ingen vuxen har en automatisk "rätt" till ett barn, inte heller mamman.

Men faderskap och moderskap kan inte likställas. Faderskap kan vara resultatet av en några minuter lång sexualakt. Moderskap innebär alltid MINST nio månaders fysiskt arbete, och vanligtvis också ett långvarigt och intensivt emotionellt engagemang.

Därför kan en spermadonation inte jämställas med ett surrogatmödraskap - men alltså inte heller "faderskap" med "moderskap".

Socialt faderskap är värdefullt - men är och förblir en social konstruktion utvecklad ganska sent i släktet Homo Sapiens historia.

Ja, jag är alltså "särartsfeminist" i det avseendet.

Jag saknar all sympati för faderrättsgrupper som kämpar för att få samhällets stöd i vårdnadstvister. Inte endast för att de ofta härbärgerar många förövare - hur mycket sedan en del kvasifeminister på Feminetiks diskussionsforum må protestera och kalla detta för förtal och otäcka insinuationer. Utan också för att hela deras projekt står i strid med mina visioner för hur ett barnvänligt och ickepatriarkalt samhälle borde fungera.

Som sagt, det lönar sig inte att driva frågan politiskt. Men som vision och som utgångspunkt tror jag det är värdefullt - på många sätt.