lördag 18 december 2010

Den nya sortens manschauvinister

/En debatt på en annan blogg har påmint mig om att nedanstående inlägg, som jag skrev i maj 2009, är mer aktuellt än någonsin.../

Manschauvinister var, på ”den gamla goda tiden” (som ju inte var god på något sätt) åtminstone förutsägbara. De ansåg att män var intelligentare, aggressivare, starkare, och mer stabila än kvinnor. Kvinnor var känslomässiga, svaga, timida och bra på hushållsarbete, och framförallt var de bra på att ta hand om barn.

Män var alltså intelligenta och stabila, därför skulle de styra samhället. De var starka och aggressiva, därför kunde då gå ut i krig (och krig var både viktigt och ärofullt).

Kvinnor var som sagt känslomässiga och svaga, och tålde inte att se blod, därför kunde de inte anförtros viktiga uppgifter som att bestämma över samhället, och föra krig.

Avskyvärt idésystem, javisst, men i alla fall logiskt sammanhängande.

Men nu har jag märkt att det på sidor som AFS och diverse "pappabloggar", och liknande, för att inte tala om i kommentarfälten hos deras kvinnliga allierade, ingen nämnd och ingen glömd, förekommer en helt ny typ av manschauvinism.
Det är de som vänder upp och ner på en hel del av detta, men som ändå hatar ”feminister”.

Kvinnor är, säger de, minsann lika aggressiva som män, och säkert också väldigt starka. Därför är ”kvinnors våld mot män” ett minst lika stort problem som ”mäns våld mot kvinnor”. I bloggosfären dyker det upp den ene mannen efter den andra som beklagar sig - ”min kvinna slog mig”! De citerar skum amerikansk statistik som påstås visa att kvinnor slår män oftare än män slår kvinnor.

Jag litar inte alls på denna statistik, (”there are three kinds of lies – lies, damned lies and statistics”!) men låt oss för tillfället anta att den vore sann. Det skulle ändå inte göra det ”kvinnliga våldet mot män” jämförbart med det manliga våldet mot kvinnor.

Jag har faktiskt också en gång i slutet av tonåren utsatts för ”relationsvåld” och blivit slagen, av en tjej jag var ihop med när jag var 19. Hon var svagare än mig, och just därför var det irriterande men inte direkt skräckfyllt. Jag behövde sannerligen aldrig frukta för mitt liv, jag visste att om det verkligen blev nödvändigt skulle jag kunna slå tillbaka.

I den överväldigande majoriteten av förhållanden är mannen starkare än kvinnan. Därför kan man inte jämställa att kvinnor slår män med att män slår kvinnor. Det är nästan alltid kvalitativt annorlunda, och det skulle definitivt manschauvinisterna för hundra år sedan ha fattat. Men tydligen inte dagens.

En annan skillnad mellan då och nu är synen på barnen. I bloggar och på anti-feministiska hatforum kan vi se det ena efter det andra inlägget om hur bra män är på att ta hand om barn. Och varför kvinnor i själva verket begår fler övergrepp mot barn än män. (Även här hänvisas till skum amerikansk statistik, som jag inte tror ett skvatt på och som strider mot all statistik jag själv sett.) Därför ska män minsann få vårdnad om barn minst lika ofta som kvinnor, och vid alla vårdnadstvister ska man dela 50/50.

Nu skulle nog 1800-talets patrilineära manschauvinister kunna hålla med om att mannen bör ha vårdnaden (inte 50/50 men nästan alltid), men inte för att de var bättre på att ta hand om barn. De kunde låta sin nya fru, eller kanske en anställd barnflicka, ta hand om barnen.

Men de skulle som sagt aldrig ägna sig åt att försöka bevisa att män var bättre på att ta hand om barn.

Men dagens manschauvinister på bloggarna ägnar sig sida upp och sida ner till att inte bara försöka förneka mäns övergrepp mot barn, utan också att måla upp dikotomier mellan ”kärleksfulla pappor” och ”elaka mammor”. Om barnet tycker bättre om mamma än om pappa beror det på "PAS" (Parental Alienation Syndrome), och inte på att mammorna är bättre mot barnen. Om barnen berättar om övergrepp beror det också på ”PAS”. Barn har ingen vilja (DÄR skulle kanske 1800-talets machos hålla med!) utan de styrs av den elaka mamman, som har talat om för dem vad de ska tycka om pappan.

De ”anti-feminister” i bloggvärlden och annorstädes som använder argument som de jag nämnde senast har måhända också en annan typ av agenda. En hel del av dem kanske verkligen ”älskar” barn på samma sätt som Michael Jackson, eller värre, vilket lätt skulle kunna förklara deras märkliga åsikter. Inte alltid, kanske, men ganska så ofta.

Gårdagens anti-feminister var obehagliga, men ganska konsekventa. Dagens är också obehagliga, men inte alls konsekventa. De är dessutom på ett säreget sätt slemmiga och pinsamma på en och samma gång.

Om någon av dessa får för sig att vilja svara på detta, använd era egna forum, inte min blogg. Jag är för en vidsträckt yttrandefrihet på min blogg, men det finns några undantag. Som anti-semiter, och "fadersrättsliga" anti-feminister.
------------------------------
Tillägg 16/! 2011
Eftersom inlägget medvetet eller omedvetet missuppfattats av debattörer på Feminetik lägger jag nedan ut ett senare blogginlägg där jag bemöter dessa.

DEMAGOGI PÅ FEMINETIK.

På debattsidan Feminetik pågår, som jag tidigare nämnt, en debatt , om ett inlägg på min blogg - "Den nya sortens manschauvinister".

Där har en del debattörer envist drivit den befängda tesen att mitt inlägg på något sätt skulle "utmåla antifeminister som pedofiler" (senast av Ephemeer 2011-01-16 14:03:57).

Det känns så oerhört välbekant. Jag var aktiv på Feminetik 2004-2005 och det verkar på sätt och vis som så lite har ändrats. Jo, de som reagerar mot sådana manliga demagogiska försvarsreflexer argumenterar nog mer effektivt nu än då, och det är glädjande. Men sådan demagogi - som egentligen borde höra hemma på Feminetiks antifeminstiska avdelning JÄIF ("Jag är inte feminist") - vilmar det fortfarande av på debattsajtern.

Men vad menade jag då egentligen?

I inlägget beskrev jag en typ av manschauvinism som brett ut sig på bloggar, bland papparättsgrupper, och på andra håll, som försöker beskriva män som svaga offer för kvinnor som slåss, och som kärleksfulla pappor som slåss mot kvinnors elaka försök att ta ifrån dem deras barn.

I samband med att jag upp upp den senare typen av argumentering beskrev jag (ironiskt!) hur en del av dessa grupper använder "PAS" som en pseudodiagnos för att bortförklara att många barn föredrar mamman framför pappan och ibland till och med är rädd för pappan:

"Om barnet tycker bättre om mamma än om pappa beror det på "PAS" (Parental Alienation Syndrome), och inte på att mammorna är bättre mot barnen. Om barnen berättar om övergrepp beror det också på ”PAS”. Barn har ingen vilja (DÄR skulle kanske 1800-talets machos hålla med!) utan de styrs av den elaka mamman, som har talat om för dem vad de ska tycka om pappan.

De ”anti-feminister” i bloggvärlden och annorstädes som använder argument som de jag nämnde senast har måhända också en annan typ av agenda. En hel del av dem kanske verkligen ”älskar” barn på samma sätt som Michael Jackson, eller värre, vilket lätt skulle kunna förklara deras märkliga åsikter. Inte alltid, kanske, men ganska så ofta. "

Kan det missförstås? Jag talade inte om "anti-feminster" i största allmänhet. Jag talade om grupper vars "anti-feminism" fokuserades på att hävda att barn som var rädda för sina fäder borde tvingas att umgås med dem!

Och, ja, jag är ganska så säker på att personer som begår övergrepp mot barn är överrepresenterade i denna grupp. Det vore uppriktigt sagt mycket konstigt om det INTE vore så.

Men nu tvingas de som stött mitt inlägg på Feminetik att svara på varför de "anser" att "anti-feminister är pedofiler"

Denna typ av argumentering, som några av de minst feministiska av Feminetiks debattörer använder, påminner mest av allt om den klassiska parodin på ohederliga personangrepp "har du slutat att slå din fru"?

Men förlåt, så ska det ju inte stå, vi lever i nya tider. "Har du slutat att slå din man?" menar jag förstås. Det är ju det sistnämnda som är det stora samhällsproblemet enligt de nya manschauvinisterna....
______________________
Se också Garvarn spökar på Feminetik och Återigen till Garvarn.

Inga kommentarer: