torsdag 31 december 2009

Det sista blogginlägget

2000-talet – förövarnas århundrade?
Ellen Key förutsåg en gång i tiden att 1900-talet skulle bli barnens århundrade. Hon fick rätt, på ett sätt. Inte så att barns situation drastiskt förbättrades över hela världen, men medvetenheten om barns behov, och upprördheten över att barn far illa på olika sätt, präglade detta århundrade, i ganska hög grad.

Speciellt under andra hälften av 1900-talet började övergrepp mot barn allt mer uppmärksammas.

Nu lever vi i ett nytt århundrade. Idag angrips de insikter många fick under 1900-talet av aggressiva, välorganiserade grupper. Det började redan under 1990-talet, men idag är det hårdare än någonsin. Det är inte enbart ett svenskt fenomen - det gäller i vilket fall som helst hela västvärlden.

Vi lever i ett samhälle där det är tillåtet att exploatera människor – ekonomiskt, socialt, sexuellt. Och allra längst ner i hierarkin finns oftast barnen, som inte kan bilda politiska partier eller fackföreningar för att försvara sina intressen.

Idag sprids, såväl i ack så sofistikerade akademiska kretsar, som i undervegetationen på nätet och annorstädes, föreställningar om att barnen ljuger om övergrepp, inte har någon egen vilja, och är lättmanipulerade.

Om de inte blir manipulerade av sina mammor, blir de det av förhörsledare, terapeuter, fosterfamiljer, och av sin egen fantasi. Eller det är vad somliga vill få oss att tro.

Barnens egen vilja, barnens egen sanning, glöms bort.

Om barn skräckslaget vill komma ifrån förövare är det nästan alltid någon annan som ligger bakom, och manipulerar barnet. Säger man.

Och om vuxna berättar om vad de har varit med om som barn är de också manipulerade, och deras minnen är "inplanterade". Säger man.

Denna backlash stöds av starka krafter i vårt samhälle. Bakom små obskyra bloggar ligger de facto mäktigare intressen. De som vill behålla ett system där barn är rättslösa är mäktigare än vad många torde inse.

Men om 2000-talet kommer att bli förövarnas århundrade är det inte endast barnen som drabbas. Det kommer att vara ett tecken på att reaktionen triumferar även på andra plan.

På så sätt är frågan om barns rättigheter intimt hopkopplad med hela mänsklighetens framtid.

Om vi om hundra år har ett samhälle där barnens rättigheter trampas ner kommer de stora massornas rättigheter också att brutalt trampas ner. Och vi kommer att leva i en värld, där inte endast civilisationen, utan kanske mänsklighetens överlevnad, är direkt hotad.

Det finns somliga som oroar sig för att CERN-acceleratorn kommer att skapa svarta hål, som vi kommer att sugas in i. Den risken är med all säkerhet obefintlig. Men de sociala svarta hål, som hotar att sluka oss alla, är inga fantasifoster.

Att försvara barns rätt att bli trodda, att bli hörda, är en del av försvaret för mänsklighetens framtid. Om denna kamp misslyckas kommer nedräkningen att starta inför en fasansfull värld. Eller ingen värld alls.

Erik Rodenborg

TILLÄGG
På förekommen anledning: det är som sagt sista BLOGGinlägget (under överskådlig tid), inte sista inlägget. Min webbsida finns kvar, och jag kommer att skriva där. Bloggen kommer inte heller att raderas, jag bara upphör att skriva på den.

8 kommentarer:

Unknown sa...

Jag har helt nyligen börjat få upp ögonen för backlashen mot barns rättigheter, och då speciellt utsatta barns rättigheter. Att följa din blogg, och andra bloggar i samma ämne, har lärt mig en del om detta. Men kampen om Freud-historien låter också viktig (om jag nu ska ha synpunkter på vad du väljer att ägna din tid åt). Så, jag kommer med intresse att följa din webb-sida istället.

Gott nytt 2010!

Hans Ekbrand

Erik Rodenborg sa...

Tack detsamma. Och låt oss hoppas att 2010 VERKLIGEN blir gott!

Ulrika sa...

Det är alltid barnen som lyssnas på sist. Har dom tur blir dom trodda...

Vart lite orolig att du skulle sluta...
Jag kommer att "hoppa över" till din sida.

Gott Nytt År på dig!
Kram

Erik Rodenborg sa...

Tack detsamma, Ulrika!

Unknown sa...

Skulle ha tittat in tidigare men det kändes så overkligt... Inte kan väl Erik sluta blogga? En så viktig röst...
Jag har haft jättesvårt att ta det till mig...

Samtidigt så måste du göra det som är rätt för dig. Jag hoppas bara att du så småningom kommer tillbaka.
Jag var själv på väg att ge upp men tack vare mail, bl.a från dig, så insåg jag att det skulle vara att spela dem rakt i händerna. Det tänker jag inte göra. Däremot så kommer jag att begränsa mig lite, måste se till att jag har krafter att orka med.

Jag hoppas innerligt att du kommer tillbaka. Du är så viktig och du behövs. Men om/när du kommer tillbaka så se till att vara rädd om dig själv. Ingen av oss kan hjälpa någon om vi bränner ut oss.

Oavsett vad du gör i det nya året så hoppas jag att du lyckas i allt du gör.

De varmaste kramar Marina

Erik Rodenborg sa...

Hej Marina.
Jag har inte slutat för alltid. "Under överskådlig tid" kan i princip betyda det mesta.
Det betyder ju den tid som jag kan överskåda, och det är ju i sig inte speciellt länge.
Varma hälsningar Erik

Ann Onym sa...

Jag gillar ditt sätt att tänka *skratt*
Och ser fram emot att den överskådliga tiden tar slut.:-)

Varma kramar!

Erik Rodenborg sa...

Ja, det gör nog jag med. Men å andra sidan vill jag problematisera bloggandet som form.

Att ständigt måsta kommentera, besvara angrepp, följa med vad andra skriver etc. kan stå i motsättning till att mer grundligt försöka sätta sig in i saker, och så.

Varma hälsningar Erik

En paradox

Tillvaron är just nu full av paradoxer. Nu har exempelvis en lag som är klart antifeministisk, röstats igenom, och de enda som röstar emot d...