Ska hem till Hovsjö. Kommer hem sent, över elva på kvällen. Upptäcker till min irritation att bussen stannar på fel hållplats. Tänker irriterat att någon har kastat sten på bussar, igen.
Börjar leta mig hemåt, tills jag kommer till en polisavspärrning. Jag brukar ofta gå och titta ner i marken, ända sedan jag var sju år, men nu tittar jag upp.
Det ser ut som om hela Hovsjö står i lågor. Hela himlen är upplyst, och det ser ut som ett stort område brinner. Hur mycket jag än må ha tittat ner i marken är det en sannskyldig gåta att jag inte såg det med en gång.
Jag frågar vad det är, någon säger att Hovsjöskolan brinner, och kanske några näraliggande byggnader. Ingen visste något helt säkert.
Får gå en ganska lång omväg hem pga. polisens avspärrningar. Alldeles nära där jag bor står ganska många ungdomar vid en bro och tittar. De ser lite intresserade, fascinerade och nyfikna ut. Ingen verkar se direkt ledsen ut.
Jag tänker på hur jag skulle reagera som barn eller tonåring om vår skola hade brunnit upp. Skolan var för mig en oerhört viktig och ganska så trygg punkt i tillvaron, även om den var jobbig också. Å andra sidan skulle ju inte skolgången avbrytas för att skolan brann, nya lokaler skulle snabbt ordnas.
Så jag skulle kanske också ha sett mer nyfiken och fascinerad ut än ledsen i ett sådant läge. Kanske, eller kanske inte.
Det är väl i övrigt samma situation nu, undervisningen kommer att komma igång som planerat, med en lite längre skolväg för många.
Men den otäcka tanken gnager. Var det en anlagd brand, och i så fall anlagd av vem och varför?
Plötsligt känner jag att det är något i detta som är så oerhört sorgligt. När jag lämnar gruppen med ungdomar och går hem märker jag att ögonen och kinderna är våta av tårar. Jag vet inte riktigt varför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar