Fick en CD-spelare, en riktig, med två fristående högtalare, av min bror för någon vecka sedan. När jag lyssnat på CD på senare tid har jag lyssnat på en knastrig bergsprängare från 1996, som låtit ganska förfärlig. En annan liknande bergsprängare jag köpte 2003 gick sönder för ett år sedan, så jag fick då gå tillbaka till den från 1996.
Jag har dröjt med att sätta upp den spelare jag fick eftersom jag är livrädd för tekniska prylar. Men idag började jag sätta upp den. Jag fattade noll av instruktionerna till en början, men efter två timmar med minst tio nervösa sammanbrott lyckades jag.
Så nu har jag en spelare av en typ jag aldrig har haft förut.
Ikväll har jag lyssnat på Enya, och Rubber Soul med Beatles, och med en ljudkvalitet som säkert är normal för de som tillhör den klara majoritet i vårt land som har mer pengar att röra sig med än jag, men som för mig lät oerhört fantastiskt vackert.
Enya, ja, jag gillar henne väldigt mycket. Hon är rogivande och flera gånger har jag till och med somnat när jag lyssnat på henne. Inte för att hon är tråkig, utan för att hon är så suggestivt rogivande.
måndag 17 augusti 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Krisen i MAGA...
... fortsätter, liksom desperationen. Och Marjorie Taylor Greenes opposition fortsätter att fördjupas. Se här . Hur ska det sluta?
-
Skogsrået är ett av de mest intressanta av folktrons väsen. Det är också det mest förtalade. Under det senaste århundradet har begreppet ”sk...
-
Idag för femtio år sedan, 2 september 1969, gick "Je t'aime... moi non plus" in på elfte plats på Kvällstoppen. Samtidigt hade...
-
Det är svårt att exakt översätta ordet "fairies" till svenska. Somliga försöker översätta det till "älvor", men det stä...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar