Hedersmord och könsmaktsordning

/Den här artikeln skulle skrev jag för några år sedan för en bok som sedan aldrig kom ut. Den ligger redan lite undanskymt på min webbsida. För att den ska få lite fler läsare lägger jag ut den här./

Efter mordet på Fadime Sahindal startade en debatt om ”hedersmord” – dess karaktär och orsaker. Det fanns i princip två läger – dels de som analyserade dessa som ytterst ett uttryck för samma typ av patriarkalt förtryck som existerar över hela världen, dels de som såg det som ett uttryck för en speciell ”efterbliven” kultur med sina rötter i Mellanöstern. Det blev den senare uppfattningen som snart kom att dominera i media. Enligt denna uppfattning finns det en avgrund mellan det ”jämställda” svenska samhället och den ”barbariska” kulturen i Mellanöstern.

När media skulle beskriva bakgrunden till hedermorden målade det upp en bild som ungefär såg ut så här. I de kulturer där hedermord förekommer är kvinnor helt underordnade män – fäder, bröder, äkta män. Försök att bryta sig ut detta förtyck bestraffas ofta skoningslöst – ibland till döds. I dessa länder är hedermord ofta nästan legalt – och när det finns formella förbud fungerar de nästan aldrig i praktiken. I en rad TV-reportage visades övertygande hur hedermord tystades ner i exempelvis Jordanien. Polismakt och domstolar stod på förövarnas sida. Och de kvinnor som ville ha skydd och upprättelse hade i stort sett ingen chans.

Psykologiska faktorer spelade ingen större roll i den analysen. Oavsett individuell psykologi levde dessa människor i ett patriarkalt förtryckssystem – förtrycket var i grunden strukturellt. Ja, det handlade ytterst faktiskt om en ”könsmaktsordning”- även om ordet sällan användes.

Jag påstår inte att denna bild skulle sakna verklighetsunderlag, tvärtom. Men det anmärkningsvärda med den är att den så markant skilde sig från hur media behandlar kvinnomord och övergrepp på kvinnor och barn i Sverige.

Vården 2005 sände SVT två program med titeln ”Könskriget”, en dokumentär om kvinnojoursorganisationen ROKS. Här angreps ROKS hårt för att de skulle se mäns våld mot kvinnor som ett utryck för ett strukturellt förtryck, en könsmaktsordning. Framförallt kritiserades att ROKS inte ville prioritera att ge pengar till terapi åt män som misshandlade kvinnor. Detta var, enligt programmet, det enda som verkligen skulle kunna reducera kvinnomisshandel och övergrepp. Programmakaren Evin Rubar såg uppenbarligen kvinnomisshandel som framförallt ett psykologiskt problem. Män som begick övergrepp var psykiskt instabila – och det viktigaste var att de skulle få vård.

Denna bild kom snart att dominera debatten och ROKS positioner utmålades som extrema och allmänt vansinniga. När forskaren Eva Lundgren hävdade att även ”statistiskt normala” svenska män kunde slå beskrevs det som ”tokfeminism”.

Den här diskrepansen har präglat den svenska debatten i flera år. Detta har lett till att media har vägrat ställa uppenbara frågor om likheter mellan våld mot kvinnor (och barn) i Sverige och de ”exotiska” hedersmorden. Och vilka skulle ens komma på tanken att som en prioriterad uppgift i kampen mot hedersmord föreslå terapi för våldsamma invandrarmän?

När SVT gjort välgjorda reportage om hur myndigheterna i Jordanien skyddar våldsamma fäder och bröder löpte de inga större risker. Trots allt sträcker sig de jordanska myndigheternas makt inte långt utanför Jordaniens gränser och SVT-journalisterna riskerade inga efterräkningar när de tryggt var hemma i Sverige igen. Det vore, förstås, en annan sak att försöka analysera liknande fenomen i Sverige. Det är inte lika riskfritt….

Det är sant, det har förekommit några program med den tendensen i Sverige, exempelvis när Lars Borgnäs i Uppdrag Granskning 2001 och 2002 gick igenom det märkliga spelet när polis och domstolar verkade mörklägga kvinnomord som utförts i det tidiga 80-talet. Dessa program var mycket välgjorda och byggde på en omfattande research men de tystades ner i övriga media och ledde snabbt till ett stort antal anmälningar till Granskningsnämnden.

På samma sätt blev det ingen större uppmärksamhet när en forskningsgrupp under ledning av professor Christian Diesen visade hur endast ett fåtal anmälningar om övergrepp på barn ledde till åtal. Den ena utredningen efter den andra hade lagts ner, i flera fall även när medicinska bevis och till och med erkännanden från förövaren hade funnits. Det mod som de svenska media visade när det gällde att avslöja dolda maktstrukturer i Jordanien visade inte samma media när det gällde maktstrukturer och nedtystat sexualiserat våld i Sverige…

Det är sant att det finns skillnader mellan olika kulturer. Att fäder och bröder sluter en hemlig pakt mot mödrar och systrar tillhör ovanligheten i Sverige, framförallt därför att klyftan mellan generationerna i Sverige har en annan karaktär, och i viss mån modifierar klyftan mellan könen. Men det visar bara att mäns makt, våld och kontroll över kvinnor tar sig andra strukturella uttryck i västvärden – inte att den inte existerar eller att den kan förklaras med enskilda mäns psykologi.

För vad är det för strukturer som kan förklara det kusliga faktum att män som misshandlat sin partner eller begått övergrepp mot barnen i tingsrättsdom efter tingsrättsdom har tilldömts den fulla vårdnaden om barnen? I några fall har till och med män som mördat sin partner tilldömts vårdnaden om de gemensamma barnen… Detta kan inte förklaras med ”dumhet” eller ”okunskap”. Det avspeglar en ideologi som betraktar barn som fäders privata egendom. Denna ideologi ligger trots allt inte SÅ långt från den som manifesteras i hedersmord.

Det är lätt att se förtrycksstrukturer i ”exotiska” kulturer. Och som sagt ganska ofarligt. Det är när frågan handlar om den dolda makten och de facto ägandeförhållandena i vår egen kultur som det blir svårt att se. Och kanske också farligt.